demens och evolution

I mötet med anhöriga till demenssjuka som går på knäna av utmattning visar det sig allt som oftast att de tror sig inte ha något val. Deras närstående har blivit sjuk och beroende av hjälp och det är per automatik den anhöriges jobb att ge den. 

Är det verkligen sant?

Mänskligheten kommer från ett starkt stamsamhälle. Stammen har varit helt avgörande för om vi skulle överleva eller inte. Om vi gjort något som fått stammen att avvisa oss så skulle vi dö. Om någon i vår stam skulle bli sjuk så fanns alla stammedlemmar runt omkring tillgängliga för att stötta upp. De äldre och sjuka kunde flytta in där det fanns plats för att få den hjälp de behövde. Annars dog man.

Så ser inte samhället ut idag men många av oss lever fortfarande i den känslan. Till vilket pris som helst så gör vi det vi tror förväntas av en god anhörig. Trots att vi lever ett fullspäckat liv med heltidsjobb, aktiviteter, barn och barnbarn, vänner och resor så ska vi dessutom hinna ta hand om och finnas tillgänglig i en ständig 24-timjour för vår närstående som blivit sjuk. 

När vi gör avkall på oss själva för någon annans räkning blir vi själva sjuka tillslut. Men det går ju inte att göra annorlunda. Eller? Då blir vi egoistiska och känslokalla och vem ska ta hand om den sjuke?! Det är många anhörigas upplevelse.

Vårt samhälle ser inte ut så. Det är inte uppbyggt för att gamla och sjuka ska tas om hand av närmaste familjen. Vi har en samhällsstruktur som träder in när vård och omsorg behövs. Men fortfarande finns en så stark tradition att det är fult att ta hjälp och man ska vara stark och duktig och sköta allt inom familjen. 

Är det sant? Är det fult att be om hjälp? Är det fel att värna om sig själv för att inte bli sjuk? Är det negativt att vara egoistisk, egentligen?
 

Som demenssjuk i tidig fas upplever man att ens intellekt gradvis sviker, närminnet, förmåga att planera, orientering till tid och rum, man tappar även substantiven. De delar vi starkt kopplar till vår intelligens.

De förmågor som vi lärt oss att identifiera oss med börjar gradvis försvinna. Vem är man när ens intellekt bryts ner? Hur samspelar man när man inte kan prata om det som händer, nyheter, väder, vad man har gjort och ska göra? När man inte längre kan utföra aktiviteter som förr? Hur umgås man? Ett Alzheimerförlopp med avtagande förmågor går att liknas vid ett barns utveckling av förmågor. Barn utvecklas till att såsmåningom bli självständiga individer, en Alzheimersjuk gör resan i motsatt riktning. Till att bli omhändertagen av andra.

Allteftersom förmågor försvinner, förstärks perceptionsförmågan. Hur vi upplever livet, sinnesstämningar, känslor osv. Tolkningarna baseras främst på den känsla som väcks i varje situation. I varje nu. Det är så vi förklarar för anhöriga, de sjuka är fångade i nuet. Varandet tar vid istället för görande och analyserande. Tillvaron präglas av närvaro, här och nu. Ingenting annat spelar roll.

Tänk, hur många kurser finns det inte för oss "friska" som handlar just om det, att leva mer i nuet?! 
 
Leva i nuet handlar om att vara närvarande och sann med sig själv:

 - att lyssna på min inre vägledning och inte på vad andra tycker att jag ska göra.

- att känna min kropps signaler och behov, inte lyssna till den senaste kost- eller träningstrenden.

- att acceptera och bemöta det jag känner och upplever utifrån kärlek och respekt.

- att fråga mig själv först, vad behöver jag för att orka stötta/njuta/arbeta/leva etc istället för att fokusera på andras behov.

- att välja att jobba med det jag älskar och är bra på, inte stanna kvar och gnälla där jag inte trivs.

- att lämna en destruktiv relation som inte är gynnsam för mig att leva i, istället för att "stanna för barnens skull".
osv

Det handlar inte om att köra över andra för egen räkning utan om att leva sant i kärlek. Gör man det så kan det aldrig bli fel!
 

Om vi tittar ur ett högre perspektiv, om vi logiskt ser på den här utvecklingen anhöriga och demenssjuka genomgår är det ganska tydligt hur de följer mänsklighetens evolution mot ett mer individualiserat samhälle.

Tittar vi ur ett metamedicinskt perspektiv på demens så handlar konflikten ungefär om att vårt inre barn i en plötslig händelse som "drog undan mattan" för honom/henne, fick ta ett alldeles för stort ansvar för sig själv och livet. Ett inre barn som egentligen behövde få känna sig tryggt och omhändertaget. Tittar vi på förloppet hos främst Alzheimer handlar det om förmågor som försvinner vilket på sikt leder till att de måste bli omhändertagen för att överleva.

Det inre barnets olösta längtan manifesteras tillslut i det fysiska.

Om anhöriga börjar leva enligt punkterna ovan skulle de höja sin egen energi, få mer livsglädje och kraft att ge sin sjuke närstående. Den ekvationen är omöjlig när man försöker leva i det här samhället utfrån de gamla stamreglerna.

Vi människor behöver leva mer i nuet, bejaka våra känslor och följa vår inre riktning. Vi ska arbeta med det vi älskar så att våra demenssjuka får bli omhändertagna av de som älskar sitt jobb. Tempot i vårt samhälle behöver lugnas ner. Vi behöver umgås på andra premisser. Uppleva livet tillsammans, vara i naturen, göra aktiviteter som baseras på glädje och varande. Aktiviteter utan prestige och krav, där närvaro och samvaro är viktigare än att skvallra om vad grannen gör eller diskutera allt elände som händer i världen.

Vi behöver hitta tillbaka till barnet inom oss, upptäckarglädjen, spontaniteten, till lek, dans, sång och målande. Till vårt kreativa uttryck, till våra känslor.

Det här är en del av vad alla människor med kognitiv svikt och tidig demens kommer att bidra med i det här intellektuella samhället vi just nu lever i. Ju mer levande vi människor lever, desto mindre kommer de här demenssjuka människorna att sticka ut.

Vi har mycket att lära av dessa individer, liksom vi har av alla barn med sk bokstavskombinationer.

Det är dags att släppa de gamla synsätten om hur normala människor bör vara och uppföra sig. Öppna upp och välkomna det nya...