#brinnförjosefin & konflikter

Jag som så många många andra har sett SVT-dokumentären om Josefin Nilsson och återigen drabbats av hur skevt och ängsligt vårt samhälle fortfarande är. Hur vi hukar oss för män(niskor) med makt och hur få det är som vågar välja en annan väg när det innebär en konfrontation eller konflikt av något slag. 

 

konflikter triggar
 

Vad händer egentligen inom oss när vi ställs inför att ta en konflikt, en konfrontation eller sätta en gräns? Det är få områden inom det sociala spelet som är så laddat och som väcker sån kreativitet när det kommer till strategier för att undvika eller uthärda. 
När man tittar in på den unika energikartan vi är designad i kan man hitta en sårbarhet i det här temat. En sårbarhet som gör att man amplifierar andras känslor. Det gör att när man närmar sig en konfrontation så aktiveras ett enormt obehag i kroppen som man instinktivt vill undvika till varje pris. 

Är man omedveten om detta så är det troligt att man skaffat sig strategier redan som liten för att undkomma obehaget. En del blir lustigkurren som avleder konflikten med att vara tokig och rolig. Några andra vänder kappan efter vinden, lägger sig platt eller tar ställning på den sida det verkar tryggast. Eller kanske du istället har varit den demokratiske medlaren som sprungit med budskap mellan parterna för att förhindra konflikt, eller som intagit en förstående position trots att du egentligen inte alls hållit med vederbörande. Men det är ju lugnast så. 

Sen finns varianter som offervarianten som med ynkliga tårar avleder, eller attackförsvarar med förklaringar och ursäkter. 
Säkert finns ännu fler tricks att undvika obehaget en konflikt väcker.
 

Det ironiska är att vi använder dessa strategier helt i onödan för när vi har den här sårbarheten i vår energikarta så agerar vi utifrån vad som pågår i andra. Obehaget är inte det egna. Det är information om vad som pågår hos människorna omkring oss men gör att vi utan att förstå varför, följer flocken. Det är något vi kan lära oss att särskilja och hantera om vi har den kännedomen.

 

behovet att tillhöra
 

En annan aspekt av varför vi så ofta skyr konflikter och konfrontationer är vårt starka behov av att få tillhöra ett sammanhang. Vi är flockbetingade. Det är tryggt att tycka lika. Tryggt att vara sams. Även om det kräver offer. Det är så stammen har överlevt. Det här är också något vi naturligt bär med oss i våra gener, nedärvt ända från grottiden, det finns i vår biologi. Ensam är inte stark. Ensam riskerar man att dö. 

Den tid vi nu befinner oss i handlar så mycket mer om den individuella människan än om stammen. Vi står i en utvecklingsfas där själva människan behöver växa och utvecklas som väsen och för att göra det behöver vi lyssna inåt mer än vad vi lyssnar på andra. Det verkar bli en konflikt med allt det vi har med oss i våra fysiska system som är knutet till stammens överlevnad. 

Att våga stå upp för den egna vägen, det tyckande som är sant för mig och som kanske inte verkar sant för min omgivning, det drar upp rädslor som har sina rötter djupt inne i våra väsen. 

Men, det är när vi vågar följa den sanningen som vi kopplas upp till den gudomliga intelligensen vi alla är del av men som vi tappat kontakten med. Det är då vi skapar vågor av förändring.
 

Att våga vara större än den konflikt du står inför, att våga stå kvar förankrad i dig själv i vad du vill och tycker trots att det både innebär risker samtidigt som det drar upp rädsla och obehag, försvar eller inlärda strategier... 

Det är då du får kontakt med en trygghet som inte går att finna någonstans utanför dig själv. Ingen annan människa eller något sammanhang kan erbjuda en liknande trygghet. 

Det är tryggheten som kommer ur djup inre sann kontakt, med källan av den du ÄR.

 

RÄDSLANS GREPP
 

Känner du igen dig i någon av de olika strategierna för att undvika konflikt? Och har du, liksom jag, och så många av alla kvinnor (människor) som blivit utsatta för maktmissbruk av något slag, levt ett liv med en underliggande oro för att bli avvisad? bortvald? inte få vara med? bli utanför?

Vad har du kompromissat med i dig själv för att säkerställa att få vara med i olika sociala sammanhang? Vad gjorde du som barn för att få vara med i kompisgänget? Vilka val gjorde du som tonåring för att inte riskera att bli utanför gemenskapen? Vad har du stängt inne eller stått ut med som vuxen för att känna tillhörighet på jobbet, för att få jobbuppdrag eller bli godkänd som förälder, partner?  

Det är dags att sluta nu. Det är dags att våga stå kvar i vad som är sant för dig oavsett vad andra tycker. Det är dags att sätta gränser för vad som är ok.

I kölvattnet av #metoo är det viktigare än någonsin att vi lär oss ta de konfrontationer och konflikter som behövs, som är sanna att ta, för att bryta de destruktiva maktmönster som präglat vår mänsklighet under alltför lång tid. "...men nu får det vara nog."  som skådisen Alexander Karim sa så klart nu i samband med SVT-dokumentären om Josefin Nilsson.

Kram Helena

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Etikettmoln