Reset_your_life-logo[1]

livet som tivoli

Jag tycker det är roligt att använda olika arenor i tillvaron för att testa var jag mentalt och emotionellt befinner mig just nu. Dansbanan har varit en sådan arena för mig under många år. Eftersom jag regelbundet varit ute och dansat så har jag lätt kunnat se när jag skiftat något inom mig. Till exempel kommer jag ihåg ett tillfälle när jag nobbade en person. Det är något man inte gör på dansbanan och det måste finnas skäl som typ håller i en rättegång om man ska nobba.

Jag hade under ganska lång tid jobbat med dels att respektera mina gränser och att lita till min inre vägledning, min känsliga intuition. En intuition jag länge dömt ut som dömande och hård för att jag så snabbt känner om en människa eller upplevelse är bra för mig eller inte. Man måste ju ge människor och situationer en chans var min inställning. En inställning som gjort att jag utsatt mig för onödigt obehag genom livet. 
 

Det jag tidigare noterat på dansgolvet var att jag ofta redan innan jag ens sett personen som närmat sig vetat att jag inte borde släppa hen nära. Det har aldrig varit någon uppenbar anledning till varför men känslan har varit tydlig men jag har väldigt sällan gett efter för den. Men det gjorde jag alltså den här gången. Jag sa sonika nej tack. Responsen från min kropp var en omedelbar lättnad. Responsen från kvinnan bredvid mig var, -men fy det var inte schysst! Innan jag ens hinner reflektera svarar jag -nä kanske inte men jag känner mig sjukt stolt! 


Igen, det låter kanske hemskt men för mig var det en inre seger, att jag lyssnade på min instinkt! Det var helt opersonligt mot personen i fråga men det var en extremt respektfull handling mot mig själv. En handling som gav mig ett kvitto på att jag numera litar och lyssnar till min intuition även om sinnet inte begriper varför. Det som sedan visat sig på dansbanan men även i livet är att det väldigt sällan dyker upp situationer där jag behöver nobba. Det är som att jag inte längre drar till mig upplevelser som inte är gynnsamma för mig. 
 

livet kan vara en lek
 

Det är lätt att ta livet och vardagen på blodigt allvar, allt känns så viktigt och man är rädd för att göra fel eller för att utmana sig för tänk om det inte funkar. 

Om man leker lite med olika arenor så kan det avdramatisera viktiga val och beslut man behöver ta i vardagen. Du kan också använda dig av dessa arenor i efterhand för att reflektera över de olika scenarion som presenterats.
 

Under semestern i år var vi på tivoli på dotterns önskan. Det var något jag älskade som barn men som med tiden skiftat till att bli en extremt jobbig upplevelse. 

Massor med folk, trångt, köer och så har jag lätt blivit illamående av karusellåkandet. Dessutom upptäckte jag för ungefär 20 år sen att jag plötsligt var extremt höjdrädd. 

Det var med blandade känslor jag gick med på förslaget. I dessa tider var vi dessutom tvungna att förboka och då var det åkband som gällde för alla i sällskapet. 

Inför besöket förberedde jag mig med att sätta intentionen att ha kul. Att göra det bästa av det hela och att utmana mig och de rädslor jag haft men som jag har jobbat med att skifta.
 

Hur gick det då?
 

Efter att i rasande fart ha åkt ett monster, en twister, en bergodalbana och ett fritt fall så kunde jag konstatera att någon vidare höjdskräck fanns inte kvar! Nästan snopet. Och det var så kul! 

Inför varje nedförsbacke och fall så öppnade jag mig för all gammal rädsla samtidigt som jag bad att få släppa allt som inte längre gynnar mig just nu och hej vad det gick! 
 

Förutom rädslor så har jag alltid haft svårt med tålamod, jag avskyr att vänta. Rätt så ironiskt eftersom jag i Human design är en projektor vars livsstrategi är att vänta på att bli inbjuden till möjligheter och projekt. Det har varit en extrem utmaning för mig. Att då stå och köa 40 minuter för att åka en galen karusell har definitivt inte varit värt mödan.

Även här fick jag uppleva hur det inre jobbet givit frukt. Det var riktigt trevliga 40 minuter tillsammans med familjen. Det är inte ofta vi får hänga tillsammans på det sättet längre med barn som är 14 och 16 år gamla. 

Jag älskar när jag får kvitto på det inre jobb jag gjort. Ibland kommer det genom klienter, ibland i skarpt läge men väldigt ofta när jag använder dessa olika arenor som experiment.

Har du platser eller arenor du brukar använda för att leka med dina rädslor eller tillkortakommanden? Om inte, skulle du kunna utforska det? Som den lek livet faktiskt är. <3

Kramar
Helena

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Ulrika » betraktelser i kölvattnet..:  ”Jag har befunnit mig mitt i stormens öga då jag jobbat inom intensivvården då al..”

  • Irene Pettersson » betraktelser i kölvattnet..:  ”Å vad jag känner igen mig, visst, det är en stor oro om allting i världen, men m..”

  • Christina » betraktelser i kölvattnet..:  ”Såg "Du Clarar mer än du tror" på svt1 och hörde en extremlöperskas kommentar om..”

  • Birgitta Sundin » betraktelser i kölvattnet..:  ”Tack för dina kloka ord, betraktelser och eftertankar! Jag är helt överens med d..”

  • Irene Pettersson » rädsla attraherar :  ”Om det känns jobbigt, testa det Helena föreslår, ger så mycket att ha en säker ..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln