när teori omsätts till verklighet

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro.

Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.
 

Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trots den gedigna kunskap jag har. Att bli "anhörig", jag som jobbade med kurativt anhörigstöd. Det blev en störtdykning rakt in i maktlöshet och förtvivlan. Och då var det inte ens jag som bar på sjukdom. 
 

-Det här är straffet! gapade egot inom mig, du som trott att alla symtom och sjukdom går att oskapa! Så här går det när man tror att livet är gott och lätt! Fattar du nu varför du jobbat med anhörigstöd, för att du ska veta hur svårt det är och vad du har framför dig! Lagomt åt dig.. osv osv. Egot är skoningslöst när det får bränsle till sitt tankesystem.
 

i smärta kan vi vakna
 

Under alla år av studier och utforskande har jag haft en stående bön, att få känna kontakt med den gudomliga kärleken. Glimtar har funnits men de har varit korta och flyktiga. Jag har bett och bett om den kontakten igen. Och ironiskt nog, som de flesta som jobbar med personlig utveckling vet, är att det som är enkelt att förstå och se hos andra blir som blindfläckar hos en själv. Hur många gånger har jag inte förklarat för mina klienter att när vi ber och säger Ja till något som bottnar i en sann längtan så är det första vi får möta just sådant som hindrar den verkligheten att redan vara här. 

Med andra ord för att få kontakt med den gudomliga kärleken behövde jag möta förlust, sorg, rädsla, förtvivlan och icke kontakt först. Det är känslor som jag i teorin vetat att jag behöver bli fri med, men det är samtidigt känslor som vi människor skyr och nästan gör vad som helst för att slippa känna. Så trots all kunskap, trots allt inre processande så hade jag inte lyckats nå kärnan av dessa sår. 

Förrän nu. När livet ger exakt det jag behövde för att komma i kontakt med den djupaste av smärta. Separation från kärlek. Man kan också säga såret av separationen från Gudomlig kontakt.
 

Sagt och gjort. Mitt kall är att leva som jag lär så det fanns ingen annan väg att gå än rakt igenom. 

Man skulle kunna kalla det "min själs dunkla natt". Eller "min pilgrimsvandring/process". Eller "mitt egos dödskamp". 

Som jag skrev i det förra inlägget, allt jag lärt, gjort och erfarit var förberedelser för just det här. Min mans elakartade cancersjukdom gav mig vad jag behövde för att öppna mig för gudomlig kärlek.
 

men hur gör man det?


Särskilt när det första man gör när förståelsen om allvaret närmar sig är att

  • kämpa emot 
  • inte se klart
  • vägra ta in och acceptera
  • fokuserar på allt "dom har fel om"
  • fixar situationen på de sätt man kan

Det jag inte ser finns inte. Men även om det ligger en hel del sanning i det så går det inte att blunda för de känslor som kokar under ytan. 

Tack vare min kunskap och erfarenheter av att möta känslor och tack vare mitt fantastiska nätverk av familj och vänner valde jag att ge efter för alla dessa smärtsamma känslor. För att klara det så tog jag bokstavligen Jesus i ena handen, hjärtat i den andra och lät mig bäras av mitt älskade superteam av terapeutkollegor som fanns för mig natt som dag, som höll utrymme när jag föll och föll ända ner till separationens kärna där den gudomliga kärleken öppnade sig i all sin fullkomliga villkorslöshet.

En process jag fått göra om och om igen när nya besked kommit, när symtom blivit värre eller inläggning varit ett faktum. 
 

Jag har känt mer under dessa månader än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv! Men det har givit mig en kärna av frid, av tilltro och förtröstan. Att möta det som skrämmer mest gav mig tillbaka en sann trygghet jag är inte ensam, jag inte är övergiven och en visshet att kärleken är evig. 


Än är vi inte i land. Min mans resa i den här sjukdomsprocessen är en helt annan historia och det är hans väg att gå. Men den finaste gåva jag kan ge honom är att jag tar ansvar för min väg, min resa. 
 

Idag kan jag välkomna honom hem med ett öppet hjärta, utan rädsla och med ögon som ser honom bortom sjukdom. Jag kan vara den som håller utrymme och ger stöd om han vacklar, för jag står stadigt, i kärlek och närvaro.

Och jag har aldrig varit mer levande. ❤

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv