att bli änka mitt i livet
Jag ska snart fylla 48 år. En ålder jag ser fram emot och har längtat efter. Det kanske låter konstigt men sen jag började utforska min Human design för 8 år sedan har jag förstått att jag har det bästa kvar. Jag fick en förklaring på varför jag känt det som att jag betraktat livet mer än deltagit. Inte som ung, då var jag med i allt utan att känna efter vad som var bra för mig, men sen barnen kom har jag känt det så.
Jag upplevde ofta att jag stod vid sidan av familjen, iakttog barnen och min man när de hittade på saker, lekte, upplevde och utforskade livet tillsammans. Jag var där men ändå inte. Från att ha älskat fester, middagar och umgänge med familj och vänner så fanns inget driv att fixa med sådant. Det kanske stämmer för många under småbarnsåren men det höll i sig. Jag hade inget behov att vara social. När pandemin stängde ner den världsliga karusellen var det en befrielse.
Jag minns att jag kunde säga till min man att vänta bara, "the best is yet to come". När vi blir 50, då kommer det hända grejer. Jag hade så klart ingen aning om vad men känslan var stark. Jag ville gärna drömma och fantisera om hur vårt liv skulle te sig, var skulle vi bo, hur och med vad skulle vi jobba.. Och det jag kunde läsa in i min design var just det, att från 48-50 årsåldern aktiveras en ny nivå av mognad och det jag tidigare kämpat med kommer integreras och ge mig en nystart. När jag läste om det för 8 år sen var det med frustration för jag ville att något skulle hända på en gång, jag hade svårt att acceptera mitt icke-behov av att delta i omvärlden.
Men jag kände att min man aldrig var med på min positiva känsla av att det bästa är framför oss. Intressant nog var oxå att jag aldrig riktigt fick en bild av honom i mina framtida fantasier. Hans bästa tid var då, som småbarnspappa mitt i karriären var han behövd och bekräftad från alla håll och det fick honom att blomstra. Projekt efter projekt, yrkesmässigt och privat tog han sig an och genomförde dem med glädje. Jag tror han mer bävade för den tid som väntade, när barnen började frigöra sig och jobbet kändes gå mer på slentrian.
Sen slog livet till och visade en totalt oväntad riktning för oss. Döden.
Jag som kände mig på uppgång fick hela mitt liv omkullvält. Han som nått sin peak (förstår jag nu i efterhand) fick göra ett bokslut och ta farväl. Nästa projekt skulle han möta i en annan dimension. Kvar blev jag, i slutet av min betraktelsefas, ivrig att ta mig an kronan på verket. Men utan honom?! Hur var det möjligt?! Så här med facit i hand var det såklart enligt vår gemensamma gudomliga plan.
Vi skulle bygga en familj, det var vårt gemensamma syfte. Nu ska jag omstarta mitt. Våra kloka, mogna, trygga och fantastiska barn har sina unika syften där den här erfarenheten och smärtan är en pusselbit. En dag kommer deras pussel vara så väl lagt att det hela blir begripligt.
att gå vidare
Jag står inför min tredje fas. Det är dags att integrera allt jag lärt, betraktat och allt jag erfarit. Min intention har alltid varit att leva som jag lär. Det är nu den mognaden finns tillgänglig.
Men tålamod Helena, den här processen har sin takt och integreringen tar sin tid. Just nu känner jag mig mycket som ett löv för vinden. Den gren jag suttit förankrad vid har släppt mig fri och jag vet inte var jag ska ta vägen.
Det har gått fem månader sen han släppte taget och gick vidare. Det har varit månader av sorg, glädje, förtröstan och missmod i en salig blandning. Jag har tagit hand om mig, om barnen, försökt be om och ta emot hjälp, tvingat mig ut på dans och annat roligt tills det påklistrade leendet kändes äkta igen. Och det gör det nu, leendet känns äkta och jag känner mig levande. För livet går vidare. Men när jag faller så får jag falla och då dyker alltid en hjälpande hand upp, från dottern eller sonen, en vän, familjen eller så är det en osynlig stor varm och bekant hand som varsamt för mitt uppåt igen. Han kommer aldrig försvinna eller låta mig sluta leva, det känner jag. Vardagen som tickat igång med skolstart och jobb efter semestern visar mig hur annorlunda mitt, vårt liv nu är. Och samtidigt är det precis som vanligt. Så konstigt.
Min allra första text som jag delade offentligt handlade om sorg. Ironiskt eller ett gudomligt förberedande? Jag hade varit med på en föreläsning om sorghantering och lyssnat till många sörjandes reaktioner på hur de blivit bemötta av omgivningen när döden besökt deras liv. Jag reagerade i min tur på den offermentalitet jag upplevde, att man i sin sorg tog för givet att andra skulle agera på ett visst sätt och om de inte gjorde det var det fel. Jag har inte hittat igen den texten än tyvärr för det hade varit intressant att se om jag håller med mig själv nu.
Det jag vet att jag fortfarande står för är att vi kan aldrig lägga ansvaret på andra för hur vi mår. Jag har tidigt uttryckt vad jag behöver och att jag gärna pratar och delar med mig om vad jag gått igenom och hur jag mår. Om jag möter andra som inte är bekväm att fråga eller ens benämna det hela så tar jag det inte personligt. Jag kan om jag vill själv ta upp det hela. Jag äger min upplevelse, jag äger min sorg, ingen annan jag göra att jag mår sämre. Däremot har jag fått extremt mycket kärlek från alla håll och det tror jag är tack vare att jag är öppen och äger min situation.
Människor har lätt att fastna i sorg, eller kanske snarare att fastna i motståndet mot sorg. Det är något jag betraktat hos klienter och anhöriga jag möter i mitt jobb. Sorg känns så smärtsam och svår att människan gör vad som helst för att slippa känna den. Men vad gör det med en på sikt? För sorgen försvinner ju inte bara för att vi inte släpper fram den, den ligger under ytan och puttrar, redo att bubbla upp när den får chansen. För enda vägen igenom sorg är att KÄNNA den. Ge efter, falla in i den.
Har du gått igenom svårigheter du har haft svårt att släppa, som fortfarande smärtar många år senare? Är du redo att gå vidare? Jag hjälper dig gärna att möta det svåra, med stöd är det inte så svårt.
Är du nyfiken på hur din livsprofil ser ut eller om din design kan ge förklaringar på dina utmaningar i livet så hjälper jag dig gärna med en tolkning/coachning.
Klicka på den här länken för att boka din tid - bokadirekt
Fint skrivet om att gå vidare, när jag första gången träffade dig och Malina var jag i samma läge. Nybliven änka fast lite äldre än vad du är. Jag var med på ett retreat i fjällen som ni hade och det var fina dagar. Nu har jag varit änka i mer än 3,5 år. Vi hade bröllopsdag i fredags (skulle vart den 16:e) Där och då när vi sågs på fjället var jag vilsen över min påtvingade nya frihet som jag inte frågat efter. Det var en underlig känsla, att inte ha nån att förhålla sig till, bara kunna göra vad som, hur som... Med vuxna barn blir det ju så. Men det går bättre och bättre, har varit själv och jag klarar mig bra på egen hand omän jag saknar någon att dela fina stunder med. Sorgens vågor skvalpar än, tur nog är dom inte som en sumani längre. Allt gott till dig :)