att vara fri
Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?!
Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten".
Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.
Med det sagt betyder det inte att jag inte känner något för det jag är med om. Eller för den del tycker saker om sånt som sker. Ni som följer min blogg vet ju att jag betraktar och reflekterar.
Och den som är jag har ju ändå tagit sig en människoavatar, Helena, för att spela det här spelet till fullo.
I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. Så känslig att jag tidigt tystnade och anpassade mig för att få vara med, vara en del av tvåsamheten och gemenskapen. Det gör ont att inte få vara med, att inte passa in, att inte vara okej som man är så den anpassningen går djupt.
De senaste 20 åren har jag sakta men säkert skalat av alla dessa anpassningar, präglingar och programmeringar. Jag har steg för steg polerat fram den jag är innanför den här människan Helena. Jag har till och med kommit så långt att jag kunnat skoja om att jag är "ett ufo" för många, obegriplig och annorlunda. Lite mer fri ändå.
Innanför skalet fann jag det som alltid funnits och finns där inom mig som är rent, varmt och fridfullt. Det som finns därinne är evigt. Själen eller anden om man så vill. Jag förstod att när jag som människa är med om utmaningar kan jag välja att gå in i dramat med katastroftankar och farhågor och tro på det jag upplever. ELLER, så kan jag vila in i det rena och varma och därifrån betrakta människan Helenas upplevelser och känslor. Det kan låta skumt och flummigt, jag vet det.
Men det förhållningssättet är vad som tagit mig igenom ett år av rädsla för sjukdom, för död, för framtid och för ensamhet. Det är vad som tagit mig igenom bottenlös sorg och förtvivlan. För istället för att vara ett offer för livet har jag öppet och ansvarsfullt mött det svåra, för att jag vet att det är vad det här spelet, den här världen handlar om.
Jag har lärt mig att spela spelet utan att delta i dramat.
För drygt 22 år sedan var jag med om en annan smärtsam separation. Då var det inte död utan svek och otrohet som var orsaken. Den gången blev jag ett med dramat. Det trasade sönder och stängde ner en stor del av mitt hjärta och begränsade kontakten med mitt inre än mer. Den vägen kommer jag aldrig välja igen.
Så för några år sedan tog jag det här perspektivet ett steg till, zoomade ut och såg samma destruktiva polaritet i världen som jag upplevt inom mig och i många relationer. Att människor väljer sida, driver en kamp för antingen den ena sanningen eller den andra, helt olika beroende på vilket fokus eller vilka glasögon man satt på sig. Så släppte jag taget även om den identifieringen. Jorden kan vara platt eller rund, sanningen ser olika ut beroende på vem man frågar. Det spelar ingen roll.
Jag säger inte att jag aldrig dras med i världsligheterna för det gör jag. Jag kan tycka till om en hel del av bara farten. Men jag hittar alltid tillbaka till friden och värmen inuti.
Människan Helena deltar i spelet. Hon betalar sina räkningar, hon tar hand om sin avatar och gör det som förväntas i samhället. Hon gör också det hon älskar och som fyller henne med glädje och kärlek. Men oavsett, i den inre värmen läggs inget värderande i det ena eller det andra.
Ett sår finns dock fortfarande kvar. Det som fortfarande kan få mig att kraschlanda ner i dramat igen är när jag utmanas i att det inte är okej att vara som jag är. När utanförskapet gör sig påmind för att jag verkar vara "fel". Göra fel, tänka fel, tycka fel. Man kan nog säga att det är mitt grundsår i den här spelomgången. På den här "leveln".
Jag ser fram emot när jag fullständigt är FRI. Och jag vet att jag är nära. Om vi ska prata världslig tid vill säga. Själen är ju alltid fri.
Att få vara acceperad som den man är borde vara självklart (så länge man inte skadar någon). Det underlättar definitivt strävan efter att bli/vara sitt sanna jag.
Men med så många människor som fortfarande bär på oläkta sår och lever utifrån "ärvda" normer, normer som "ärvts" av andra "oläkta" människor, så finns det en hel del oförstående och dömande.
Och ja, det gör ont.
Tror att den som söker sitt sanna jag, ökar sin känslighet för att kunna lyssna till och följa sin egen inre röst.
Den känsligheten kan vara svårt att stänga av så när kritiska kommentarer eller agerande kommer så går det rätt in.
Gissar det är därför det är lätt att bli lite asocial.
Det är lugnare och långt mer upplyftande att umgås med de som acceperar oss eller vara för sig själv än att utsätta sig för situationer och människor som smärtar/sårar.
Samtidigt kan det smärtsamma vara en möjlighet att se/förstå något som behöver läka och ta hand om det.
Det finns plus o minus med det mesta