när det svåra blir nyckeln

Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro.

Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö.

När jag fick följa min man genom dödsprocessen och förnimma hans gudomliga befrielse och lättnad när han släppte kroppen, då släppte även jag det sista av min tro på att det vi upplever här på jorden är verkligt. Jag fick genom hans övergång känna och ta emot den sanna essensen av vårt varande. Hur kan något i den här världen någonsin tas på allvar igen efter det? Vad finns att frukta? 

Det här året har också handlat om uppstädning. Rensa ut gammalt. Något jag har gjort på insidan under många många år. Men nu har det handlat om att rensa i det yttre. Jag har rensat, städat och bytt ut. Levlat upp till en ny nivå av det här jordespelet. En naturlig process när en spelare lämnat sin plats. Men också som en förberedelse för framtiden. 

Den senare delen av året har varit en stillhet, som en avvaktande väntan. Som den tystnaden som sker i naturen efter ett åskoväder, eller jordbävning eller annat som brakat och härjat runt. Stillheten som ger återhämtning, andrum och frid. Men det kan ju även vara tystnaden som är inför... 

Sammanfattningsvis så har jag under det här året raserats och byggts upp igen. Jag har gått från den djupaste rädslan till gudomlig frid. Från bottenlös sorg och förtvivlan till stabilitet och glädje. Från rotlös ensamhet till kontakt med gudomlig kärlek. Starkare och skörare än någonsin. 

Och kanske det viktigaste och mest hoppfulla av allt. Den enorma våg av kärlek och omtanke som jag mött i människorna omkring mig, från den innersta kretsen till långt ute i periferin ger mig vissheten om att världen kommer nå en lycklig nivå i det här jordespelet.

Tack och farval 2022. Nu ser jag med nyfikenhet och förundran fram emot vad 2023 har i sin plan.