att låta livet leda

I hela mitt liv har jag längtat efter att känna mig omhändertagen, att "någon annan" skulle lösa mina bekymmer. Jag har känt mig hjälplös och oförmögen samtidigt som jag klandrat mig själv för att inte vara nog bra, nog stark, nog kompetent. Jag har flitigt använt offerkoftan när jag stött på bekymmer och ofta tyckt att livet varit mot mig och inte med mig. 

Inte så att det varit ovanligt stora kriser i livet, inget mer än någon annan. Men jag har haft svårt att tåla motgångar. Det som hände i livet och mot mig var andras fel, omständigheternas fel, lagen om alltings jävlighet helt enkelt. Jag kunde inte förstå hur det hade något med mig att göra. 

Det vände när jag förstod att livet ville mig väl och jag själv valde att gå med istället för mot. När jag för drygt 20 år sen började både utbildning och utveckling förstod jag att jag behövde börja ta ansvar. Det som sen skedde var att all ojämvikt flyttades över från offersidan till ansvarssidan och jag började lägga ansvar för allt på mina axlar. Jag la både ansvaret och förväntningar på mig själv att skapa det liv jag ville leva. Jag tog helt enkelt upp kampen mot framgång. 

Ni vet den här -

känslan av att inte ha kontroll. Att det som inte får hända ändå sker. 
känslan av maktlöshet. Att det spelar ingen roll vad jag gör så förändras inte läget.
känslan av meningslöshet. Att oavsett om jag gör allt rätt så blir det fel.

Vad spelar det för roll, vi kommer ändå dö till slut.

Ångest, bitterhet, frustration och panik. När livet bjuder på motstånd så triggas de känslor vi har allra svårast att stå ut med. Vi låter offerkoftan omsluta oss medan vi tittar ut på omvärlden som orsakat reaktionerna, på de andra som inte begriper eller som agerar mot oss. Som sårar, sviker och hindrar oss att ha det så bra som vi skulle kunna ha det. 

Det här har hänt och händer oss alla, i stort som smått. Till exempel..

Att låta livet leda betyder inte att allt kommer gå på räls och bli precis som vi vill ha det. 

I human design pratar man om att sätta sinnet i baksätet och låta själen köra. Man kan också säga att vi ska lägga vår mentala uppmärksamhet till ro i hjärtat som sen får föra kroppen framåt. När vi kliver åt sidan med sinnet förs vi fram av en gudomlig kraft som vet vårt bästa. För att ta den bilden ett steg till så är det via hjärtat som Livet, den här kraften, kommunicerar och vägleder oss. Vårt jobb är att lyssna efter den vägledningen. Zoomar vi ut ännu ett snäpp så kan vi lugnt vila in i en vägledning som följer en redan utstakad väg genom ett drama/liv som redan har skett. Det vi ser och upplever är som en inspelning, eller en fördröjd livesändning.

Vad jag märkte var att det spelade ingen roll hur jag bad eller tänkte positivt när det kom till min mans sjukdomsprocess, den tickade på i rasande fart utan minsta positiva besked. 

Men när jag bad för egen del, om hjälp i min rädsla, om stöd i min förtvivlan, DÅ hände något. Så många gånger när rädslan hade mig i sitt grepp fick jag uppleva hur det sänkte sig en inre frid över mig. Ibland kändes det som en varm lugn filt av fridfull energi, ibland var det samma frid som flödade upp inifrån och spred sig ut i varenda cell i min kropp. Några tillfällen hade jag ögonblick av gudomlig kärlek som inga ord kan beskriva, sk uppenbarelser. 

Vi kan aldrig förvänta oss att våra böner och önskningar ska slå in så som vi vill att de ska göra. Men vi kan förvänta oss en lättnad känslomässigt och en upplevelse av att vara hållen av en varm kärleksfull famn som vet vad som är bäst för oss och vad vi behöver för att ta steg framåt.