livet, döden & allt därimellan

Det har gått ett år. Ett år sen det obegripliga mest skrämmande och svåra jag gått igenom skedde. Det som inte fick hända. Min älskade man och mina barns fantastiska pappa lämnade en uttjänad och svårt märkt av sjukdom och medicinering men tapper kropp bakom sig när han gick vidare till en annan dimension. Kvar blev vi, en trio utan den klippa och motor som varit limmet och drivet i vår familj. 

Det har gått ett år. Livet går vidare. Vår familjetrio har fungerat fint. Vi har så otroligt mycket stöd av min familj och av min mans familj och alla vänner omkring. 
 

katastrof som katalysator?
 

När en livskatastrof händer kan det bli en katalysator för att öppna hjärtat för Livet självt (Gud om man så vill) bara man är villig att ge efter för allt som känns. Dagarna efter min mans död var fullkomligt bottenlösa av förtvivlan, panik, rädsla och smärta. Vad var meningen med att fortsätta leva?! Hade jag inte bearbetat mycket sen innan och hade jag inte varit trygg i hur känslor fungerar så vet jag inte om jag klarat att ge efter för allt som fullkomligt slog omkull mig. 
 

Jag minns första natten ensam i vår säng som en natt i den värsta av mardrömmar. Jag överlämnade mig, lät mardrömmarna riva mig itu, om och om igen, tills friden sänkte sig över mig och jag somnade. Nästa natt samma sak. Och nästa. Men för varje dag och natt så blev det glesare mellan episoderna.

Till slut var friden där mer än smärtan. En frid som innefattade Alltet, Livet, energin av min man, den villkorslösa och oändliga kärleken. Jag var i kontakt med ALLT. Jag inte bara såg och trodde på den här allomfattande kärleken, jag var den. Den levde genom mig.

Jag vet att jag tänkte och sa till mina vänner, -hur kan jag känna mig så fylld och lycklig samtidigt som jag är i sån djup sorg?!

Med tiden har sorgen lugnats, de vågorna kommer alltmer sällan. Den intensiva känslan av kontakt har klingat av. Kvar finns en mjuk varm känsla av trygghet.

En visshet av att allt är i sin ordning. Att Livet Är. Allt verkligt är evigt och det vi ser med våra fysiska ögon och känner som vår fysiska kropp är föränderligt och dödligt, alltså inte det som på riktigt är verkligt. Det finns inget att frukta i den här världens illusoriska dualitet av ont och gott.
 

passagerarmedvetenhet
 

Inom Human design pratar man om att vi ska kliva ur vägen så att den mekaniska aspekten av vår aura/energi kan få fritt spelrum att samverka med livet. Vårt sinne som gärna vill ta kommandot och styra vårt liv ska i själva verket sätta sig i baksätet och vara passageraren som betraktar livet och deltar mer än styr. Istället ska vi låta vårt ande-jag/själen via vår inre auktoritet styra. Den del som är i kontakt med Livet, den allvetande kärleken.

Jag har en stark mental energi och hade svårt att greppa hela passageraridén till en början. Nu fattar jag precis. Att vara med om den här sjukdomsresan och döden bokstavligen slet ratten ur mina händer och förpassade mig till baksätet där allt jag kunde göra var att betrakta livets skeenden nästan som utanför mig själv, och möta allt vad det väckte i mig. 

Sorgeåret har snart gått och jag lever och jag känner hans stöd och kärlek inom mig. 
Det är dags för nästa fas och jag slår mig ner i baksätet och tittar nyfiket ut genom rutan med öppet hjärta för vad Livet nu har i beredskap för mig. 
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Bloggarkiv