gästavsnitt i
uppvaket-podcast
uppvaket-podcast
följ
youtubekanalen
youtubekanalen
välkommen till
helenas livsåskådning
helenas livsåskådning
En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.
Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.
5 kommentarer 
I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda.
Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen.
Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa.
Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har ingen möjlighet att värja sig...
Där är jag nu.
Under sommar och höst har jag haft dörren lite på glänt, gått på någon dejt och haft några kontakter över nätet. Jag fick betrakta hur jag till skillnad mot den yngre dejtingversionen av mig själv var autentisk och sann utan de fasader och spel som ofta präglar dejtande i inledningsfasen. Jag lärde mig sätta gränser och säga stopp. Och vad jag landade i var en lista, eller en beställning på egenskaper hos den man jag skulle kunna tänka mig att öppna mig för. En för mig orimlig lista, jag skrattade när jag nämnde den för mina vänner för hur i hela världen skulle jag kunna träffa en sådan man, här i Östersund?! Och finns det ens någon sån?!
mötet
Kort därefter kom då kvällen när Livet skulle ge mig svar på tal. En helt vanlig danskväll drogs min energi direkt till ett hörn av lokalen där det stod en främmande man och budskapet jag hörde i mitt huvud var, -kom ihåg det här nu Helena, Livet kan visst leverera och du känner det redan nu innan ni ens dansat...
En stund senare stod han framför mig och redan efter några danssteg hade han bockat av den första av vad som skulle visa sig, alla punkter på min lista.
Det har inte gått lång tid sen vi möttes, allt är fortfarande nytt och bubbligt. Men det vi Är och upplever tillsammans är utanför min tidigare begreppsvärld och utan spel och fasader nås ett djup och en kontakt som går bortom tid och rum. Vi kände båda den där första dejten dagen efter danskvällen att vi öppnat oss för något nytt och mycket speciellt.
Jag har fått äta upp mina egna ord om samboskap, jag har fått möta nya inre demoner, ego-tankar och rädslor, och fler lär säkert dyka upp framöver. Men framförallt har jag fått syn på de dörrar jag stängt om mitt hjärta när en efter en öppnas upp. Jag känner mig som en nykläckt fågelunge, som kläckts med kärlekens värme. Nu står jag här skör och sårbar, utan något skyddande skal. Så läskigt men oxå så underbart, med den villkorslösa kärleken som håller mig trygg.
När vi kliver ur vägen och låter Livet vägleda kan det ske händelser och möten vi aldrig själva skulle kunnat orkestrera. Att på hemmaplan möta denna gudomligt arrangerade tredje kärleken i mitt liv hade jag aldrig vågat tro. Att det dessutom är någon som kommer 84 mil härifrån, som inte vet ett endaste dugg om mig och vad jag gått igenom, som inte läst en enda text eller lyssnat till ett enda klipp med mig har varit så befriande. Jag är fri att bara vara den jag är idag!
Vi startar ett nytt kapitel. Tillsammans.
Det här är bara början och vi vet inte vart Livet för oss härnäst, men jag säger JA, jag njuter och känner hur lyckan sprider sig genom hela mitt väsen.
I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.
När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.
Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.
Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom.
Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som känns hotande för min blotta existens, min inre trygghet.
Jag andas och ger utrymme för precis det som känns, jag vet att det går över. Förmodligen i samma ögonblick som bloggen publicerats. För så effektivt är det att omfamna det vi känner istället för att undvika dem.
Det är märkligt ändå hur livet ger exakt vad man behöver för att vi inte ska stagnera. Jag som känt efter Anders död att inget längre skrämmer mig, vad finns att vara rädd för när det värsta redan hänt?! Tji fick jag. Igen.
Jag vet inte alls vad som ska ske, vad som kommer hända. Vad jag vet är att det känns bra och jag väljer att säga JA. Det finns inte något annat alternativ än att fortsätta gå den väg som livet presenterar. Att allt sker i en gudomlig regi det står mer och mer klart för mig. För de mirakler som jag ser och upplever skulle varit fullkomligt omöjligt för mig att själv sätta samman.
Man kan ju inte mer än älska livet ändå.
I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja.
Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med?
Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om inte.. vad behöver du förändra för att skapa de förutsättningarna?
relationer
relationer
Detsamma gäller relationer. Är du i en relation du verkligen trivs i, eller är du i relationen av gammal vana, bekvämlighet eller för barnens skull?
Även i våra nära relationer, oavsett om det är i en kärleksrelation eller vänskap så behöver vi få känna oss tillfreds, lugn och lyckad. På alla sätt. Vi behöver vara trygga och kunna vara utan fasad, helt som sig själv.
Tecken som frustration, bitterhet och ilska eller ett allmänt missnöje betyder att något på jobbet eller i relationen inte stämmer. Om du biter ihop, anpassar dig och inte genuint känner att du och din omgivning, din partner, vill varandra väl så gynnar det ingen att stanna kvar. Men vill omgivningen, partnern, precis som du göra en förändring så kanske att lämna är ett för tidigt beslut. Kanske kan handledning eller parterapi vara en nyckel till den förändring som behövs?
Vi är präglade in i en föreställning av att barn mår bäst av att föräldrarna håller ihop. Men hur kan det vara gynnsamt för ett barn att leva i en miljö som inte flödar av kärlek och välvilja? Hur kan det vara gynnsamt för ett barn att växa upp och präglas av en miljö av missnöje, frustration och ledsamhet? Hur väl man än försöker dölja det för barnen så tro mig, barn känner sånt. Tanken att hålla ihop för barnens skull blir sällan för barnens skull om inte båda föräldrarna medvetet tagit ett beslut utifrån barnens bästa, för att de vill varandra väl och klarar att ställa de egna problemen åt sidan.
Jag var själv ett skilsmässobarn, även om jag var 16 när mina föräldrar till slut skilde sig. Men åren fram till det beslutet var allt annat än harmoniska för mig. Jag var känslig och läste av stämningen som var i hemmet, hur mammas energi ändrades när pappa kom hem och tvärtom. Hur man kunde skära genom spänningarna och hur jag visste, bara genom att komma in genom dörren att de hade bråkat även om de sällan gjorde det så jag såg eller hörde det.
Som barn vet man när ens föräldrar inte är lyckliga. Och det gör en som barn också olycklig, på insidan. Det skapar också beteendemönster hos barn som bottnar i en kompensation för bristerna i föräldrarelationen.
Barn vill se och känna sina föräldrar lyckliga. Så det enda ansvar vi som föräldrar har gentemot våra barn, förutom att ge till deras behov, är att visa dem att det är viktigt att följa sitt hjärta. Att det egna måendet är livsviktigt.
Att mina föräldrar till slut valde att separera var såklart en sorg för oss syskon, men lättnaden och skillnaden i energi hos båda föräldrarna gjorde sorgen så mycket lättare att gå igenom än den tyngd som präglat tillvaron innan.
våga välja hjärtats väg
Att lämna en invand situation, oavsett om det handlar om jobb eller relation är inte lätt. Det är nog det svåraste vi gör eftersom vi människor generellt inte gillar ovisshet och vi är rädda för att ställa till oreda och besvär. Vi bär ofta också med oss tvivel på att livet kommer lösa sig till det bästa när vi vågar följa hjärtat.
De tider som råder nu utmanar och ger stöd att bryta invanda mönster, relationer och situationer. Det är som att det inte går att bita ihop och stå ut längre. Vi närmar oss en ny tidsålder där det är hjärtats väg som slår ut all gammal kollektiv logik.
Idag är det nyårsafton i Human designs årshjul. Det är dags att sätta intentioner sprungna ur hjärtats önskan. Även om du inte på förhand kan räkna ut hur situationerna ska lösas i praktiken.
Livet vill dig väl. Men för att få känna på det behöver du våga ta de svåra besluten. Dra tillbaka fokus in i hjärtat och lyssna. Ta sen ett steg i taget. Hör av dig om du behöver hjälp att sortera i dina tankar och känslor. Du är inte ensam.
Gott nytt år ♥
Mitt inre bokslut för 2023 är gjort och ett av de ord som sammanfattar är SURRENDER. Det var nog ordet även för 2022. När livet utmanar, tar och ger så kan vi inte annat än ge efter, surrender till det som ÄR.
Vi kan äta rätt, träna, yoga, meditera, knapra vitaminer eller vaccineras, ta mediciner eller gå i terapi, vad än vi tror kan vara lösningen eller nyckeln till ett långt friskt och fröjdefullt liv, men när det kommer till Livet så är det helt enkelt inte vi själva som styr. Det är inte vår människas, vårt mentala egovilja som avgör utkomsten. Den fria viljan handlar helt enkelt inte om den här nivån av livet.
Den fria viljan handlar om att ta oss an de utmaningar som Livet erbjuder med förståelse för att det handlar om möjlighet till utveckling. ALLT som uppstår gör det för att hjälpa oss att GE EFTER för den högre viljan. Guds vilja. Livets vilja. Kärlekens vilja. Vad vi nu vill kalla den. Viljan som går bortom den här lilla människans begreppsvärld.
SKE DIN VILJA - INTE MIN
De senaste två åren har för mig handlat om att steg för steg släppa taget om min vilja. Viljan att lyckas, viljan att nå någon specifik stans, viljan att hinna, viljan att styra, planera och organisera livet. En stor del av mitt liv och jag vet många med mig, har handlat om att låta min vilja styra det mesta.
Det innebär att när något händer som sätter käppar i hjulet för vad man vill så är det lätt att tycka att livet är svårt, tufft och orättvist. Det finns oändligt med exempel på hur livet kan utmana oss människor, man blir kanske sjuk, skadad, förlorar jobb, blir lämnad eller man kanske inte hittar någon partner, kommer inte in på den utbildning man tänkt sig, eller så går man upp i vikt, partnern sviker eller så lyckas man inte få rull på sin firma trots att man gör allt rätt. Andra kanske inte gör som man vill, samhället agerar inte på rätt sätt, räntan går upp, länder går i krig osv osv
Här är det lätt att bli bitter, frustrerad och uppgiven. Det är vanligt att skuldbelägga sig själv och andra, döma hårt för att man inte får livet dit man vill.
När Anders, som var hälsan själv med en historia av elitidrott och alltid varit noga med träning och mat, blev sjuk var det självklart mot min vilja. Även mot hans såklart. Och mot barnens vilja, hans familjs vilja och alla han kändes vilja. Ingen av alla människor runt honom ville att han skulle bli så sjuk och inte få leva vidare.
Det hjälpte ju inte. Vad som däremot hjälpte både honom i sin situation och mig i min situation var att ge efter för det som skedde. Acceptera utan att döma och möta allt vad som triggades känslomässigt i den här situationen.
Han blev inte frisk när vi kämpade emot och inte heller när vi gav efter men skillnaden blev hur vi hanterade situationen. Trots rädsla och smärta infann sig även frid och kvalitet.
Att använda vår fria vilja att bejaka det livet ger, trots att det går emot allt vi tänkt oss är inte lätt men det ger lättnad. För bördan att lägga ansvaret av livets utkomst på de egna axlarna är så tungt.
Ta dig an ALLT med passion,
oavsett om det är något du vill eller inte vill.
Det är enkelt att ge efter och följa flödet när allt går lätt. Men nyckeln till ett fullkomligt liv är att även ge efter och bejaka när livet går emot. Förr eller senare kan vi se guldet i erfarenheten. Det finns en plan, en gudomlig vilja som har det högsta och bästa i siktet för oss. Den här gudomliga energin är vårt källa, vårt ursprung, vad som designat vår unika människodesign. Ställ din vilja åt sidan och låt den energin flöda och leva genom dig så som det alltid varit tänkt.
KONSTEN ATT GE EFTER
Den här ledigheten ger jag mig hän till den trötthet som förföljt mig hela hösten. Jag har hört mig säga, ofta, att jag är så trött på att vara trött. Med andra ord har jag gått emot det som är och så länge jag inte accepterar eller bejakar tröttheten fullt ut så kommer den vara där.
När jag nu bejakat tröttheten fullt ut har den hjälpt mig att stanna upp, vila inåt och hitta tillbaka till min kärna igen. Tack vare den har jag inte kunnat planera något alls. Jag tar bokstavligen timme för timme och någon tur till stugan har det inte blivit som jag i förväg tänkt att jag skulle. Jag har tillåtit mig att sova mycket, jag har infört meditationer flera ggr per dag igen, något jag tappat bort sen Anders blev sjuk, jag har återupptagit att skriva mina morgonsidor och jag har loggat ut från sociala medier. Jag har helt enkelt accepterat läget och stängt till alla energiläckage. Det i sin tur har gjort att jag orkat åka skidor, promenera och vara ute mer igen.
Jag har fått upp nya möten med sorg som behövt tid och närvaro för att komma upp till ytan. Det gör mig mjukare och lättare igen.
Det är nu slut på det här året och jag har återigen hittat en SURRENDER till vad som är just nu.
2024, jag undrar vad du har att erbjuda mig..
Gott nytt år kära kära följare. Tack för att ni läser.❤️
Jag har som sagt loggat ut från sociala medier på obestämd tid, men vill ni dela med er av det här inlägget i era flöden är jag såklart supertacksam för det.
Vi hörs igen nästa år.
Kramar Helena
Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.
Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.
I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha handlat om en kundaliniaktivering men det är inte det viktiga. Det stora i den processen var att jag bokstavligen kände hur så mycket gammalt liksom brändes bort ur mitt system. Jag kände mig hög på livet, lycklig och uppfylld av något som skulle kunna beskrivas som kristusenergin. Livet var helt enkelt på topp. Konstigt nog. Men den energin var galet intensiv och det tog större delen av sommaren i min lilla timmerstuga på Åland innan jag landade med fötterna i myllan igen.
Och som alltid när vi gått igenom en aktivering så kommer den tredimensionella verkligheten som en frontalkrock. Från att allt känts som extremt lätt och flödande blev känslan i tillvaron istället tung, trög och stagnerad.
Det enda stället som påminner en aning om den härliga känslan är på dansgolvet. I dansens närvaro kommer jag i kontakt med den ljuva energin igen. Men däremellan har jag varit som fastvuxen i soffan med katten som sällskap.
Som tur är har jobbet inte tappat sin mening även om det varit en intensiv höst med många grupper, föreläsningar och samtal. Så trött jag varit och fortfarande är.
Nu när jag zoomar ut så kan jag väl konstatera att det inte är konstigt om jag är trött. Det har varit två kämpiga år som garanterat tagit mycket mer energi än jag förstått.
Förutom sjukdomstid och död med allt vad som följer på det i det här byråkratiska samhället så har jag två tonåringar som jag gjort allt jag kunnat för, för att deras vardag inte skulle behöva förändras på fler sätt än att de förlorat sin pappa.
att återta livet
stugprojekt nr 2
Mycket har jag skrivit om redan efter Anders död, men vad jag inte nämnt är vårt hus, mitt hem. Det vi köpte tillsammans för 15 år sedan, som vi renoverat och fixat med. Huset som andades Anders in i minsta vrå.
Redan första månaden röjde jag mig igenom hela huset. Jag gick igenom allt vi samlat på oss, sorterade, skänkte bort, sålde och kastade. Sökte upp vänner i Anders storlek som fick överta kläder och skor som inte sonen ville ha. Det var som om jag fick hjälp av en högre kraft för att orka, det skulle bara göras.
Att fortsätta bo i vårt gamla sovrum kändes konstigt, som att han när som helst skulle komma in där och krypa ner. Det senaste året har jag bytt plats på nästan alla rum. Jag har flyttat ner och skapat en mysig skogsglänta till sovrum som verkligen bara är jag.
Jag hade helt enkelt ett starkt behov att inta huset på nytt, som mitt egna hem. Med andra ord så är nästan allt omgjort, från rumsfördelning till tapeter till möbler till trappräcke och ytterdörrar. Nu är det inte Anders som möter en när man kommer in och det var viktigt för oss för att leva vidare.
Att jag även flyttat in i stugan på Åland och låtit stugan här uppe fått en ny kostym under den här korta tiden har ju inte bidragit till en god energibalans kanske. Även om det varit kul och kan tyckas vara lyxproblem i sammanhanget.
Det jag med acceptans nu landar i så här i slutet av 2023 är att det inte är konstigt att jag är trött. Det är fullständigt naturligt att jag är trött. Så nu ska jag vara ledig.
Tack för att ni finns, för att ni läser, för den feedback ni ger och den värme jag får.
Jag önskar er alla en skönt god jul och ett ljust och kärleksfullt nytt år.
Kramar Helena
Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.
Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.
jag är rädd för...
Som liten och ung vuxen var jag till exempel vansinnigt rädd för spindlar. Paniskt rädd. Undvek allt som kunde utsätta mig för dem.
Jag var också rädd för nya situationer som jag inte på förhand visste att jag skulle klara av. Undvek nya situationer om jag inte hade sällskap.
Jag var rädd för att bli ensam och utanför, att jag inte räckte till som jag var. Jag sökte därför ständigt ett godkännande från andra att jag inte var lika annorlunda som jag kände mig på insidan.
Som strategi för att stå ut med alla mina rädslor så satte jag på mig ett leende och en rätt krass, hård yta med bestämda åsikter om det mesta.
Många kanske jag lurat, däribland mig själv, men Livet kunde jag inte lura. Allt jag sagt att jag "aldrig" skulle göra, acceptera eller klara, det har Livet sänt i min väg. Och så här med ett medelålders perspektiv på min resa så kan jag känna mig ganska stolt över alla så kallade sanningar jag utmanat i mig själv.
jag kommer aldrig...
Jag skulle aldrig stanna hos någon som var otrogen mot mig. Jag tänkte nog till och med att jag aldrig skulle låta det hända ens. Självklart var det vad som hände och kort sagt så gick jag tillbaka och fick uppleva att bli bedragen ännu en gång av honom.
Jag skulle aldrig flytta till någon storstad och om jag skulle flytta så skulle det va norrut isåfall. 2001 gick flyttlasset till Stockholm för att slutföra Socionomutbildningens C-uppsats och väl där mötte jag min blivande man och blev kvar i 7 år.
Några barn skulle jag heller aldrig ha men det blev tillslut två. Men jag skulle aldrig förändras på något sätt bara för att jag fick barn. Min son vann den duellen av envishet och kastade in mig på en inre utvecklingsresa jag inte kunnat ana jag skulle ta.
Jag skulle aldrig starta eget företag för all den tid min pappa la ner i sin firma när vi var små ville jag inte uppleva. Nu har jag haft egen firma i 14år, om än som sidoverksamhet.
När jag mötte min man så öppnade han min värld på många sätt. Jag fick syna allt ifrån idén att golf inte är något för mig, japp jag har grönt kort sen 18 år tillbaka, till rädslan för vatten, check på två dykcert, och att köra bil i Stockholms rusningstrafik i en tid utan google maps.
Tidigt i vår relation åkte vi med ett gäng vänner på en back-packer-resa till centralamerika. Naiv som jag var såg jag framför mig fräscha hotell och härliga stränder, på sin höjd lite regnskog. Verkligheten var sjabbiga rum där ett inte ens hade ett tak, bara nåt slags nät som skydd mot vilda djur. När vi packade oss in så satt en spindel nästan lika stor som min hand på väggen bredvid vår säng. Den kvällen blev det många tårar, mkt tequila, ett noga instoppat myggnät runt sängen och ett löfte av Anders att han kollat av alla skrymslen i rummet innan jag kunde slappna av.
Det var inte mitt enda möte med spindlar på den resan men vad jag märkte var att ju fler jag fick möta desto mindre rädd blev jag. Mycket för att jag inte orkade va rädd hela tiden. Jag bestämde mig för att bli lite nyfiken istället. Så när en guide i Belize lyfte upp en tarantel så vågade jag nästan klappa den. Väl hemma i Sverige var spindlarna löjligt små och oförargerliga så den rädslan blev ett minne blott.
Vad jag också upptäckte under samma resa var min höjdrädsla. Den uppdagades efter jag klättrat 40m upp till en ruin av ett mayatempel, och när jag sen skulle ner igen slog rädslan till.. När jag till slut gråtandes landade på marken igen undrade en mycket förvånad guide varför jag ens klättrat upp när jag var så rädd. Ja om jag vetat hade jag förmodligen aldrig ens försökt.
Höjdrädslan har jag fått jobbat mycket mer på än spindlarna.
Efter hypnossessioner och några varv på nöjesfält där jag gråtandes klivit av karuseller och annat, så kan jag nu med stolthet meddela att jag och min dotter åkte fritt fall på gröna lund för något år sen! Utan att en enda tår fälldes! Den känslan alltså!!
en befäst sanning eller?
Jag vet att många som förlorat en nära kan använda sig av den förlusten lång lång tid efteråt som en ursäkt för att slippa leva vidare, eller slippa känna smärtan. Eller kanske som ett sätt att få uppmärksamhet, extra omsorg och kärlek eller vad man nu kan ha för vinst i det.
Min man dog timmarna efter vår dotters 15-årsdag. Den födelsedagen kommer alltid påminna henne om att det var då hon fick säga farväl till sin pappa för alltid. När hon fyllde 16 valde vi att göra något helt annorlunda än vi brukat göra vid födelsedagar. Hon behövde få återta makten över den dagen just för att den inte ska få bli en destruktiv energi i resten av hennes liv.
Jag har lärt mig att när något känns som ett hinder, är jobbigt eller känslomässigt svårt så är det precis dit jag behöver gå, för bortom det smärtsamma finns utveckling, men också själslig frid. Det är vad som tagit mig genom sorgen efter min man.
jag är en sån som...
Vad Livet också lärt mig är att när jag säger att "jag är en sån som..." så behöver jag syna det påståendet för att inte befästa något som inte är sant. Det har gjort att några av mina övertygelser har förändrats.
Jag är tidspessimist - jag har tillbringat så mycket tid med att vänta på andra, på bussen, flyget eller tandläkaren. Och jag avskyr att vänta. Livets ironi va.
Så efter att under många år blivit irriterad på att vänta så tränade jag mig i att hinna mer innan jag skulle infinna mig någonstans. Jag har utmanat mig i att låta andra vänta på mig. Intressant nog så hände inget särskilt när jag var sen. Idag passar jag tider men är inte jättetidig och jag stressar inte om jag märker att jag kommer bli sen heller. Så skönt!
Jag är osocial och gillar inte att mingla och kallprata. Stora fester med bordsplacering är hemskt. Den inställningen gjorde att jag antingen undvek eller led mig igenom många tillställningar pga att jag redan innan bestämt mig för att det skulle bli hemskt. Idag gör jag annorlunda. Även där tränade jag mig genom att göra annorlunda och nu har jag accepterat att jag inte är social på det sättet och idag kan jag tacka nej om intuitionen säger det eller så tackar jag ja och ger mig tillåtelse att vara lite på sidan av, utan krav, och då märker jag att jag inte alls är så osocial som jag trott.
Det jag synar i mig själv just nu är rädslan för att öppna upp för en ny relation och släppa fram den kärlek jag har att ge. Jag trodde jag var redo men det är jag nog inte. Och hur vet jag vad som är intuitivt motstånd och vad som är rädsla? Genom att testa och inte vara för snabb att döma. Och lita till min glasklara intuition. Säger den nej behöver jag inte lägga mer tankar där helt enkelt.
Det finns säkert många fler idéer om mig själv som behöver synas i sömmarna och rädslor som ännu inte genomlevts och blivit omhändertagna men vad jag vet är att jag nu är friare än någonsin.
Den frihet som man får när man inte låter ens gamla idéer och föreställningar definiera vem den här människan som är jag är just nu och framåt, det är vad som ger livet mening.
Låter du någon gammal idé om dig själv hindra dig? Hur mycket plats låter du din inre Ronja Rövardotter ta? Är det något du
"aktat dig för" som du undvikit för länge i ditt liv?
Om du känner att du bär på fastfrusen sorg eller andra hinder för din inre frid så hör av dig, jag kanske kan vara till hjälp.
Som jag redan berättat fick jag mitt konto på facebook hackat i somras med en rad händelser som följd. Det fick mig att reflektera. Sett på den händelsen utifrån ett högre perspektiv blir det ganska intressant.
Den eller det som hackade mitt konto hade terrorvarning över de inlägg som hen hann göra. Profilbilden var ondskefull och grym och inläggen än grymmare. Man skulle kunna likna hackningen vid hur vårt ego-mind tagit över vårt sinne. Vi är helt enkelt hackade ända tills vi börjar genomskåda de kritiska, nedlåtande, dömande tankar som terroriserat oss i mer eller mindre utsträckning genom livet. I vissa perioder kan det kännas som om man inte har någon som helst kontroll på tankarna, de lever sitt egna liv i ens huvud.
Men så snart jag upptäckte att kontot blivit hackat så fick jag steg för steg visa för facebook vem som är min riktiga identitet, bevisa att jag var jag och att hackern var falsk. När jag bevisat att mitt konto var mitt återfick jag det och kunde städa bort allt i terrorväg som hackern lagt ut.
En liknande process går vi själva igenom för att bevisa vad som är sanna tankar grundade i självkärlek. Alla övriga är falska sk not-self-babbel.
Vi behöver identifiera och reflektera, ifrågasätta dessa dömande och kritiska ego-tankar som är grundade i rädsla. Se dem utan att tro att de är verkliga. Omfamna och förlåta den del av oss som accepterat den versionen av Livet. Möta det inre dömandet med förståelse och kärlek samtidigt som vi bestämt riktar fokus bort från det falska jaget. Beviset vi har är att en sann tanke känns gott och lätt inuti, en falsk gör en låg och tung.
Vi städar helt enkelt bort egots terroriserande tankar och återtar kommandot över vad och hur vi tänker.
Strax efter jag fått tillbaka mitt konto och rensat bort alla spår av hackern så stängdes hela kontot oväntat ner pga otillåten aktivitet. Ett permanent beslut utan möjlighet att få tillbaka det. Allt försvann. Alla minnen och bilder, alla grupper och sidor jag administrerade, min mans minnessida har ingen ansvarig längre. Katastrof! skriker egot. Det var ju inte mitt fel! Kräv upprättelse, överklaga, kämpa, det är ju mitt!! Har jag inga rättigheter alls?! Hur ska jag nu synas och nå ut till vänner, bekanta och min kundkrets!! Så många tankar som egot serverade ur ett katastrofperspektiv.
Det var skrämmande att se vad mycket jag byggt upp mitt liv runt sociala medier även om jag experimenterat en hel del med att i perioder stänga ner. Men nu när allt försvann blev det så definitivt och tydligt. Jag betraktade mina gamla ursäkter och hur jag rättfärdiggjort all tid jag spenderat i den "världen". Det är ju kul, ett bra sätt att hålla kontakt. Det är fint att se och följa hur nära och kära (och kändisar) har det osv. Men behöver man det varje dag hundra ggr om dagen? Eller är det en flykt från det verkliga livet, från nuet? Från sig själv? Från ensamhet? Från sitt förflutna? Ett sätt att undvika känslor som skulle behöva uppmärksammas?
Att få kontot stängt och se det gå förlorat drog upp massor i mig. Men när jag tagit mig igenom alla egots reaktioner och landat bortom så infann sig en frid, en frihet till och med. Det är ju en fiktiv och många gånger uppdiktad värld vi bevittnar och deltar i.
Med det sagt så finns det självklart även mängder av fördelar med den sociala medievärld som byggts upp. Vi har alla fått en röst att dela på sätt som inte var möjligt förr. Använt i sanning är det ju fantastiskt.
ett sanningens hus
Den här sociala fiktiva världen kan liknas vid den tredimensionella värld vi tror är verkligheten. En ego-värld som vi tror har en början och ett slut. En värld som är uppbyggd av polariteter och tid och styrd av ett ego-mind som trott sig veta bättre än skapelsens källa, ett ego som trodde sig kunna ta saken i egna händer..
För mig blev nedstängningen av facebook-kontot en viktig pusselbit i mitt egos döendeprocess. Precis som Anders död för 1,5 år sen blev. Jag känner hur den illusoriska 3D-världen löses upp för varje del av egot som dör bort, och omvandlas till... ingenting? Nej, när egot dör faller illusionens hus samman och kvar är sanningens hus där inget dör eller försvinner. Precis som när hackern eliminerats las facebook-kontot ner och kvar blev mitt sanna liv. Jag kan varken fly eller gömma mig för sanningen längre. What you see is what you get. Inga mer fasader, filter eller spel. Inget mer drama.
Den avidentifieringen från illusionen ger frihet på riktigt. En frihet som gör att om jag tex väljer att starta ett nytt facebook-konto så blir det från samma perspektiv som om jag startar en ny spelomgång i Super Mario Bros (den enda spelreferens jag har). Jag har en helt annan medvetenhet med mig helt enkelt och jag gör det för att spela med i spelet en stund.
en ny värld
Det är dags att låta gammalt falla till förmån för nytt. Både på insidan och utsidan. Och det nya som utgår från sanningens hus innefattar möjligheter som vi inte har varit i närheten av tidigare. Relationer kommer se annorlunda ut, jobben kommer förändras, skola och omsorg lika så. Många är det som pratar och förutspår att det är vad som sker i världen just nu. Jag har tidigare skrivit om det utifrån Human designs perspektiv också. År 2027 så ändras den bakgrundsfrekvens som funnits sen 400år tillbaka vilket innebär att vårt sociala och samhälles fundament, säkerhetsnät kommer att bytas ut. Hur det ska gå till är omöjligt att säga eftersom vi aldrig har gått igenom något liknande förut. Men med tanke på hur allt gungar ute i världen sen flera år tillbaka är processen i full gång.
Att se hur det invanda faller kan vara läskigt och det krävs både mod och nyfikenhet att säga ja när det nya knackar på. Det kan vara möjligheter du aldrig kunnat föreställa dig. Nya former av arbete, av relationer och levnadssätt. Att våga säga ja till något nytt som är grundat i en gudomlig sanning är svårare än man tror för vi har ingen referensram, inget vi kan luta oss mot erfarenhetsmässigt. Allt vi kan göra är att våga välja hjärtats väg, våga lyssna till hjärtat istället för det sinne som styrt vår tillvaro hittills.
Tänk vilka möjligheter det öppnar för. Bortom illusionens hus finns bara vinster och våra LIV kan bara bli rikare.
Som jag ser det är det som en programvara som ska uppdateras. Precis som de gamla Nintendospelen är utbytta till förmån för de mest avancerade speltekniker och program så ska vår tredimensionella värld uppgraderas. I sanningens hus behöver inte vårt sinne ta något i egna händer längre.
Som hackade ego-minds har vi kämpat och skapat, byggt och sökt lösningar på all världens bekymmer som bara tycks bli fler och fler. Vi har sparat, förvaltat och planerat i tron att vi har kontroll på våra liv. Vi har jobbat och strävat för att några veckor per år uppleva en lika fulltecknad, om än rolig, semester för att sen återgå till den kravfyllda vardagens kneg. Så händer svåra saker som sjukdom eller finanskriser, naturkatastrofer och terrordåd, och plötsligt har vi ingen kontroll längre utan vi blir offer för de omständigheter som omger oss och vi dömer oss och omvärlden allt hårdare. Livet känns orättvist och hårt och det blir allt svårare att räkna ut hur vi ska kunna ta saken i egna händer och hitta lösningarna. Hur skönt är det då inte att fly in i ännu en illusion, in i de sociala mediernas fiktiva värld?
Men varför inte våga göra nytt, följa hjärtats väg rakt ut i det okända, till ett liv på riktigt och till vad som garanterat blir en bättre och mer njutbar tillvaro istället för att leva i ännu en illusion i illusionen?
Vågar du?
"Ni kvinnor har ett vapen" uttryckte en frustrerad man häromdagen. Det vapnet är att ni blir SUR. Och sen berättar ni inte varför ni är sur utan svarar "-det är inget" samtidigt som ni är iskalla och tysta.
Som partner vet man exakt när skiftet, reaktionen skedde men är helt omedveten om vad det var som blev fel. Att sen inte få prata om saken och reda ut missförståndet eller vad det kan vara är både provocerande och frustrerande så bråket är ett faktum. Eller bråk, det är svårt att bråka med någon som är tyst, men konflikten är uppenbar. Såklart.
Det här vapnet var jag mästare i som ung vuxen. I mitt första seriösa förhållande var jag ofta SUR kan man lugnt säga. Ett beteende jag inte var särskilt stolt över men där och då förmådde jag inte bättre. Jag hade inte orden. Jag hade nog inte förståelse för mina känslor heller. Något triggades och jag gick i reaktion på ett passivt aggressivt sätt genom att bli, SUR.
Eftersom man som omedveten människa också gärna utgår från att alla funkar som en själv så tyckte jag nog oxå att min partner borde ha fattat orsaken till min surhet, det var ju uppenbart ur mitt perspektiv även om jag inte kunde uttrycka det.
Kära nån kan jag tänka idag när jag ser tillbaka.
Att se tillbaka på den versionen av människan Helena väcker en ömhet för den som var jag. Så omedveten jag var om mitt sanna jag och så upptagen jag var av att presentera en version av mitt själv som skulle passa in i alla de olika sammanhang livet innefattar.
Inte konstigt att det inte fanns vare sig förmåga eller mod att vara sårbar i den relation som betydde mest just då. För om jag visade mitt sanna jag skulle han väl aldrig stanna... Ironiskt så här med ett högre perspektiv, för risken att bli lämnad är väl så mycket större när man inte är autentisk och vågar visa sig, och inte klarar äga sina känslor av rädd, skör och osäker.
Många kan nog både tänka och även uttrycka till mig att allt behöver inte handla om inre sår och mönster. Allt behöver kanske inte vändas på och mötas. För det ingår ju i livet. Det är inte alltid lätt. Förvisso inte. Men om jag inte gör just det, vänder och vrider, stannar upp och blickar inåt när något utanför triggar och väcker reaktioner hos mig så skulle det vara så enkelt att skylla ifrån sig. Det skulle vara så enkelt att hitta förklaringar till mina reaktioner i vad andra gör, har gjort eller inte gjort. Blir livet skönare då? Knappast. Det blir stagnation, för så länge man hittar en orsak "utanför" så behöver man inte göra någon som helst förändring i sig själv.
Hur många är det inte som separerar, byter partner pga ohållbar kommunikation för att en tid senare uppleva exakt samma konflikter i nästa relation?
Tack vare att jag lärde om och förstod att min reaktion av SUR inte hade någonting med min partner att göra öppnades dörren till vägen mot ett helt annat liv. Det gav mig en förmåga att hantera svårigheter som i sin tur ledde till växande självkärlek och frihet att leva som mig själv fullt ut. Vissheten av att inget utanför mig bär ansvar för vad jag känner ger en inre trygghet som går bortom ord. Vägen har varit lång men värd varenda minut av självreflektion.
När min man fick aggressiv cancer och dog inom loppet av 4 månader så visste jag, trots den rädsla och sorg som härjade inom mig, att jag skulle klara mig fint.
Hur gick det då med mitt sura beteende i den där första riktiga relationen? Jo jag fick höra på omvägar att han tänkte göra slut pga att jag inte gick att prata och resonera med. Och vips, där fick jag motivationen jag behövde för att våga. Det var inte lätt, jag behövde gräva djupt in till mitt mod men med hans hjälp vågade jag till slut uttrycka precis varför jag blev sur, hur fånigt och banalt det än var. Och vad fick jag tillbaka, mera kärlek, förståelse och trygghet i relationen då han verkligen kunde möta mig i min osäkerhet.
Även om den relationen slutade med otrohet och nya sår för mig att möta och lära av så är jag för evigt tacksam för att han fick mig att våga och att han lärde mig hitta mina ord. Idag ser min kommunikation i relationer helt annorlunda ut och vapnet "sur" behöver jag inte använda längre.
du som partner
Som alltid har vi själva ansvaret för att titta in på och lösa upp det som ligger till grund för i det här exemplet, reaktionen SUR. Men kan man som partner göra något alls?
I mitt exempel funkade det att förstå att jag skulle bli lämnad om jag inte gjorde annorlunda. Det blev motivation nog. Men det som även fungerade var att jag verkligen blev bemött i min osäkerhet. Jag fick tid och förståelse, mer nyfikna frågor än anklagande.
Om din partner tar till vapnet sur, kom ihåg detta;
- det handlar inte om dig, egentligen. Du är bara triggern.
- ifrågasättande och anklagande gör att hon sluter sig mer.
- pressa inte till svar omedelbart. Bekräfta, jag känner att något blivit fel, jag förstår inte vad men jag vill gärna höra när du är redo att berätta. Släpp sen och gör något för egen del.
- skapa en lugn plats för att möta henne och ta fram ett genuint intresse för vad hon ska säga.
- gå inte i försvar om hon anklagar dig, fråga vidare varför hon tror att hon reagerar så på just det.
- se bortom "SUR" och se den osäkra lilla tjejen bakom och var i kärlek till henne.
- men känner du att något slocknar inom dig efter varje gång då kan det va dags att sätta en gräns. Även det gör du i ett lugnt sammanhang när surheten inte är närvarande. Du gör er båda en björntjänst genom att uthärda istället för att kräva en förändring. Det är ju tråkigt om en sån sak som sur, skulle vara det som gör slut på relationen till slut.
Lätt som en plätt va?! Nä men om du klarar några av punkterna så har du gjort stor skillnad.
Man är aldrig arg eller sur av den anledning man först tror.
Tidigare i sommar meddelade jag på mina sociala medier att jag skulle dra ner på aktiviteten där för att göra mig själv mer medveten om vad syftet var med att ständigt dela mina upplevelser. Jag insåg att många gånger handlade det om att visa att jag finns, andra att dela härliga upplevelser för att visa att de existerade. Ibland för att få hjälp eller för kul bara.
När jag slog mig till ro här i stugan mitt ute i naturen på Åland för fem veckors vistelse, insåg jag att det låg en underliggande rädsla för att bli osynlig och bortglömd när jag inte syns. Låter kanske märkligt men testa själva att plocka ur dig ur vardagen och alla de mänskliga ekvationer du ingår i för en längre tid. Ett ganska intressant experiment. Vem behöver en dyr retreat?!
Eftersom mina veckor var ganska varierade med egna utfärder och besök av nära och kära så hade jag inte riktigt förberett mig på att det var ganska lång tid med fem veckor hemifrån.
Nu har jag en knapp vecka kvar här och både bävar för och längtar efter att få komma hem.
Den här tiden har varit läkande för mig. På så många sätt.
Tänk er en solglänta långt inne i en havsvik, strandnära med ängsmark, skog och klippor omkring. Stugan är fullt utrustad men enkelt byggd av timmer.
Man kan säga att jag bokstavligen har bott i ett träd i en naturens livmoder. Inget brus som stört. Bara sällskap av fjärilar, havsörn, rådjur, räv, korpar, svanar och en mängd andra små djur. Förutom mina mänskliga besök då. Som ett fem veckor långt avsnitt av programmet Ett med naturen.
livets slump
Så jag drog ner på aktiviteten på sociala medier och öppnade dörren för de känslor som ville uttryckas. Befriande.
När jag så fick möjlighet att ta en healingsession inne på fastlandet fanns ingen tvekan. Det var längesen jag kände för att ta någon form av behandling och den här kvinnan hade jag haft lite koll på en tid.
I min värld finns ingen slump, allt är gudomligt synkroniserat och när man har förberett sig, gjort det inre jobbet och är redo att ta ett kliv till nästa nivå så märks det även i den yttre fysiska världen.
Med det sagt så upptäcker jag samma morgon som jag är på väg till färjan att mitt konto blivit hackat på facebook. Jag kom inte in och både mail och lösenord var utbytta av någon annan. Efter lite stök för att identifiera mig så fick jag tillslut tillgång till kontot igen och städade bort allt i form av terrortema hackern haft för sig.
Sen fick jag en ljuvlig kristallhealing med flera aktiveringar som
förberedelse för nästa fas i livet.
Inte så farligt kan man tycka. Men kopplat till min privata facebook finns de slutna grupper jag har för kursdeltagare och de som följer min livsåskådning. Så också företagssidorna som innefattar även demensteamet. Alla konversationer på messenger. Allt försvinner. Utan att jag har en chans att informera eller vägleda vidare. Eller ens påverka.
Men eftersom inget sker av en slump så förstår jag att det någonstans vilar en gåva även i detta.
inget sant kan försvinna
Jag verkar stå inför en förändring. Precis i linje med min Human design profil som visar att det är dags för fas tre i mitt liv. Ofta handlar det om att det gamla behöver dö/släppas/förändras. Vi kan inte förlora något som är sant och rätt för oss. Hur obegripligt det än kan verka så är förlusten i sin ordning.
Det om något lärde mig Anders död.
Dessutom så bad jag ju uttryckligen om att få dra ner på sociala medier, men jag glömde förtydliga att de inte skulle stängas ner.
Jag har känt en tid att det kan vara dags med en förändring och att det kanske till och med vore bra att kliva av facebook, men rädslan för att förlora följare, kunder och kontakter har stått i vägen. Hade jag lyssnat in och följt den inre vägledningen så hade jag kunnat skapa en smidig övergång för de som vela fortsätta följa mig till nästa steg.
Det verkar som att där vi är i evolutionen låter inte Livet oss vela längre. Det går inte kompromissa med vår inre sanning oavsett om det handlar om relationer som jag skrivit om i tidigare utskick, eller om det handlar om arbetsliv eller vardag.
Där jag befinner mig på min livsresa verkar jag behöva släppa alla bindningar till den tredimensionella världen. Jag ska uppleva separation, fysiskt, mentalt och emotionellt. Det har handlat om min livskamrats död, risken att förlora en stor summa pengar till följd av oärlig byggfirma, förlora allt jag byggt upp via sociala medier för att nämna några av de stora exemplen. Jag behöver möta allt vad det drar upp inom mig för att till slut landa i att det inte finns någon separation. Min själ är redan hel och i full kontakt med allt. Om något försvinner är det för att ge plats för något nytt och i bättre matchning med den jag är just nu. Och när jag inte själv vågar ta steget så hjälper Livet till, enkelt men brutalt.
Vi kan be, visualisera, affirmera, planera och önska oss allt vi vill men i slutändan vet vi inte vad som står skrivet i just mitt eller ditt manus. You just have to let go, and let God.
följ helenas livsåskådning via mejlen
Just nu är den enda fungerande länken till att följa mig via hemsidans blogg. Antingen genom att själv titta in då och då eller anmäla sig för att få utskicken direkt i mejlkorgen. Besök helenasoderlund.se och fyll i dina uppgifter i den pop-up som dyker upp.
Du som läser här har ju redan hittat hit men om du känner någon som vill ta del av mina reflektioner så får du hemskt gärna dela den här länken.
Helenas Livsåskådning - Blogg
Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar.
Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen.
Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta.
Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på sig själv. Det är ju lättare att råda andra.
leva som jag lär
Stor skillnad på de kommentarer jag fick av mina nära vänner som uttryckligen sa att, är det någon som kommer ta sig igenom det här på ett sunt sätt så är det du.
Den här mentala och intellektuella världen vi lever i har verkligen skapat ett märkligt förhållningssätt till livet. För mig är det självklart att det jag utgår ifrån, säger och använder när jag vägleder och coachar andra är detsamma som jag använder själv. Det gjorde jag långt innan Anders blev sjuk, långt innan han dog. För mig är det en livsstil.
Men jag har förstått att det inte är så för alla. Många som jobbar med coachning tex är helt ointresserade av att titta på sig själv när livet utmanar. Andra som håller på med healing och energiarbete kan vara helt avstängda och nästintill destruktiva när det kommer till dem själva.
Men jag tänker att det är väl ingen som söker sig till en personlig tränare som aldrig själv rör på sig?
Jag tänker att om jag är missnöjd med min livssituation, eller ofrivilligt hamnar i en kris så räcker det inte med att jag teoretiskt och intellektuellt förstår varför jag mår dåligt. Det räcker heller inte att byta jobb eller lämna relationen. Det kanske löser problemet och måendet tillfälligt men har vi inte tittat in djupare på den bakomliggande orsaken och verkligen vågat möta oss själva där, då är jobbet ogjort och förr eller senare kommer något annat dyka upp i liknande tema. Ja det här har jag skrivit om i många bloggar tidigare. Nu till vad jag egentligen vill berätta.
en bok i sin linda
Jag har länge känt att jag kommer att skriva en bok och många har påpekat det och önskat att jag skulle göra det. Problemet har varit att jag inte vetat riktigt vad jag vill berätta. Att det ska vara en om livet och inspiration till utveckling har ju varit självklart men hur och på vilket sätt?
I vintras kände jag starkt att den här sommaren skulle jag tillbringa fem veckor minst här i stugan på Åland. En vän sa direkt att såklart, det är ju nu din bok ska bli till! Men jag hade fortfarande inte bilden helt klar för mig. Det finns ju så mycket jag vill förmedla, var börjar jag?!
Så efter en hel del förhalande, några dagars roadtrip och nära och kära på besök så lyfter jag frågan med en annan vän som direkt säger - du ska skriva om din väg genom sorgen. Låt dina läsare få följa dig nästan dag för dag. Där hade jag den, riktningen som kickar igång motivationen och kreativiteten. Men sen vill tydligen bloggandet också ha sin plats så här gäller det att balansera energin.
processen
Eftersom det är svårt att förstå hur man tar sig igenom en så totalt oväntad, akut och aggressiv cancer som ledde till döden för en fullt frisk och stark man i sina bästa år så kommer jag ta med er på en självutlämnade och smärtsam resa. Min resa.
Jag vill visa att man visst kan använda de verktyg och den kunskap man har även på sig själv, och att man kan använda sig av en för många flummig och okonventionell livssyn även när livet utmanar som mest.
Mina två själssystrar, boendes i andra delar av Sverige var mina ankare när jag hade slut på ork för samtal irl och fysiska möten. Våra konversationer finns kvar och där börjar min process med att skriva. Jag letar mig tillbaka i våra samtal till hösten -21
Några månader in i den första konversationen börjar känslor bubbla upp och jag fick ta en promenad för att möta dem. Plötsligt befinner jag mig på kyrkogården vid min svärfars grav. Jag känner Anders närvaro och tårarna vill aldrig sluta rinna. Men det är inte sorgen över honom jag nu får möta. Det är en djup medkänsla och kärlek till hon som var jag. Sorgen som bubblar fram är sorgen över allt jag behövde gå igenom, över hur mycket jag kämpade och hur ensam jag kände mig trots alla nära och kära som hovrade runt mig, under dessa intensiva månader.
Jag förstår att det här inte är en snabbskriven bok. Det är många och långa konversationer och gå igenom och strukturera upp. Sen har jag mina dagböcker som väntar därhemma. Men jag har ingen brådska, det får ta sin tid.
Om du läst mina bloggar under de här 19 månaderna som gått sen jag först delade och om du har någon fråga, reflektion eller önskemål till den här boken så vore jag så tacksam om du skriver till mig på info @ helenasoderlund.se
Med kärlek,
Helena