gästavsnitt i
uppvaket-podcast

följ
youtubekanalen

välkommen till
helenas livsåskådning
 

En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.

Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.

 

2014

Jag delar min arbetstid på två jobb varav det ena är mitt företag och det andra är som kurator i kommunens demensteam. Med anledning av mitt andra jobb har jag nu deltagit i två olika konferenser om demens, totalt 3 dagar av föreläsningar av alla de slag kopplat till demens. Det har varit åtskilliga forskningsrapporter som handlat om varför människor får demenssjukdomar, vad det finns för orsaker och riskfaktorer?! -Kan vi på något sätt skydda oss mot den här folksjukdomen?!

Mycket är intressant och man har kunnat komma fram till vad det är som händer i hjärnan när man drabbas av demens. Det pratas till och med om bakomliggande orsaker! Wow! De bakomliggande orsaker man hittat, förutom den genetiska, är samma som de förebyggande åtgärder som rekommenderas fast tvärtom, vilka även har uppmärksammats i media. Några av dessa punkter som ökar risken att utveckla en demenssjukdom är:

  • Låg utbildningsnivå
  • Låg fysisk aktivitetsnivå
  • Bristande social samvaro
  • Låg mental aktivitetsnivå
  • Bristfällig kosthållning
  • Depression
  • Sömnapné/andningsuppehåll i sömnen
  • Högt blodtryck

Man forskar, granskar, följer upp över tid och gör allt som tänkas kan för att hitta orsaken, nyckeln, så man sedan kan skapa ett vaccin och ett botemedel mot demens.

Nu till min betraktelse.
Ingen, INGEN av alla dessa föreläsare, läkare, professorer och forskare har med ett ord, en tanke nämnt parametern -känslomässigt trauma som bakomliggande orsak. Ingen.

Inte ens när de trycker på om vikten att behandla depression för att minska risken för att utveckla demenssjukdom. Dvs behandla depression med medicin. Medicin som visat sig till största delen vara mer till skada än till hjälp för den demenssjukes känsliga hjärna. Aldrig tittar man på den bakomliggande orsaken till depressionen och behandla/frige den.

Om det nu visat sig att demens kan bli en följd av depression och att det ofta går hand i hand, vore det då inte intressant att titta på den bakomliggande orsaken till varför så många med demenssjukdom, lider och har lidiit av depression? Tänk om det finns liknande orsaker, samband?!

Alternativ helhet
Jag träffar en del människor som drabbats av demens och varenda en av dem har varit med om känslomässiga trauman med liknande teman.

Inom metamedicinen tittar man på helheten. Kort och enkelt sammanfattat utgår man från symtomen, hur märks sjukdomen i vardagen? Vart sitter skadan fysiologiskt i kroppen, om det är i hjärnan som vid demenssjukdomar, var i hjärnan uppstod symtomen först? Vilka kroppsorgan är kopplade till den delen av hjärnan? Och till sist, vilka känslotrauman hör till just dessa organ?

Jag påstår inte att den metamedicinska bilden är hela sanningen men en ack så viktig parameter när man ska förstå en sjukdom. Om man får hjälp att lösa och frige det känslomässiga traumat som ligger bakom sjukdomsprocessen så öppnar det upp för att alla övriga insatser från sjukvården får bättre effekt!

Om den parametern tas i beaktande så är jag övertygad om att ovanstående punkter är superviktiga när det gäller förebyggande av demenssjukdomar.

Tänk om det kan vara nyckeln till att få en demensutveckling att stanna av?! Tänk om?

De största framgångar man hittills nått när det gäller forskningen om främst Alzheimers sjukdom är att man mycket tidigt kan upptäcka den. Långt innan symtom som påverkar livet uppkommit. Här finns en fantastisk möjlighet!

Svårigheten är många gånger att annars nå terapeutisk framgång med den här målgruppen då demensen ofta nått för långt när jag får kontakt. Om man i ett så tidigt skede som före påtagliga symtom, kan gå in och jobba terapeutiskt finns enorma möjligheter att kanske mota olle i grind! Wow!!

Varför är den traditionella vetenskapen så motsträvig till att se alternativa vägar? Metamedicin har gedigen forskning bakom sig och många är vi som anammat denna kunskap, däribland även läkare runt om i världen som jobbar för att sprida den kunskapen men det går ju så sakta!

Så istället för att sitta och tycka att all forskning som bedrivs i det här området är fantastisk och känna hopp om att ett vaccin är i antågande, sitter jag frågande och häpen över hur extremt smalt det sk helhetsperspektivet är i den traditionella vetenskapen.

Jag ser fram emot en öppning och jag tror och hoppas på att framtida läkare vill veta mer, vill se alla nivåer av vår mänsklighet, inte bara den fysiska. Positivt är såklart att man tar med näringen och den sociala aspekten, tom miljön men vi som väsen består av så mycket mer och allt vi upplever påverkar de olika nivåerna i de komplexa mänskliga system som är vi.

Läs hela inlägget »
Etiketter: metamedicin

Att gå i terapi är för många något suspekt, lite läskigt som man måste göra när allt kraschat. När man störtat in i den berömda väggen, hamnat i livskriser, upplevt svåra trauman eller när man lider av sk "psykiska problem".

Många människor tror även att det handlar om att någon ska tala om för dem hur de ska leva, hur de ska må bättre. Jag kan möta människor som vill att deras partners eller närstående ska gå hos mig för att de ska förstå vad tokigt de beter sig, eller att de måste ändra på än det ena än det andra för att livet ska bli bättre för dem själva. De vill med andra ord att jag ska styra upp deras nära! ;)

Det kan låta tokigt men det är inte svårt att hamna i de tankarna. Det är lättare att se mönster och svårigheter hos andra. Vi har ju fullt upp med att leva med oss själva och har dessutom inte så mycket att jämföra med så vi mår väl så bra som man kan förvänta sig. Eller?
 

Tänk om terapi egentligen handlar om evolution? Att hjälpa sig själv till utveckling i syfte att leva ut det mesta möjliga i det här livet?
 

Tänk om du missar något helt fantastiskt bara för att du trott att det måste vara nåt fel på dig för att ta hjälp av en terapeut?


Jag skulle själv aldrig ha kommit på tanken att söka hjälp. Trots att jag slet med kontrollbehov, offerbeteende och var livrädd för att bli utstött och ensam. Dagligen tampades jag med tankar som kritiserade mig själv, som dömde andra och mig själv, tankar som skapade en stress inom mig att hela tiden vara på spänn och vaken för hur jag lämpligast skulle bete mig för att passa in och få höra till. En tillvaro som genomsyrades av en djupt underliggande diffus känsla av bitterhet över livets orättvisa och där jag bara väntade på att bli avslöjad som en bluff. En tillvaro där känslor som lycka, frihet och lugn lyste med sin frånvaro.

De som kände mig förr tror jag inte fullt ut såg kampen som ständigt pågick inom mig för utåt sett var jag oftast glad. Genom en glad fasad så kom jag undan med mycket kontroll och dömande även om jag misstänker att jag kunde uppfattas som rätt kall och hård.

Ironin i det här är att det är inte förrän jag läkt och släppt alla begränsningar som jag förstod hur jobbigt jag haft det! När vi kommer igenom och ut på andra sidan går det inte att förstå att vi inte förstod hur illa det var! :)

Vändningen för mig kom när jag började min utbildning i Hypnosyntes. Då hade jag jobbat som Kurator/Socionom i 6 år. För att bli en bra terapeut i hypnosyntes krävdes en rejäl djupdykning i mig själv som jag inte trodde att jag behövde, för jag mådde ju inte dåligt! Men med hjälp av mina lärare och kursare tvingades jag möta mig och mina sår som skapat dessa mönster och strategier. Vi tränade och nötte alla tekniker som Hypnosyntes innebar och jag har verkligen fått uppleva skillnaden som en sådan inre process leder till.
 

Idag är det få situationer i livet som får mig att känna oro eller stress, det inre lugn jag känner inom mig är så stabilt vilket gör att inga negativa eller stressande tankar får fäste. Jag har släppt kontrollen och känner tillit till mig själv och livet vilket ger en enorm känsla av att vara fri. Idag genomsyras mitt liv av tillfredsställelse, inre lugn och glädje. Jag väljer att möta livet som fri! <3
 

  • Tampas du med stressande, negativa och dömande tankar om dig själv och andra?
  • Behöver du ha kontroll för att känna lugn?
  • Vet du någonstans att du har mer potential än du lever ut?
  • Vill du utforska hur ditt liv känns när du lever det fullt ut utan sår som begränsar?
  • Tänk om vi när vi ligger vid livets slut, kan känna tillfredsställelse och tacksamhet för vi vet. Vi vet att vi minsann fick ut det mesta av livet den här gången!


Många människor här ute i verkligheten har tappat känslan för just livet. Det mesta handlar om allt vi ska göra. Det görs listor på "saker att göra innan vi dör", där mycket handlar om prestationer och sevärdheter att checka av. Mellan avcheckningarna släpar sig den tråkiga vardagen som egentligen bara är en lång väntan och en massa måsten.

Är det verkligen den typen av avcheckad lista vi kommer känna lycka och tacksamhet över när vi blickar tillbaka på våra liv?


Det har cirkulerat en annan typ av lista på sociala medier, en lista över 5 saker människor ångrar mest på sin dödsbädd. Sammanfattad av en kvinna som heter Bronnie Ware, med mångårig erfarenhet inom palliativ (i livets slutskede) vård.


Punkterna är:

  1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv, sant mot mig själv, inte livet som andra förväntade av mig.
  2. Jag önskar att jag inte jobbade så hårt.
  3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
  4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
  5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare.

Vi har faktiskt ett val. Det går att välja lycka, glädje och frihet. Men man kan behöva hjälp på vägen, för vi har samlat på oss många sår och begränsningar som hindrar. Och det är som det ska. Det hade som inte varit någon utmaning annars. Vi behöver utmaningar.

Det är svårt att ha kul om man aldrig har tråkigt.. :)

Läs hela inlägget »
Etiketter: välmående

I det här fysiska samhället vi lever i luras många att tro att kontroll är något bra. Det förknippas med ordning och reda, "det är lugnt för jag har koll". Kan man ha koll på allt? Ska man ha det?

Kontroll för mig handlar om brist på tillit, dvs rädsla. För om inte jag styr upp och har kontrollen då går det på tok. Då blir det kaos. Då händer saker som jag inte tycker om. Det känns obehagligt.

Kontroll är en överlevnadsstrategi pga rädsla. Omedvetet tror vi att om jag bara har koll på det mesta så slipper jag känna rädsla, smärta, obehag. Om man någongång tappat kontrollen och livet gör tvärtom mot vad man hade tänkt sig så re-agerar man på det som händer. Re-agera innebär att vi plötsligt kan gå från att vara tex en klok vuxen förälder till att plötsligt bete sig som en 5-åring som inte får sin vilja igenom. Och i stunden ter det sig helt logiskt och rimligt med det re-agerandet.

Ibland kan kontrollbehovet vara väldigt subtilt, så pass dolt att vi till och med kan lura oss själva att vi inte har något.

Ta en stund och rannsaka dig själv med hjälp av några exempel.

  • blir du irriterad om diskmaskinen packas på fel sätt?
  • svär du en ramsa och gör om när inte tvätten hängs rätt?
  • är det oftast ditt sätt som är bäst?
  • har du svårt att släppa en idé eller tanke om hur festen ska arrangeras (eller andra arrangemang)?
  • känns det som att det mesta hänger på dig för att livet ska fungera?
  • behöver du att andra agerar som du tycker för att känna dig lugn inuti?

osv

Känner du igen dig? Då har du kontrollbehov. Och frågan är vad det står för.

Många människor lägger alldeles för mycket energi på att styra upp och kontrollera vad andra ska göra och inte. För om de inte gör si eller så betyder det att det blir konsekvenser hos mig och jag re-agerar.

För att göra reaktionen logisk så är det enklast att skylla på andra. Man blir ett offer för andras inkompetens eller illvilja eller oförstånd. För om inte dom... så skulle ju jag må bra.

Det här mönstret blev tydligt för mig när jag träffade min man. Jag kom från en relation där uppbrottet orsakats av främst oärlighet för att min dåvarande partner levt dubbelliv.
Den erfarenheten gjorde att jag gick in i den nya relationen med rädslor av flera slag, att bli bedragen, att bli lämnad, att inte duga.
Min strategi blev att ta kontrollen för att slippa mer smärta. Kruxet var att min man inte gick att kontrollera. Han kunde inte förstå varför han skulle sluta ha roligt och umgås med sina kompisar bara för att jag ville det?!
Så blev det. Han gjorde det han ville och jag fick ta ansvar för mig själv och besluta att lämna eller helt enkelt möta mina rädslor.

Vi kan inte kräva av andra att de ska anpassa sig för att jag har olösta känslor och sår bakom mig som jag är rädd för att möta.
 

Motsatsen till kontroll är frihet.
 

Nyckeln till att bli fri är att börja ta ansvar för sig själv och sina egna känslor istället för att lägga fokus på allt utanför sig själv.

  • Hur vill du leva ditt liv? Fri eller i kontroll?
  • Är du beredd att ta ansvar för ditt liv istället för att skylla på andra?
  • Vågar du möta de underliggande känslor som bidragit till ditt kontrollbehov?


För att bli fri ett kontrollbehov som styrt ens liv under lång tid krävs mod och vilja. Ett mod att möta smärtsamma känslor och en vilja att se sig själv och sitt beteende med nya ögon, ur ett nytt perspektiv. Det är inte alltid roligt att upptäcka beteenden hos sig själv i det här temat men belöningen är din utveckling mot att leva som fri.
Har du viljan och modet att bli och leva som fri?
Det som från början var en strategi för överlevnad, för att slippa smärtan av att inte duga tex. Den strategin blir förr eller senare ditt egna fängelse. I takt med att du försöker kontrollera andra och livet så blir ditt eget liv snävare och snävare för du kan inte utsätta dig för risken att tappa kontrollen.

Du försöker kontrollera livet för att kunna slappna av och slippa känna rädsla och smärta och det slutar med att det är du som sitter i buren så kontrollerad att du inte längre känner någon livsglädje eller mening.
Är det värt det?!

Läs hela inlägget »
Etiketter: kontroll

Något jag blivit varse senaste tiden är att människors relation till pengar ofta handlar om brist. Även att vi använder pengar som en ursäkt att slippa kliva ut i det okända. Många dömer även människor som tjänar pengar, särskilt om det handlar om nätverk eller liknande som inte styrs av statliga verk. Det verkar vara fult att ha och tjäna pengar i vårt samhälle vilket är ironiskt eftersom det är pengar vi handlar med i samhället idag.

Är det någonting jag upplevt i livet så är det just en brist av pengar så det finns en djup förståelse för den känslan. Dyrt. Har inte råd. Hur skulle jag kunna få ihop så mycket pengar. etc. När ens förhållande till pengar utgår från känslan brist så är det precis så man känner.

Oavsett om jag jobbat heltid, deltid, varit föräldraledig, studerat, varit arbetslös, haft bra heltidslön så har känslan alltid varit densamma. Det finns aldrig tillräckligt med pengar. Pengar rinner genom fingrarna på mig har jag alltid fått höra och det har de gjort. Tills en dag när jag insåg att det inte behöver vara så. Att jag kan göra en förändring.

Vad lägger vi då för värdering i pengar? Vad får kosta och vad får inte kosta?

Ibland finns det en högre mening med ett pris. Inom personlig utveckling är det ofta så. Jag jobbar med att vägleda människor till en djupare mening med livet, till en förändring av en livssituation som man många gånger befunnit sig i under många år. Att göra en sådan livsförändring på flera nivåer kräver en djup dedikering och engagemang. Det är ingen behandling man bara provar på för att sen gå vidare till nästa, och nästa.
Att behöva gå långt utanför vad man vanligtvis tycker är en normal kostnad ger i sig en skjuts i utvecklingen, att bla visa för sig själv att "jag är värd detta" och att "jag tror på att jag kan göra den här förändringen".

Har man satsat utanför sin trygghetszon när det gäller pengar så vågar jag lova att man även satsar fullt ut för att göra den förändring man längtar efter. Och nå den.
Vad är inte det värt?

Kan man värdera sitt liv i pengar? Kan man värdera sitt mående i pengar?

Är det inte så att det skulle vara värt hur mycket som helst att få må precis så bra som just du längtar efter? Eller?

Min förändring av mitt liv och mitt mående har tagit sin tid och kostat en hel del pengar, men i takt med att min inre frihet har växt så har min relation till pengar också blivit friare. Mönstren har suttit djupt och det har funnits mycket fördömanden i pengar som jag har synat och släppt.

  • Tänk om vi kunde ändra vår inställning till pengar?
  • Tänk om den brist vi upplever bara finns i huvudet, i våra tankar?
  • Tänk om pengar handlar om möjligheter?


Hur skulle livet kännas då?

Mitt liv blev fritt. Jag kunde äntligen börja lyssna in till vad jag önskade och längtade efter. Plötsligt hade jag gjort investeringar och satsningar på mig själv för att jag ville, för att mitt inre sjöng vid tanken.

Nu tittar jag sällan på prislappar, jag går helt på känsla och lust vilket lett till att jag tex använder mina kläder för att jag gillar dem, inte för att de var billiga, och jag tar hjälp av mentorer och terapeuter när jag känner behov. Nu lägger jag fokus på vad skillnaden blir för mig i livet vid en specifik investering eller inköp, inte vad saker kostar. Tittar man på mitt konto och lönebesked så har jag inte mer pengar idag än för några år sen men känslan är inte längre brist utan frihet och möjligheter.

Hur länge tänker du låta tankar och fördömanden utifrån brist hindra dig i ditt liv och i din utveckling? Är du villig att förändras?

Läs hela inlägget »

Hur många av oss människor älskar livet?
Tänk att kunna ge den gåvan till oss själva!

Att leva ett liv där jag ärligt kan säga att jag njuter av att vakna på morgonen till en ny dag. Att se framåt med nyfikenhet och glädje över att veta att jag är här för att njuta och utvecklas och det kommer livet ge mig.

Resan dit kan vara lång och krokig, och jag själv har många gånger avskytt att vakna på morgonen för livet har varit skönare och betydligt enklare i sovande form. Men det var då. :)

Jag möter människor och förundras över att många säger sig ta vara på livet för de bokar in resor en eller ett par gånger per år, de åker iväg eller går ut eller "hittar på saker" när de är lediga för att ta vara på livet.

Men hur många är dagarna vi är lediga jämfört med de dagar vi lever i en fulltecknad vardag undrar jag?! Slår man ut det på ett liv så blir det rätt chockerande vad lite tid vi ger oss själva att njuta! Den största tiden tillbringar vi på arbeten vi kanske inte ens trivs nåt vidare på! Jobba ska man göra för att ha en dräglig fritid hör jag sägas. Så då jobbar man. Mycket. Jämt. För att kunna njuta på semestern. 25 dagar per år.

  • Var finns balansen?
  • Tänk om vi skulle vända på den ekvationen?


Hur skulle din vardag se ut om du fick välja, helt fritt ur hjärtat? Hur skulle balansen se ut mellan ledig tid och arbete?

Jag visste inte ens hur min drömvardag såg ut. Hade inte ens funderat på att jag kunde ha en drömvardag. När jag började känna efter hur jag skulle vilja leva blev en del saker tydliga. Till exempel att jag inte hade en aning. Vad ville jag egentligen? Som inte har att göra med upplevda krav från omvärlden, eller att räkningar ska betalas eller förväntningar...
 

Att leva sin vardag på ett sätt som är djupt tillfredsställande ger en känsla av framgång.
 

En framgång som inte har att göra med karriär eller pengar, utan känslan, lyckan.


För att nå hit behöver vi förstå vad det är jag behöver ändra på och vad jag mår bra av egentligen, helt enkelt - hur vår unika energikonstruktion ser ut. I min kunde jag se att tex det sätt jag försökt driva min firma på, som jag lärt mig "det är så man gör", var helt emot min naturliga strategi. Den insikten gav en oladdad och neutral förklaring till att mitt företag aldrig hade blivit framgångsrikt, det berodde alltså inte på att jag är dålig. 

Jag förstod även att min inre vägledning är så snabb och flyktig att jag alltid har lyckats "pratat bort" den med min logik. Bara att förstå de här grundläggande sakerna om mig själv gjorde en helomvändning för mig och mitt liv.

Ju mer jag förstår om mig sjäv utifrån energikartan desto mer kan jag anpassa mitt liv att följa mitt flöde naturligt, vi blev ett team livet och jag, som spelar i samma lag!

Läs mer om din unika karta.

Läs hela inlägget »
Etiketter: unik

Varför far så många barn illa när föräldrarna separerar?

De jag möter har oftast hamnat i en bristande kommunikation och respekt för varandra. Man upplever sig inte sedd eller förstådd av sin partner och konsekvensen blir bråk och/eller otrohet.

När man lämnar eller bryter en relation är man sårad, kanske sviken, besviken över att det inte blev som jag tänkt, eller frustrerad över att inte bli förstådd är det superviktigt att stanna upp, möta och frige dessa upplevelser och känslor. Gör man inte det törs jag lova att man får tampas med liknande problem efteråt, antingen i samarbetet runt barnen eller i nästa relation.

Vi är här för att lära och utvecklas som människor. Livet kommer alltid att ge oss de upplevelser och möten vi behöver för att lära och utvecklas. Tar vi inte vara på dessa möjligheter så får vi en ny chans, och en till, tills vi förstått och lärt för att kunna göra annorlunda. Det bara är så.

Jag ser människor som går igenom separationer där barn är inblandade som fortsätter i samma kamp mot expartnern även efter separationen. Som motsätter sig den andres beteende, som förtvivlat försöker få hon/han att förstå och bli en bättre mor/far till de gemensamma barnen. Vad är drivkraften? Varför tror man att expartnen skulle förändras plötsligt, nu efter separationen när det inte hänt innan?! Vad handlar det om, egentligen?

Det är för barnens skull är en anledning jag hör. Jag måste styra upp det här för mina barns skull. Men mår barnen bättre om samma konflikter fortsätter trots att deras föräldrar inte längre bor tillsammans? Barn mår aldrig bra av känslan som finns i luften när deras föräldrar kämpar mot varann. Oavsett om de lever ihop eller inte. Hur kan man tro att det är för barnens skull man kämpar emot och motarbetar deras andra högt älskade förälder?

Vill man göra det bra för barnen så tar man ansvar för sina känslor gentemot expartnern så man kan uppträda tryggt och stabilt för sina barn även om den andre föräldern skulle svikta i sin omsorg eller närvaro.

  • Vad ska till för att man efter en separation ska släppa taget om varandra och sluta motarbeta varann? Man behöver ju inte längre stå ut med den andres beteende i vardagen eftersom man inte längre bor ihop, så varför inte bli helt fri från varann?
 
  • Vad behöver jag ändra på, frige och släppa inom mig för att kunna stödja mina barns andra förälder så att han/hon kan vara en så bra förälder som möjligt för våra gemensamma barn?


Sluta fokusera på allt som är fel. Vi är olika. Vi gör olika. Det betyder inte att mitt sätt är bättre. Vi behöver påminna oss om att barnens förälder vill sina barns bästa och att han/hon gör så gott han/hon kan utifrån sin förmåga.

Har man inte kunnat förändra sin partner under tiden relationen pågick är chansen minimal att man kan det efteråt.

Vad skulle hända med barnens relation till den andre föräldern om jag fokuserade på mitt ansvar och min utveckling och sen stöttade min expartner i relationen till barnen?

Kan det till och med gynna mig?

Det finns såklart en massa olösta känslor inom oss när vi genomgått en separation men de läker ju inte för att vi fortsätter kampen om vem som är bästa föräldern eller vem som har rätt i hur barnen ska tas om hand. De läker ju bara genom att möta dem, frige dem och förlåta både sig själv och sin tidigare partner. Då först kan man gå vidare med sitt liv och stödja barnens andra föräldrarelation istället för att motarbeta den. Den kommer ju alltid finnas där, varför inte göra det bästa av det. Det mår barn bra av.

Läs hela inlägget »
Etiketter: fokus

Om min partner blir svårt sjuk, eller min förälder, eller barn, är mitt liv mindre värt då?
Måste jag i ett sådan livssituation försaka mitt liv för att kompensera att det inte var jag som blev sjuk?
Vad är det som gör att människor så lätt väljer bort sitt egna liv, sina egna behov till förmån för våra närstående? För vems skull?

Om vi möter livet utifrån detta så krymper vi vår egen värld, vårt eget liv. Det går inte från en dag till en annan såklart men sakta men säkert gör vi små val som visar för oss själva att andra är viktigare. Vi människor vill våra nära så väl att vi, utan att vi egentligen märkt själv hur det gått till, sätter oss själva i små små burar. Burar som sakta byggts upp av att vi valt bort oss själva för länge. Det blir till slut burar baserade på kontroll och självuppoffring som sakta tömmer oss på energi dag efter dag efter dag.

I mitt jobb möter jag anhöriga och andra som är fångna i sin livssituation som de inte kan se någon lösning på. Det blir en desperat kamp för att återfå sin energi och hitta ett lugn genom att försöka kontrollera alla små som stora situationer i livet utanför dem själva. Väldigt få lyssnar på vad de själva egentligen behöver.

Det är dömt att misslyckas.

Vad är det som gör att vi tror att om vi först bara styr upp, fixar och löser praktiska situationer, nödvändiga eller fullkomligt onödiga så kommer livet sen att bli lugnt och skönt? Eller det är bara nu, sen är min närstående frisk igen, eller kanske borta, och Då, då ska jag lyssna på mig själv igen.

Men för varje sak vi fixat så dyker det upp minst två nya situationer att lösa. Och ju mer energi vi spiller, ju mer jag säger nej till mig själv, desto svårare är det att höra våra inre signaler om vad vårt behov är.
 

Tänk om vi istället skulle byta fokus?

Tänk om det är  precis som uppmaningen när man ska ut och flyga, -sätt på dig själv syrgasmasken först så du sen kan hjälpa ditt barn och andra!

Tänk om vi skulle börja fokusera på det vi känner för? Det vi mår gott av? Det jag behöver ge mig själv för att stödja min stressade eller smärtfyllda kropp, eller för att orka finnas för min sjuke anhöriga eller min krävande partner eller vad det nu kan vara som livet utmanar oss i just nu?

Tänk om jag alltid skulle fråga mig först innan jag säger ja till någon annan? Ta hänsyn till mig på samma sätt som jag alltid tagit hänsyn till andra?

Tänk om det är så att när jag fokuserar på mig och tillåter mig att få vad jag och min kropp behöver så går allt som tidigare varit tunga måsten lekande lätt? Tänk om?

Jag ser det om och om igen hos mina klienter, i samma ögonblick som de släpper taget om alla måsten och tvingande tankar och börjar tillåta sig själv bra saker så skiftar även livet i samklang med deras önskan. Såklart så blir inte ens anhöriga frisk igen eller ens partner eller kollega totalförändrad, livet kanske inte alls ändras, men det tar inte längre ens energi på samma sätt, det slutar vara betungande på samma sätt. Det blir lugnt och skönt helt enkelt. Man lägger energi på rätt saker så att det blir en form av recyclingprocess istället för ett dränage. Det är lika spännande varje gång jag ser det hända.

Jag säger inte att det är lätt men över tid är det nödvändigt att aktivt göra val i den riktningen vi innerst inne vill för att inte skapa onödigt lidande för vår kropp och mentala hälsa.

Är det dags för dig att kliva ur offerrollen och börja ta ansvar för hur Du vill må?

I slutänden spelar det faktiskt ingen roll hur vi har det, det är hur vi väljer att ta det, möta det, hantera det som spelar roll. Hur många människor finns det inte därute som man verkligen kan känna med som har stora prövningar att hantera, som kanske har drabbats av svår sjukdom eller har en närstående som drabbats av sjukdom men som trots det svåra väljer att förhålla sig öppet och nyfiket positivt i situationen för att på så sätt må bättre.

Det betyder inte att man inte ska känna sorg, ledsamhet, maktlöshet, rädsla, ilska eller vad man nu känner. Men vi ÄR inte våra känslor, känn dem och möt dem för att sen lyfta blicken, dra lärdom och hitta dina behov och önskningar som du kan fullfölja. Vi har alltid ett val i varje situation och upplevelse. Fråga dig själv, mår jag bättre av att tänka si eller känns det bättre om jag tänker så? Valet är bara mitt. Det betyder inte att vi ger upp eller förnekar, det betyder att vi tar kommandot över vårt liv och vårt mående.

Du väljer!

Läs hela inlägget »
Etiketter: fokus