Många av oss tenderar att se livet ur ett ett svart eller vitt-perspektiv. Allt eller inget. Omedelbart tillfredsställande av behov eller inte alls och ofta utifrån ett självdestruktivt förhållningssätt. Får jag inte allt så är det ingen mening. Jag drömmer om en resa jorden runt, men har för stunden inte råd så då reser jag inte alls. Jag vill gå ner i vikt, testar olika dieter men när miraklet inte sker omedelbart så "funkar det inte" på mig. Jag vill ha höga betyg så när jag bara får godkänt räknas det inte alls. Ja ni fattar poängen.

Den här inställningen kan bidra till att vi inte ens börjar ta de steg vi skulle kunna göra i linje med vad vi längtar efter. Jag vill må bra, vara lycklig och ha en frisk och stark kropp. Vägen dit går genom gråzonen, så trots att vi börjar i det mörkaste gråsvarta och varje steg ger en lite ljusare ton så är det mycket lättare att stanna i det svarta. Den grå zonen är så dimmig och har sån dålig sikt att vi inte ens kan se stigen. Varför ens försöka?
Vi vill gärna välja den enkla vägen, den snabba vägen. Metoder, sk quick fix, säljer som smör men resultatet blir sällan bestående. Ett piller hos doktorn tilltalar, då behöver vi iallafall inte förändra något. 

• Vad är det som gör att vi skyr dessa olika gråzoner som elden? 
• Är gemene man så rädd för att ta det ansvar som krävs för att må bra?
• Varför är det så mycket lättare att investera i en fin flaska vin eller en spa-weekend än ett bra näringstillskott, förändring i kost och träning eller terapi?
• Är det på grund av lathet?
• Eller är det helt enkelt på grund av att vi inte tycker om oss själva? 

Många är det som lider, som upplever svårigheter av olika slag, som söker och ber om hjälp men när konstruktivt stöd och hjälp erbjuds så tar man inte emot. Då kommer ursäkterna, bortförklaringarna, rättfärdiggörandet av att få hålla kvar det som nyss skulle lösas. Alla vi som lagt otaliga hundralappar på gymkort känner igen oss. Tittar vi närmare på våra liv så kan vi se att det inte bara gäller frågeställningen träna eller inte träna. Det är som att vi i förväg behöver få bevis på hur det kommer att kännas efteråt, hur ser min vältränade kropp ut sen, fast nu, för att känna att det är värt mödan. Vi vill uppleva hur det känns att vara fri från alla rädslor, destruktiva mönster, beroenden, fobier, vad vi nu lider av, innan vi gör själva investeringen.
Hur vet vi annars att det är värt att lägga den tiden, pengarna, engagemanget? 
Hur vet vi annars att "det fungerar för mig" med trots att inget annat hittills gjort det?
Vi försöker tänka ut i förväg hur vårt liv kommer bli om... Ironiskt nog klarar hjärnan inte av att tänka nytt på det sättet utan det enda den kan prestera är en bild baserad på något vi redan upplevt där vi mått bra eller skött träningen. Men eftersom vi inte är kvar i det tillståndet så finns det inte en chans att den bilden blir motivation nog. 
 
Jag har varit inne på det förut och jag säger det igen. Det går inte till så. Det enda vi kan göra är att lyssna till vår längtan, säga Ja till den och följa den strategi som vårt inre resonerar med.
I tillit och i ett ansvarstagande.

Vägen genom gråzonen är som sagt inte alltigenom svart vilket många befarar, det blir ju ljusare och ljusare allteftersom. 
När vi börjar träna så smärtar det till en början, men ganska snart ser vi ändå tecken på förändring, vi orkar lite lite till för varje vecka. 
Problemet med det svart-vita förhållningssättet är att vi kanske vågar börja röra på oss, vi möter den första smärtan och sen har vi kraschat rakt in i motståndet mot att vi inte redan är framme. 

Jag har sen jag började min inre resa för en massa år sen värderat känslan att vara fri högt. Det har varit ett av mina stora fokus i livet. Jag har alltid sett mig själv som självständig men just intentionen fri i alla delar av livet har varit min drivkraft.

Döm om min förvåning när jag huvudstupa kraschar in i insikten att allt jag har gjort eller inte gjort bidragit till ett enda långt beroende. Ett beteende som varit helt dolt för mig! När jag började att med andra ögon titta över mitt liv såg jag beroenden överallt. Jag var beroende av allt möjligt i det yttre för att kunna känna mig fri. Många väl dolda och omedvetna, andra inte alls särskilt smickrande. 

Jag som tex sett min mans och min relation som fri och öppen såg nu att mitt beroende av honom innefattade allt från pengar till kärlek och att vara behövd, men även att vara fri. Tydligen har jag behövt hans tillåtelse för att kunna känna mig så fri som jag inbillat mig att jag var. 

Ni kan ju gissa att dessa beroenden bara var en del av de jag plötsligt såg framför mig. Det jag trott mig behövt för att kunna vara fri. Vilken paradox.
Allt har naturligtvis skapats utifrån ett gott syfte där och då och i en tro på att det varit i linje med min längtan efter frihet.

Men det har gjort mig till ett offer för livet. 
 

För allt detta kan tas ifrån mig. När som helst.

Så är det med allt sånt som vi tror att vi behöver men som ligger utanför oss själva. Livet händer. Skilsmässor, dödsfall, sjukdom, bränder, naturkatastrofer, krig, mobbing, olyckor you name it! Det här vet vi ju, om inte annat i vårt undermedvetna, intuitivt, vilket gör att vi kryddar till beroendena med ett rejält mått av kontroll, så vi kan hålla våra "beroende-objekt" nära oss. 

Det som jag trott varit en väg till ett liv som fri och levande var i själva verket en parallell väg in i en begränsning som med tiden skulle ha tagit död på all min livskraft och glädje. 
Det låter kanske drastiskt men är inte mindre sant för det. 

Tack vare mitt idoga och medvetna inre processande under alla dessa år så har jag såklart ändå mått bättre och bättre, blivit mer och mer vän med den jag är och känslan av att leva sann med mig själv har varit stark större delen av tiden. Men som jag nämnt många gånger tidigare så handlar livet om evolution på alla nivåer. Fysiskt, mentalt och andligt. Har vi sagt ja till den så kommer vi förr eller senare till ett nytt avstamp på vår resa. Nu fanns inte så mycket mer gammalt att processa längre. Det var dags för nya val om jag ska kunna leva ut som den fria själ jag Är. Det var dags att syna skuggsidorna, omfamna dem som de naturliga delar de är av den mångfasetterade varelse som är jag. De är som de oslipade facetterna av en diamant, svart på ytan men därunder.. wow!

Att älska även de sidor vi gärna dömer som sämre är val som kräver ett fullt ansvarstagande i medvetenhet för att inte som brukligt är, gå in i motstånd mot dem. I varje negativ känsla och egenskap finns en gyllene fasett av dig du behöver. Vår upplevelse av livet handlar om kontraster, om polariteter. Du kan omöjligt känna dig fri om du aldrig upplevt eller känt dig begränsad eller beroende.
Du kan aldrig bli fullt ut fri om du inte också kan
vara fri med att vara beroende. 
Många gånger kämpar vi emot våra skuggsidor av rädsla för att de ska ta över, eller för att vi ska manifestera mer av det vi inte vill ha. Ironiskt nog blir effekten den motsatta. Det går åt så mycket energi till att kämpa emot det som ändå Är, att vi drar till oss mer av det vi kämpar emot. 
Varje polaritet är en del av oss, varken bättre eller sämre.

Jag har valt att ta 100% ansvar. Det första steget från den här plattformen som livet nu visat mig, var att se och bli medveten om det jag tidigare inte sett. Mina beroenden. Steg två var att omfamna den del av mig som trott att jag varit beroende. Kommande steg handlar om att i varje Nu välja oberoende, fri. 

Hela bilden kan jag aldrig se, men i varje Nu kan jag följa min inre vägledning, i trygg vetskap att jag guidas i linje mot det jag sagt Ja till. 
Det känns inte alltid bekvämt, många gånger är det riktigt utmanande, men känslan efteråt... mmmm. <3