På skolans raster, på partyminglet, företagseventet eller i fikarummet möter vi och relaterar till andra människor. Både de människor vi känner och de som är helt obekanta. Vi är mer eller mindre bekväma med dessa olika situationer. I situationer där vi är bekväma så trivs vi, vi myser och njuter av upplevelsen och känner oss uppfyllda efteråt, kanske i flera timmar och dagar kan vi leva på känslan. Men i de situationer där vi inte känner oss bekväma då lägger vi kanske märke till hur andra gör och är. De verkar ju trivas och hantera situationen bra, vad är det för fel på mig då? Varför kan inte jag bara skärpa mig och vara som andra, så där "normal"!?

I de här exemplen så är det troligt att du helt enkelt inte lyssnar in till vad du trivs med utan du blir påverkad av vad andra gör och tror att du behöver göra eller vara lika för att inte vara fel. Men det finns andra mer dolda upplevelser som påverkar djupt.
 

Eller har du mött en sån där fantastisk person som får dig att känna dig speciell, som är påhittig, rolig, där du känner att ni har något särskilt och unikt. Du vill vara med personen jämt för äntligen har du hittat någon som förstår dig och som du förstår. Men så, när relationen djupnat och du börjat slappna av i trygghet så börjar hen ifrågasätta dig, kommentera, kritisera eller ställa till en scener och få utbrott. Men eftersom ni har det där speciella bandet så förstår du och slätar över för hen menade nog inte vad hen sa eller gjorde.. Du ska bara vara lite mer finkänslig nästa gång, vara lite mer uppmärksam på vad du säger eller gör så inga missförstånd kan uppstå. Kanske var du ändå lite krävande ändå. 

Så fortsätter relationen att bli än mer lynnig och du kan inte förstå vad det är för fel på dig som inte kan hjälpa den andre utan bara ställer till det. Vad är det för "fel" på dig då?
 

Många människor vi möter och relaterar med kan ha någon form av psykisk funktionsvariation som innebär att ni inte tolkar världen på samma sätt. Det kan handla om alltifrån ADHD till psykopat, och det är långt ifrån alla som har någon diagnos eller ens någonsin kommer att få en. Det kan dels bero på att det är ett brett symtomspectra men även för att de har lärt sig hur man fungerar i samhället, utifrån "normalspectrat". Om du tänker dig en döv person som behöver utveckla sina andra sinnen för att kompensera avsaknaden av hörsel.

Jag föredrar egentligen att se människor som människor och har haft svårt att se när någon jag umgåtts med avvikit från det sk "normala". Det är ju fint kan man tycka men det har många gånger åsamkat mig onödig smärta.

När du tex umgås med en narcissistisk person som manipulerar dig för eget syfte eller med någon med borderline som saknar förmåga att tygla sina impulser och styrs av sina affekter, då blir du påverkad. Eller med någon som är väldigt fyrkantig och onyanserad, utan förmåga att känna in eller förstå andra, samma där. Om du inte förstår orsaken till deras beteende så är det lätt att döma och förminska sig själv när det blir tokigt. Du blir "fel" utan att vara fel.
 

Det kan vara tecken på att du har att göra med personer med någon form av psykisk funktionsvariation. Ni tolkar helt enkelt inte omvärlden och beteenden på samma sätt. Inget är rätt eller fel men väldigt olika och vi begår våld på oss själva om vi försöker anpassa oss i dessa situationer och till dessa människor.

Hur mycket smärta och energi skulle du ha sparat om du förstått att den andre tolkar omvärlden på ett annorlunda sätt och att det inte alls har med din person att göra. Du är inte fel. 

Jag vet att jag skulle ha sluppit många tårar och mycket frustration om jag förstått. Samtidigt har mina erfarenheter varit ovärderliga i både mitt jobb och i min resa mot att leva i min fulla potential. Jag skulle aldrig vilja vara utan dem. 

Kramar
Helena

Att följa den inre vägledningen, vår intuition är inte alltid helt enkelt. Dels kanske vi har svårt att veta hur den känns den där intuitionen och dessutom kanske den först sagt Ja och sen har den fräckheten att ändra sig! Dessutom är många människor prestationsinriktade och målstyrda, vi kan bokstavligen gå över vatten för att nå vårt mål. Jag är en av dessa människor. Har jag bestämt mig för något så kör jag! 

Har du någongång gjort något där det är så kämpigt och utmanande så du frågar dig om och om igen vad som är lärdomen i detta? Vad är meningen med all denna kamp? Vad har jag gjort för ont för att det ska kännas så här motigt när jag bara gör det jag tyckte skulle bli kul, som jag har längtat efter?! Eller har du genomlidit någon aktivitet som du egentligen inte tyckte var så kul som du trott men nu har du ju betalat så det är ju bara att slutföra! Eller för att inte göra vännerna besvikna? Eller stannat på en föreläsning som du inte ens gillat för att du inte ville såra föreläsaren? Har du påbörjat en diet som efter några dagar får dig att kväljas bara av tanken på nästa mål men ändå fortsatt de dagar som någon expert påstår är det rätta? 
 

Varför gör vi så mot oss själva?!
 

Svaret är rätt enkelt faktiskt. Vi låter huvudet styra istället för att lyssna inåt. Vårt sinne är så fokuserad på målet, att nå fjällstationen, att göra klart, genomföra det vi betalat för osv. 

När jag ser tillbaka på mina erfarenheter så kan jag nästan på sekunden säga när jag skulle ha avbrutit -i det ögonblick när det slutade vara roligt. 

Mäh! Allt kan väl inte vara roligt tänker du kanske. Jo säger jag. Inte skratta-så-tårarna-rinner-roligt alltid, men det ska kännas lätt och glädjefyllt. När vi investerar av vår energi, vår tid och våra pengar, då ska det vara upplevelser som tillför något positivt, som ger glädje.

När vår kropp skriker nej, när oro dyker upp, när ointresse är där då är vi inte på rätt plats. Visst, vi kanske "förlorar" pengar, men vi vinner ett välmående och oftast även tid. Och det kan vara så att något vi från början känt ett ja till ändras på vägen, eller som det ofta är för mig, att det är klart tidigare än vad kursen eller experten påstår. 

Det allra bästa med att leva så närvarande i nuet och lyssnande till den inre vägledningen, det är att det alltid blir en win-win-situation! Även om det är andra involverade så blir det som är sant för dig, sant även för din omgivning. Om jag lyssnat och sagt till när det slutade kännas kul under en fjällvandring för några veckor sedan, hade jag besparat både mig och mitt sällskap mycket möda och smärta som vi nu istället fick utstå under den för långa kampen mot de väderförhållandena som rådde. När vi sedan pratade om upplevelsen visade det sig att alla gått med samma känsla men ingen sa något av hänsyn till varandra. 

Tack än en gång livet för att du lär mig när jag inte lyssnar. 

Allt gott,
Helena

Om vi inte kan älska eller ge oss själva kärlek, hur ska vi då kunna ta emot den från någon annan? Den här frågan eller uttrycket är lätt att slänga sig med, men vad betyder det egentligen?!

Många människor söker kärleken utanför sig själv, längtar efter att någon annan ska ge en det som fattas. Man kanske lever tillsammans med någon som inte ger vad vi tycker vi behöver. Ofta för att vi inte uttrycker vårt behov utan förutsätter att den andre ska förstå. Kanske tar man hjälp av någon för att bättre kommunicera, så man lär sig uttrycka men även så man kan uttrycka sina behov och önskningar på annorlunda sätt. Om jag säger det annorlunda så kanske partnern förstår och ger det jag vill ha?

Jag vet inte, det gör säkert skillnad till viss del, men min känsla är att det inte fungerar fullt ut. Jag tror vi kan vända och vrida på sättet att uttrycka på in i minsta detalj utan att det egentligen blir någon större förändring. 

Jag behöver få uppskattning genom blommor, middagar och presenter.
Jag behöver närhet och ömhetsbetygelser. Pussar och kramar är viktigt.
Jag behöver ha sex regelbundet. Det får inte gå för lång tid.
Jag behöver få höra att jag är fin, attraktiv. Även om jag inte frågar först.
Jag behöver service, att hen gör saker för mig, små eller stora tjänster.
Jag behöver kunna lita på och känna tryggheten av att vara två, jag trivs inte ensam.
Jag behöver ...... 
 
Man skulle kunna sammanfatta allt detta med att vi har ett behov av att få bekräftelse av vår partner för att känna oss värdefulla och älskade. Får vi inte den bekräftelsen blir vi osäkra och missnöjda vilket tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem vi är.

Om du tittar tillbaka på livet kan du hitta tillfällen när du verkligen känner att ditt hjärta öppnas och kärlek är där. Utforska dessa tillfällen och känn skillnaden mot den bekräftelse du av vana söker. Vad specifikt är det som öppnar ditt hjärta? Är du villig att säga JA till det? 
Det här är en nyckel till hur du kan fylla din kärlekstank, en nyckel du behöver ta emot och bejaka. Det kan kännas läskigt, du blir sårbar och du kan behöva ändra ditt sätt att uttrycka din kärlek till andra oxå för att bli mer autentisk och sann.
 
Vi ÄR kärlek. Det är inget vi får eller ger bort. Se det snarare som ett flöde där vårt hjärta haft som en dammfunktion som stoppat respektive släppt på flödet. Kanske ofta stängt både inflöde och utflöde så hjärtat hamnat i ett hålrum som vi desperat försökt fylla med något utifrån. Istället för att se att vi bara behöver öppna portarna inifrån, då är flödet av kärlek där... 

Har du varit med om en svår uppväxt, kanske inte fått dina behov tillgodosedda som liten så finns sår som bidragit till att hjärtat slutit sig och tomrummet har varit omöjligt att fylla. Beteenden som ätstörningar, beroenden, eller destruktiva mönster kan vara symtom på just dessa sår. Då är det viktigt att ta hjälp av någon som tryggt kan guida dig igenom dessa sår och vägleda dig till att våga öppna dig för dina sanna behov och kärleken igen. 

Med kärlek
Helena

För att belysa fenomenet relationer och vad vi har att vinna på att lyssna på och älska sig själv, har jag lånat delar av en text jag skrev för några år sedan.
Att bejaka och hedra dig själv innebär att du älskar och accepterar allt som har med dig själv att göra. Oavsett om du lever ensam eller i relation. 

Att bejaka dig själv innebär att tillåta dig att känna det som väcker din längtan. När vi möter något i livet som väcker oss, vårt intresse, vår glädje och passion, som får alla våra celler i kroppen att dansa och sjunga, då behöver vi välkomna detta. Oavsett vad det är som kickat igång dessa känslor, uppmärksamma det och säg Ja. Omfamna den upplevelsen just så som den känns och se vad som händer. Var nyfiken för hur livet kommer att vägleda dig i linje med ditt Ja. 
 

Vi kan inte förlora något som är sant!
 

Tänker du mer på din partner än på dig själv när du är i relation? Att du i varje beslut går igenom din partners ev reaktion och tyckande..

Märker du att du har svårare att lyssna in och följa din spontana lust när du är i relation? Som att följa med kompisarna ut eller på en weekendtripp eller bara ta en fika..

Tar du mycket hänsyn, är smidig och anpassar dig och kanske till och med dämpar dig för att vara till lags i din relation?

Söker du bekräftelse och "bevis" på att du är värd och duger för din partner? Som att övertolka men även (desperat) behöva ord, gester, kyssar och smek? 
 
Det här är olika tecken på att du tappar dig själv. Att du förnekar dig själv kontakt med ditt hjärta. För du kan inte anpassa dig till andra och kompromissa med vad du vill och samtidigt bejaka kärleken till dig själv. Fråga dig själv i allt du gör, om du skulle ha agerat lika, tänkt lika, känt lika om du varit singel, bara i syftet att bli uppmärksam på skillnaden. 

Med det här sagt menar jag inte att livet kan bli annorlunda när vi går in i relation, att vi prioriterar annorlunda och kanske tom får andra intressen. Men det får aldrig vara på bekostnad av dig själv, din sanning  och din energi, bara för att du är rädd att mista din partner!
 

Jag släppte alla behov av att ha och hålla kvar relationen till min man den där gången, mötte all rädsla, panik som nästan kändes som att säga ja till min egen död. Det som hände var att jag på andra sidan rädslan landade i en djup visshet om att oavsett om vi väljer att fortsätta vår relation eller inte så blir det valet rätt och så småningom också fantastiskt. I den vissheten och valfriheten blev det tydligt för mig att jag väljer honom. Det har nu gått tre år och jag fortsätter att välja honom, om och om igen. Ett val som sker bortom rädsla och behov. Fritt.

Att släppa taget är läskigt. Det drar upp den djupaste rädslan för att bli ensam och övergiven. Men bara för att dessa känslor dras upp betyder det inte att det är vad som kommer hända. 
 

Du kan inte förlora något som är sant.

 
Se över ditt liv och dina relationer. Har du någon relation som du upplever tar mer än den ger? Börja med någon längre ut i periferin och lek med tanken, vad är du rädd att förlora om du skulle släppa taget om den relationen? Vad dras upp? Vad händer om du omfamnar känslan?

Jag har släppt taget om många relationer, både på energiplan och i handling och en del har fallit bort men de flesta har varit kvar eller kommit tillbaka och relationen har tagit ett nytt kliv och blivit djupare och mer sann. 
 

Du kan inte förlora något som är sant. 
 

Jag betraktar världen.Tycker inte så himla mycket utan vill mer förstå. Till exempel allt detta med Me too och allt våld som kvinnor utsätts för. Starka kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för kvinnans eller egentligen människans rätt till frihet och att bestämma över sina egna kroppar. Hur dessa kvinnor blir attackerade av män som gör allt vad de kan för att verbalt (och även fysiskt) sätta dem på plats. Jag har oxå iakttagit och mött många kvinnor som sedan  tonåren kämpat med viktproblem, levt ut och använt ett destruktivt sexbeteende och som misshandlar sina kroppar. Det väcker frågor i mig, funderingar och tankar. Sen började hela Sverige brinna. Typ. Och som vanligt vill jag förstå processerna bakom allt. Jag befäster inga sanningar men jag delar mina funderingar. Ni kanske är fler därute som oxå tänker och försöker förstå mer än att smutskasta och döma...
 

I familjer kan vi lätt umgås med barnen på lika villkor när de är små men när de går in i puberteten händer något. Flickan börjar få bröst, rundade höfter och mens, pojken börjar få skägg, nattliga sädesavgångar och ändrar röstläge. Där händer det något med många vuxna och föräldrar. Kanske backar pappa och/eller mamma undan något? Kanske slutar han och hon gosa och vara nära sina barn på samma sätt? Av rädsla för att misstolkas? För att inte kränka? För att vi inte tror att vi behövs på samma sätt längre?

Det är sublima förändringar hos en del, mer markanta hos andra. Nu får du sluta med det där, du är stor nu kanske man säger när tonårsdottern kryper upp hos pappa i soffan. 

Här tror jag sår kan uppstå. Det barnet hör och upplever är avvisande. Barnet som inte ser helheten. Som bara märker att något är annorlunda. Pappa är inte lika som han varit mot mig, vill inte vara nära. Mamma har slutat vara som hon alltid varit mot mig, vill inte vara nära. Varför? Är jag inte älskad längre? 

Känslor som sviken, övergiven och bortvald, eller kanske oälskad och värdelös trycks undan och blir som ärr. Ärr som påverkar hela vårt liv. Som på en omedveten nivå kopplas ihop med att bli kvinna/man. 

Hur möts vi utifrån dessa polariteter? Hur kan vi släppa det hot som många, främst män, upplever i svallvågorna av me too? Hur kan vi börja hedra varandra och våra feminina och maskulina sidor som de olika gåvor de är? 

Hur hedrar du din man? Hur hedrar du din kvinna? Gör du ens det eller är du fullt upptagen med att leta fel och försöka förändra partnern till något du tror är bättre?
Det här ämnet är stort, omfattande och har inte bara en tydlig orsak, det finns hur många aspekter som helst..

Så började det brinna.
 

Gamla föreställningar. Gamla relationer. Gamla trauman. Gamla maktobalanser och könsskillnader. Låt dem brinna. Brinna i en gudomlig eld där allt omvandlas till ny energi, till kärlek och ljus. 

Är det inte befriande att tänka att allt har en mening? Att den utveckling vi står mitt uppe i beror på att det är tid. NU. Att katastrofer och rasister och kvinnohatare och manshatare, terrordåd, läkemedelsindustri och miljöförstöring har sina logiska orsaker och på så sätt är i sin ordning, en naturlig konsekvens när evolutionen möter rädsla. Nu har de flammat upp i precis rätt tid för att förändring ska ske, en gång för alla.  

Katastrofer som tex bränder och terrordåd är otäcka, väcker djup rädsla hos oss, osäkerhet, otrygghet och sorg. Men vad jag vet har inte en enda katastrof har slutat på annat sätt än i en stark gemenskap, i enad kraft för den enda sanna och möjliga vägen. I kärlek.
 

Det är i det mörkaste mörkret vi ser och kan följa ljuset.
 

Med kärlek,
Helena
 

Det finns frågor att kontemplera över när det handlar om kärlek och hur vi känner oss älskade, tex är det av fina gester, tjänster, service som du känner dig älskad? Eller är det av blommor och choklad, presenter och överraskningar? Är det av fysisk beröring, passion, sex och kramar som budskapet tas emot av dig? Eller är det av ord, komplimanger, beröm och poesi?
 

Jag kan väl tycka att det är kul att få en blomkvast nån gång, eller få en fin komplimang, få presenter eller bli utbjuden på middag. Det är ju mysigt. Men det händer inte så mycket inom mig. 

Jag älskar ju beröring, tar gärna massage och kramas mycket och ofta, både min man och mina barn är mer än vana vid att ha mig gosandes på kinder eller i halsgropar. Men ändå, det är inte i de handlingarna jag känner hjärtat expandera. Jag skulle inte vilja vara utan något av allt detta men... ska det inte kännas mer än så?

Min kärlek har alltid varit självklar, men den har varit mest mental. Jag vet att jag älskar mina barn, liksom min man, mina vänner, mina systrar och föräldrar. Men kanalen, flödet mellan den mentala vissheten och hjärtat har inte varit öppen. Jag vet att jag vet det för i korta ögonblick har en upplevelse av något annat, stort, varmt, vidöppet och magiskt skymtat förbi i hjärtat, en hint om att det finns mer... och som jag längtat och sökt efter sen jag var liten.

När tiden är rätt, är mogen, då kan insikten landa. Ett a-ha som kommer i samband med en kärlekshandling som går rätt in i hjärtat, som krackelerar det stängda. Som visar hur det känns när det blir rätt. Och när vi bejakar den energin börjar det röra på sig. Det som tidigare varit stängt är öppet. Det är hisnande, lite läskigt, som ett bottenlöst hål som kan börja fyllas. Betryggande är att det fylls på både inifrån och utifrån, både från botten och toppen. Sökandet är över och mottagande är närvarande. 
 

Om din sanna feedback är att partnern kommer med tex blommor och choklad, då spelar det ju ingen roll hur mycket partnern kramas, gör tjänster och pysslar om för det är inte det kärleksuttrycket som når fram. Mentalt kan vi förstå att hen visar oss kärlek, men vi Känner det inte i hjärtat.

Min insikt var att jag älskar när jag får ord. När jag får uttryck som visar att människan framför mig uppskattar just mig. När jag möter människor jag guidat som uttrycker värdet av vad den guidningen haft på dennes liv. När vänner uttrycker att de längtar efter mig, eller påtalar hur just jag bidrar i deras liv, att få höra ord som bjuder in och välkomnar mig in i gemenskap och samvaro eller när min man uttrycker att jag är en del i hans framgång och välmående tack vare den jag är och hur jag bidrar genom att just vara sann i mig själv och med honom.

När jag får ord som dessa svämmar mitt hjärta över av kärlek. Och när våra hjärtan svämmar över av kärlek så sprider den sig. Win-Win. 

Döm om min förvåning när den här insikten om ord landade. Det var långt bort från tonåringen i mig som drömde om romantisk kärlek med en riddare på en vit hingst... 
 

Hur älskar Du att ta emot kärlek?
 

Varma kramar
Helena

Många utgår från att livet är något vi förtjänar och om vi är goda medmänniskor och tänker positivt så borde livet behandla oss väl. Den allmänna uppfattningen är att det orättvist och hemskt när någon drabbas av sjukdom, olycka eller motgång, allra helst om det är just en god människa.

Vi människor är så vansinnigt rädda för att förlora något, för förstörelse, för att livet ska gå sönder. Men när grunden murknat, rötterna dött eller fundamentet är ostabilt då SKA det rasa, falla, krascha. Det är naturens logiska ordning.
Varför ska vi fortsätta bättra på, förstärka, laga och balansera upp något som inte längre står stabilt? Som kanske aldrig stått stadigt, ens från början?
 

Om inte gamla träd faller kommer det inte ges plats för nya frön att gro och växa. Evolutionen stannar om inte system rasar ibland. Tänk om förstörelse och fall har ett högre syfte även i våra enskilda liv?
Kan det vara livet som ger konsekvensen av att något inte var förankrat, stabilt eller skapat i sanning? 
Kan det vara så att ett liv levt i mening inte betyder att det är en räkmacka, en frisk kropp, familj & barn eller pengar? 
Kan det vara så att meningen med livet är att var och en ska möta och uppleva vad än livet presenterar? Inget dömt som bättre eller sämre, bara olika.
Kan det vara så att det behövs en katastrof, ett terrordåd, en livsförändrande sjukdom eller tragiskt dödsfall för att justera en destruktiv riktning till något grundat i kärlek? 
Att uppleva lidande väcker längtan. Efter något annat. Något bättre. Ett driv efter en lösning. En önskan att bli fri problemet. Att bli frisk. Det fina med livet är att om något mirakulöst kommer utifrån och befriar oss från det som väcker lidandet så är det sannolikt att något annat kommer uppstå som störtar en rakt tillbaka ner igen. Det är nämligen ingen evolution i färdiga lösningar. Att bara bli fri problem utan att "göra jobbet, processen, förändringen", kommer bara leda till nya problem och till stagnation.
 

Hur skulle ditt liv förändras om du visste att allt grundat i sanning omöjligt kan förstöras eller rasa?
Vad skulle skillnaden bli om du helt naturligt skulle se allt som faller som en möjlighet till nystart? 
 

Ofta vill vi människor förstå varför. Varför just jag? När vi tror att krascher, fall och saker som förstörs är hemskt, orättvist och drabbar oss slumpmässigt så tappar vi kraft. Det är väldigt lätt att känna hopplöshet över vad som sker. 

När vårt sinne får en logisk förklaring till vad som skett, ett svar på den bakomliggande orsaken, ger det ett mentalt lugn. Genom att få beskrivet processen bakom "fallet" sår vi ett frö till förändring och en möjlighet att välja nytt. Det ger även en känsla av sammanhang. Livet kan bli tryggt igen även om det inte per automatik sätter igång en transformation och läkning. Den processen blir nästa steg.
 

För er som råkat missat årets händelse hos Reset your life kan vi meddela att vi nyligen varit till Spanska Katalonien och hållit en fem dagar lång retreat. Det var andra året vi arrangerade detta tillsammans med Masia DÀmer, det gemytliga och personliga lilla hotellet och restaurangen vid foten av berget sangta Brigida.

Det har nu gått några veckor redan sedan vi kom hem, vi har hunnit landa, reflektera och än en gång uppfyllas av tacksamhet över vad vi får vara med om. 

TACK Kataloniens gröna kullar för den här gången. TACK till ni vackra själar som tillitsfullt la er själva i våra händer. TACK till kärleken och tilliten mellan Malina och mig och till att vi vågat förverkliga vår dröm.

Uppladdningen inför den här retreaten lämnade en del att önska när jag låg däckad i en influensa liknande skärselden dagarna innan. Luftrör och stämband brann och hostan avbröt var och varannan mening. Att halva innehållet i retreaten är guidningar som leds av min röst kändes utmanande på ett helt nytt sätt. Som tur är har jag ju världens bästa healer vid min sida. Tack Malina för att din healing utför mirakel när läkningsprocessen behöver speedas på. 

När gruppen väl kom så stod vi där ändå, redo och fokuserade på att få bidra på det sätt vi älskar och kan så bra. En grupp modiga och öppna deltagare som från första stund vågade dyka djupt, vågade möta smärta, sorg och sår, som vågade säga Ja till sig själva och till ett liv i kärlek och sanning. En grupp individer som inte bara utmanats på olika sätt av livet utan även stötte på utmaningar dessa dagar, med allt från att beställa mat utan meny, bo med okända, acceptera vädrets växlingar mellan sol, regn, vind och kyla till att behöva fatta omvälvande beslut för vardagsstrukturen osv osv

Men ÅH, vilka befriande ryggsäckar ni släppt och expanderande val ni gjort! 

Efter knappa fem dagar av intensivt inre arbete, många tårar av både sorg och glädje, av härliga förlösande skratt, god mat och porlande Cava, vinkade vi av en grupp av ny- och omstartade individer som vi bokstavligen fått följa från gråskala till glödande färg.

Se här den feedback årets deltagare lämnat:

"Vi arbetar lagom mycket tid så det finns utrymme att krackelera, återhämta och reflektera. Tack Malina för alla oljor och healing. Tack Helena för läsning av kartan fast det var tufft. Tack båda två för guidning, stöttning, återkoppling och för att ni är så vidsynta och håller koll på hur vi mår. Det här skulle finnas på recept." /AnnChristine 

"Bra team med stöttning och ledning. Jag är bara positiv. Har fått med mig tankar om hur jag ska göra med mig själv och hur jag funkar. Tack tack tack." /Thomas 

Vårt arbete blir inte bättre än så. Just nu iallafall.
Nästa års Retreat bland Kataloniens gröna kullar är inbokad, hur blir den ännu bättre än så här? 

Sedan vi startade med Reset your life för 2 år sen och började jobba med kombinations-behandlingar och retreats så har vi fått en hel del lovord och även konstruktiv feedback. Några frågor och kommentarer från andra stuckit ut i mängden som även vi själva samlat erfarenhet om under många år av olika behandlingar, kurser och retreats. Frågor vi själva ställt. En viktig är "vad är vinsten för mig"? Eller som Mia Skäringer uttrycker det, "What´s in it for me?"

Många söker efter sin väg, sig själv, sin hälsa och sitt mående. Söker bland olika behandlingsformer, terapier och mirakelkurer. Enormt med tid, pengar och energi läggs på detta sökande efter det rätta för just mig. Det är lätt att välja kvantitet istället för kvalitet för det känns som att man kanske "får mer" för pengarna. Oftast blir det en högre kostnad i det stora perspektivet. Det är en sak vi ville med Reset your life, att erbjuda effektivitet och kvalitét och en väg att sluta leta.
Istället för att springa på en mängd olika behandlingar och sessioner som glöms bort i samma ögonblick du kliver ut ur behandlingsrummet och in i vardagen igen så ger vi dig ett annat alternativ. 

En retreat med Reset your life går på djupet, löser upp och skiftar de blockeringar, hinder och trauman du bär inom dig. Inte för att våra metoder är de bästa utan för att vi möter dig i utrymmet där du redan är hel, fri och full av hälsa och livsglädje. Och vi vågar guida djupt, vi vågar möta dig i rädsla och smärta, utan dömande men i närvaro. Vi vågar guida för den individuella processen trots att vi är en grupp. Vi vågar, och vi vet att vi har förmågan och utrymmet att möta dig när skiftet är nära. 
 

Många gör misstaget att jämföra en 5-dagars retreat till Spanien med en egenbokad tripp till en solstol en vecka och då känns det som väldigt mycket pengar. 
Med dessa glasögon, Ja. Men det är två skilda saker.

Om det är solen och värmen och den vackra miljön som är vinsten för dig då råder vi dig att åka på en charter istället.
Om det är hästarna och ridturerna du ser som din vinst, boka då ridturer.
Om det är fjällen du vill se, boka då en fjällguide.
 

• Det är dig själv du vill vinna och förälska dig i
• Du är less på att söka för du hittar ju ändå aldrig "fram"
• Att släppa kampen till förmån för lugn och tillit är vinsten.
• Vinsten är att förstå att allt du är och gör med lätthet är ditt sanna jag

Våra retreats är inte skapade att passa för alla. Du behöver inga som helst förkunskaper om vare sig tex meditation, egenterapi eller ridning för att hänga med oss. Det du behöver är en längtan efter ditt bättre jag, efter att leva livet fullt ut och modet att säga JA till just det.

Ett scenario kan vara att eftersom du ändå är slarvig så ser du ingen mening att försöka hålla ordning, du är ju ändå hopplöst slarvig.. Så fort något blir tokigt, går sönder eller tappas bort så dömer du dig själv för din hopplösa slarvighet och tänker att det här hade aldrig hänt någon annan i din omgivning.. 
Ett annat kan vara att du ständigt lägger energi på att motbevisa att du minsann inte alls är slarvig. Du blir pedant med en känsla av att vara en bluff. För när som helst kommer någon att upptäcka att din garderob är ett kaos. 
Dessutom, att leva utifrån en föreställning vi lärt oss tro på bidrar till att livet spelar ut just det dramat. Om och om igen. 
Hur blir vi fri då?
 

• Har du vänner som är de bästa av vänner, ända tills de träffar någon, blir kär - och plötsligt är de puts väck?!
• Känner du någon som i samma stund som deras relation tagit slut plötsligt hör av sig och undrar hur du har det?!
• Har du erfarenhet av att känna dig stark och trygg i dig själv, tills du upptäcker att allt du trott om dig själv upphört i och med relationen du inledde för några månader sedan?!
• Undrar du ibland varför du inte är samma person med med din partner som med dina närmaste vänner?!

Att vara sig själv i relation borde vara en självklarhet men är långt ifrån det hos många människor. Det är som att den härliga sprudlande förälskelsen nästlar sig in i vårt innersta, gör sig så viktig så att vi omedvetet tror att vi måste anpassa oss för att inte förlora personen som väckt det härliga i oss. 
 

Vi behöver förstå att ingen annan är orsaken till hur vi känner oss. Oavsett om det handlar om kärlek, rädsla eller allt däremellan. Känslan är vår egen. Den kan aktiveras eller triggas med hjälp av något utanför men det är ingen som stoppar in känslorna in i oss. De är redan där.
När vi tillskriver en person som orsak till den kärlek vi känner gör vi oss till offer. För på samma sätt som den personen "ger oss känslan av kärlek" kan ju samma person isåfall "ta ifrån oss samma känsla av kärlek". Då är det inte konstigt att vi anpassar oss för att hålla i och hålla kvar.
Men det är en omöjlighet. Kärlek ÄR. Den bor inom oss alla, mer eller mindre beslöjad, mer eller mindre instängd. 
När du längtar efter kärlek, en partner, oavsett om det är någon du aldrig mött eller redan träffat så är det inte personen i fråga du längtar efter. Det är hur du känner digtillsammans med personen.
Personen i fråga hjälper dig att få kontakt med kärleken som redan finns inom dig. Det fantastiska är att du kan öppna dig för den känslan ändå. 
 

Vad blir skillnaden i din relation, eller blivande relation, om du visste bortom alla tvivel, att kärleken lever kvar inom dig?

 
En relation handlar inte om att det ska vara friktionsfritt. Den handlar heller inte om att någon måste ha rätt och den andra fel. Vi kan uttrycka och gå vår egen väg och samtidigt visa förståelse och ge utrymme för att vår partner kan bli arg, ledsen, frustrerad, eller vad som, men det betyder inte att mitt val är fel eller att jag måste göra annorlunda eller kompromissa.
 

Det är en överhängande rädsla som finns kollektivt som är förknippat med fara. Den provocerar, utmanar och har gjort mig galet frustrerad och rädd många gånger genom livet. Det är en rädsla som sitter i generna och som förts över kollektivt och från generationer sen urminnes tider. Ett matande av en påstådd överhängande fara som bygger rädsla djupt inom oss från det vi föds tills vi dör. Den matas av samhället, av media, av kamrater, föräldrar, skola osv osv.

En rädsla som handlar om att det finns ett rätt och ett fel, ett bra och ett dåligt, ont eller gott, där det är avgörande hur och vad vi väljer för att det inte ska bli FEL och DÅLIGT och framförallt FARLIGT.

Det kan handla om alltifrån maktmissbruk & #metoo till klimatförändringar, sjukdomar och onyttig mat. Rädsla för att världen är ond och korrupt och vi måste kämpa, kämpa mot allt det onda för att inte drabbas själva. 

Det är en rädsla som drar i gång automatiskt. När vi hör andra prata om farliga saker, vad man bör akta sig för, när vi hör på nyheter om allt från mord till galna presidenter, när vi hör andra protestera mot alltifrån köttätande till vaccin till mikrovågsugnar. När det talas om faran med stillasittande, faran med att äta ditt eller datt. Det farliga i mobilers strålning och faran i vad allt våld inom film och dataspel gör med oss.

Livet är farligt, vi lever med ett överhängande hot om att bli utsatta, skadade, sårade, sjuka eller vi kan till och med dö! 

Ju mer jag rabblar upp desto tyngre blir jag, nästan så det blir svårt att andas. Det är alltså inte sant. Det finns inget lätt och expanderande i något av det jag tagit som exempel ovan. Tyngden som känns i hela mitt väsen visar att det inte är sant.

Men hur kan det inte vara sant? Det händer ju faktiskt, hela tiden?! Mitt sinne protesterar och kommer med bevis och motargument.
 

Ni som känner till attraktionslagen vet att vi kan tänka oss till en bättre verklighet. Att det vi lägger fokus och uppmärksamhet på växer oavsett om det är något "bra" eller "dåligt". Det vi sänder ut är vad vi får tillbaka. 

Ni som känner till En kurs i mirakler vet att vi alla är ett med den gudomliga intelligensen, det finns ingen separation, det finns inget du eller jag. Det finns ingen död. Allt som sker i det yttre är en projektion ur det inre och visar vad som behöver förlåtas. Ni vet oxå att ingenting är verkligt, allt är en illusion och det vi möter i livet som upplevs svårt och smärtsamt är möjligheter att förlåta och vakna upp ur illusionen.

Ni som känner till Dr Masaru Emotos forskning på vatten vet att om vi förmedlar kärlek och glädje till en vattenmolekyl via ord eller genom själva känslan så bildas gudomliga mönster av molekylerna, på samma sätt som när vi förmedlar hat, rädsla och kränkningar till samma molekyler så raseras det gudomliga mönstret. 
 

När vi lägger ihop denna kunskap öppnar sig en "livets portal" för min inre syn. En portal till en ny upplevelse av livets illusion. Där vi lever medvetet och i kontakt med den gudomliga intelligensen, där vi möter allt i närvaro. Utan att dras med i gamla rädslor eftersom vi vet att rädslor skapar bara mer rädslor. Där vi njuter av det som Är, här och Nu, utan att vara rädd att förlora det som inte kan förloras, vårt sanna väsen som inte kan förloras.

Ett liv där vi inte dömer något som rätt eller fel, bra eller dåligt utan lyssnar inåt till vad som är min sanning. Där jag förstår att min sanning aldrig kommer från sinnet utan alltid kommer från den gudomliga intelligensen via hjärtat. Så när någon påstår att jag måste vaccinera min tonårsdotter mot livmoderhalscancer så lyssnar jag inåt om det känns lätt eller tungt på det påståendet. Känns det tungt tackar jag nej utan dömande tankar och känner tillit och tacksamhet till den fysiska kroppen som vägleder oss till hälsa och balans. Utan att gå in i rädslan för fara. Känns det lätt så tackar jag vaccinets uppfinnare och tänker att det stödjer den fysiska kroppen. Utan att gå in i rädslan för fara. 
Om någon hävdar att jag blir sjuk av mikrad mat så lyssnar jag inåt om det känns sant och om inte så väljer jag att tänka med tacksamhet på den här uppfinningen som gör att min mat kan värmas snabbt och effektivt. Utan att gå in i rädslan för fara. Känns det sant så väljer jag annat sätt att värma min mat utan att tänka dömande om mikron för det. Utan att gå in i rädslan för fara.
Om någon hävdar att vi måste minska på flygresandet för det förstör vår miljö så lyssnar jag inåt på min vägledning, känns det inte sant väljer jag att resa med en djup känsla av tacksamhet att vi hittat ett sätt att förflytta oss smidigt över vår vackra värld så vi kan få njuta av mångfald och kontraster. Utan att gå in i rädslan för fara. Känns det sant så väljer jag att njuta av de upplevelser den miljö jag befinner mig i här hemma bjuder in till. Utan att gå in i rädslan för fara.

När jag inte längre dömer något som rätt eller fel, tryggt eller farligt, så slutar jag göda rädslan i världen. Med det sagt menar jag inte att vi inte ska ta hand om oss eller utsätta oss för risker. Lyssna på din inre vägledning. Den vet vägen.
 

..fri med att allt, precis allt är som det ska. Varken bra eller dåligt. Det är hur vi tänker och bemöter livet som avgör konsekvensen. Det spelar ju ingen roll hur vi har det, det är ju hur vi tar det som spelar roll.

Det finns så mycket kvantfysisk forskning som visar att allt består av samma beståndsdelar, vilket mestadels är tomrum. Allt. Är. Intet. Det är först när vi lägger en förväntan på något som något visar sig.
 

Vad skapas ur den kollektiva rädslan för livets farligheter?

• Tänk om det är den kollektiva rädslan för en "jordens undergång"  en "domedag" som gör att jorden håller på att värmas upp och förstöras?! 
• Tänk om det är rädslan för att dö som gör att vi blir sjuka, som gör att många kroppar även blir sjuka av vaccin och mediciner?! Att det även är den rädslan som gör att vi tror att mikrovågor ska vara farliga och som gör att man har sett den påverkan i våra kroppar?! Liksom med annat "farligt" vi stoppar i oss?!
• Tänk om det är vår kollektiva rädsla för och kamp mot cancer som gör att fler och fler drabbas av just cancer?!
• Tänk om det är vår kollektiva rädsla för ondska och korruption som gjorde att Trump blev president?!
• Tänk om det till syvene och sist handlar om en rädsla för att dö?! Att allt vi drivs av handlar om en rädsla för att separeras från det vi uppfattar som livet?

Lite ironiskt med tanke på vad En kurs i mirakler menar, att illusionen av vår värld uppkom genom separationen från den gudomliga intelligensen, som egentligen aldrig skett. 
 

om en värld utan rädsla...

Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla från hjärtat, lever som om vi alltid är trygga och omhändertagna. Om vi fokuserar på att följa vad vi känner som framgång, tillfredsställelse, lugn och glädje i livet oavsett hur det kan te sig utifrån. 
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla möter all smärta och alla svårigheter livet presenterar med en nyfikenhet och tro att det finns en skatt i varje svår erfarenhet. En nyckel till gudomlig frihet.
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla slutar ta livet runt omkring oss, allt utanför vår kärna/hjärta/gudomliga intelligens, så jäkla allvarligt. 
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla utgår från att det bara finns rätta val. Det finns inga fel. 
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla väljer att se att bakom beteenden finns antingen en människa som längtar efter kärlek, eller som ger kärlek.

Om vi lever ur kärlek och ser på allt med kärlek, ser igenom fasader, beteenden och förseelser med en djup förankring i kärlek och tacksamhet, en visshet att allt är precis som det ska och jag väljer min upplevelse... då förändrar vi världen.

Världen behöver inte mer kamp & rädsla. Världen behöver kärlek. Lev illusionen som en Kär-Lek. 
 

Som jag tror Ronja Rövardotter skulle ha sagt;
Ge mig lite "farligheter" att leka och ha kul med, utmana mig i och lära mig av. 

Hur skulle ditt liv se ut om du lever den som en lek du själv skapar?

Tack för att du läser med ett öppet hjärta. Låt orden gå in, låt sinnet vara oförstående för en stund. Ibland behöver vi inte konkretisera det vi hör eller läser eller upplever, ibland behöver vi bara andas.
Helena