Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro.

Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö.

När jag fick följa min man genom dödsprocessen och förnimma hans gudomliga befrielse och lättnad när han släppte kroppen, då släppte även jag det sista av min tro på att det vi upplever här på jorden är verkligt. Jag fick genom hans övergång känna och ta emot den sanna essensen av vårt varande. Hur kan något i den här världen någonsin tas på allvar igen efter det? Vad finns att frukta? 

Det här året har också handlat om uppstädning. Rensa ut gammalt. Något jag har gjort på insidan under många många år. Men nu har det handlat om att rensa i det yttre. Jag har rensat, städat och bytt ut. Levlat upp till en ny nivå av det här jordespelet. En naturlig process när en spelare lämnat sin plats. Men också som en förberedelse för framtiden. 

Den senare delen av året har varit en stillhet, som en avvaktande väntan. Som den tystnaden som sker i naturen efter ett åskoväder, eller jordbävning eller annat som brakat och härjat runt. Stillheten som ger återhämtning, andrum och frid. Men det kan ju även vara tystnaden som är inför... 

Sammanfattningsvis så har jag under det här året raserats och byggts upp igen. Jag har gått från den djupaste rädslan till gudomlig frid. Från bottenlös sorg och förtvivlan till stabilitet och glädje. Från rotlös ensamhet till kontakt med gudomlig kärlek. Starkare och skörare än någonsin. 

Och kanske det viktigaste och mest hoppfulla av allt. Den enorma våg av kärlek och omtanke som jag mött i människorna omkring mig, från den innersta kretsen till långt ute i periferin ger mig vissheten om att världen kommer nå en lycklig nivå i det här jordespelet.

Tack och farval 2022. Nu ser jag med nyfikenhet och förundran fram emot vad 2023 har i sin plan.

Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?!

Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten". 

Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.
 

I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. Så känslig att jag tidigt tystnade och anpassade mig för att få vara med, vara en del av tvåsamheten och gemenskapen. Det gör ont att inte få vara med, att inte passa in, att inte vara okej som man är så den anpassningen går djupt. 

De senaste 20 åren har jag sakta men säkert skalat av alla dessa anpassningar, präglingar och programmeringar. Jag har steg för steg polerat fram den jag är innanför den här människan Helena. Jag har till och med kommit så långt att jag kunnat skoja om att jag är "ett ufo" för många, obegriplig och annorlunda. Lite mer fri ändå.

Innanför skalet fann jag det som alltid funnits och finns där inom mig som är rent, varmt och fridfullt. Det som finns därinne är evigt. Själen eller anden om man så vill. Jag förstod att när jag som människa är med om utmaningar kan jag välja att gå in i dramat med katastroftankar och farhågor och tro på det jag upplever. ELLER, så kan jag vila in i det rena och varma och därifrån betrakta människan Helenas upplevelser och känslor. Det kan låta skumt och flummigt, jag vet det. 
 

För drygt 22 år sedan var jag med om en annan smärtsam separation. Då var det inte död utan svek och otrohet som var orsaken. Den gången blev jag ett med dramat. Det trasade sönder och stängde ner en stor del av mitt hjärta och begränsade kontakten med mitt inre än mer. Den vägen kommer jag aldrig välja igen. 

Så för några år sedan tog jag det här perspektivet ett steg till, zoomade ut och såg samma destruktiva polaritet i världen som jag upplevt inom mig och i många relationer. Att människor väljer sida, driver en kamp för antingen den ena sanningen eller den andra, helt olika beroende på vilket fokus eller vilka glasögon man satt på sig. Så släppte jag taget även om den identifieringen. Jorden kan vara platt eller rund, sanningen ser olika ut beroende på vem man frågar. Det spelar ingen roll.

Jag säger inte att jag aldrig dras med i världsligheterna för det gör jag. Jag kan tycka till om en hel del av bara farten. Men jag hittar alltid tillbaka till friden och värmen inuti.
 

Så var det ensamhetens tur att komma upp till ytan. Ett halvår har gått. Vardagen tickar på och jag har så mycket tid för mig själv. Ensamtid. Egentid. Sånt jag brukat längta efter, njuta av till fullo. Min man och jag var bra på att ge varann just det och det var naturligtvis värdefullt och är inget jag underskattar betydelsen av då. Men nu. Den påtvingade egentiden känns inte alls lika välgörande. Men den hjälper mig att möta det som behöver mötas. Och nu är det dags för upplevelsen av att vara och känna mig Ensam.
 

Det var alltså dags att stanna upp igen, låta själen ta över rodret och i den stillheten kom då nästa nivå av den här processen. 

Jag känner inte Hans närvaro lika starkt längre. Den värmande kärleksfulla famnen har dragit sig undan. Det är vad som händer har jag förstått, att även den känslan går i vågor. Kanske är det därför man säger att sorg går just i vågor. Allt hänger ju samman, är Ett. 

Tiden läker sägs det. Jag tror inte tiden har något med läkning att göra. Tiden är ett abstrakt värdsligt påfund som inte är verkligt. Det är i Nuet som läkning sker, liksom det är i Nuet livet sker. Det är när vi möter och vilar in i känslorna precis när de dyker upp i Nuet som vi läker. 
 

Min människa vill ha honom här, vill prata med honom. 

• Vill berätta om det här galna året som gått sen sjukdomen flyttade in.
• Vill diskutera, förfäras och skratta åt vad det egentligen är vi fått gå igenom.
• Vill berätta om tiden sen han lämnade sin fysiska kropp här och gick över, hur det varit, vad jag gjort och hur jag känt det.
• VIll berätta om våra fina barn, vad de gör och höra hans syn på hur jag ska axla det fortsatta föräldraskapet.
• Vill höra hans röst och känna hans famn.
• Vill höra han berätta hur han haft det, vad han gör och hur det är där han nu befinner sig.
• Vill veta vad han tänker och känner nu runt allt vi gått igenom sen den här tiden för ett år sen. 

Min människa vill så mycket.

Istället vilar jag in i smärtan av Ensam. Andas, spelar hög musik och låter tårarna rinna. This too shall pass. Och när känslan klingat av så har ytterligare en liten skärva läkt ihop i mitt hjärta.
 

Är meditation lika utmanande för dig som för mig? Mina definierade huvud- och ajnacenter (human design) håller låda och låter inte stilla sig i första taget. Lösningen är att jag när jag mediterar pratar högt och vägleder mig själv.

Att sen få till rutin är nästa utmaning. Hur lätt har du att meditera regelbundet? 

Det här är ett sätt för självhjälp i frågan, och kanske kan det vara ett stöd även för Dig att få till en stunds varande i allt görande vi fyller vår tillvaro med.

Varje vecka livesänder jag när jag guidar mig själv i meditation, antingen på youtubekanalen eller i facebookgruppen Helenas livsåskådning. 20-25 min vid olika dagar och tider. Ju fler vi är desto starkare närvaro.

Kan du inte vara med live så låter jag inspelningen ligga kvar över dagen. Men det är värt att vara med live, det är en stunds magi som boostar resten av dagen. 

Varmt välkommen att meditera med mig.
Ingen anmälan, ingen kostnad.

 

Mentorsprogrammet över 9 månader där vi tillsammans aktiverar varje center av din human design. Enskilda sessioner och liveinspelningar varje månad som ger dig fördjupad kunskap om Human designs 9 center och dig själv.
Jag har utrymme för ett par till att kliva på i höst/vinter.

Svara med vändande mail om du är intresserad och vill veta hur det kan bidra i din livssituation. Du kan även läsa mer om programmet här.

Onlinekursen ÖPPNA ÖGONEN & SE DITT SANNA JAG, som du kan göra själv är inte bortglömd och den är nästan klar. Du som är intresserad kan även här svara med vändande mail. Läs mer om kursen här.
 

Jag ska snart fylla 48 år. En ålder jag ser fram emot och har längtat efter. Det kanske låter konstigt men sen jag började utforska min Human design för 8 år sedan har jag förstått att jag har det bästa kvar. Jag fick en förklaring på varför jag känt det som att jag betraktat livet mer än deltagit. Inte som ung, då var jag med i allt utan att känna efter vad som var bra för mig, men sen barnen kom har jag känt det så.

Jag upplevde ofta att jag stod vid sidan av familjen, iakttog barnen och min man när de hittade på saker, lekte, upplevde och utforskade livet tillsammans. Jag var där men ändå inte. Från att ha älskat fester, middagar och umgänge med familj och vänner så fanns inget driv att fixa med sådant. Det kanske stämmer för många under småbarnsåren men det höll i sig. Jag hade inget behov att vara social. När pandemin stängde ner den världsliga karusellen var det en befrielse. 

Jag minns att jag kunde säga till min man att vänta bara, "the best is yet to come". När vi blir 50, då kommer det hända grejer. Jag hade så klart ingen aning om vad men känslan var stark. Jag ville gärna drömma och fantisera om hur vårt liv skulle te sig, var skulle vi bo, hur och med vad skulle vi jobba.. Och det jag kunde läsa in i min design var just det, att från 48-50 årsåldern aktiveras en ny nivå av mognad och det jag tidigare kämpat med kommer integreras och ge mig en nystart. När jag läste om det för 8 år sen var det med frustration för jag ville att något skulle hända på en gång, jag hade svårt att acceptera mitt icke-behov av att delta i omvärlden. 

Men jag kände att min man aldrig var med på min positiva känsla av att det bästa är framför oss. Intressant nog var oxå att jag aldrig riktigt fick en bild av honom i mina framtida fantasier. Hans bästa tid var då, som småbarnspappa mitt i karriären var han behövd och bekräftad från alla håll och det fick honom att blomstra. Projekt efter projekt, yrkesmässigt och privat tog han sig an och genomförde dem med glädje. Jag tror han mer bävade för den tid som väntade, när barnen började frigöra sig och jobbet kändes gå mer på slentrian. 

Sen slog livet till och visade en totalt oväntad riktning för oss. Döden. 

Jag som kände mig på uppgång fick hela mitt liv omkullvält. Han som nått sin peak (förstår jag nu i efterhand) fick göra ett bokslut och ta farväl. Nästa projekt skulle han möta i en annan dimension. Kvar blev jag, i slutet av min betraktelsefas, ivrig att ta mig an kronan på verket. Men utan honom?! Hur var det möjligt?! Så här med facit i hand var det såklart enligt vår gemensamma gudomliga plan.

Vi skulle bygga en familj, det var vårt gemensamma syfte. Nu ska jag omstarta mitt. Våra kloka, mogna, trygga och fantastiska barn har sina unika syften där den här erfarenheten och smärtan är en pusselbit. En dag kommer deras pussel vara så väl lagt att det hela blir begripligt.
 

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig. 

De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust. 

Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet.

Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.

 

Men vad är tid? En abstraktion.

Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer eller annan livshotande sjukdom, eller så förlorar man den (=dör). Man säger -kämpa! Du om någon kan vinna! Som om det vore en brottningsmatch där den starkaste vinner. Man pratar om det konstiga i att någon som är hälsa och styrka personifierad kan bli så sjuk. Som att det bara borde vara de svaga (vilka det nu är?) som kan bli drabbade. Och uttrycket att bli "drabbad", som om det är ett lotteri och ingen går säker. 

För så är det. Den bakomliggande orsaken till den här världsligheten i 3D är att vi glömt sanningen. Sanningen att vi är gudomlig evig kärlek. Och det som är evigt har varken en början eller ett slut. Med andra ord ingen födsel och ingen död. 

Det är inte mer konstigt än att starta ett dataspel, spela ett tag efter alla dess regler och utmaningar tills figuren dör och sen stänga av. Innan och efter vårt liv här i 3D så är vi gudomlig evig kärlek. Men vi är det även när vi verkar vara här. När vi slutar tro på egosinnets idé om världen så kan vi komma i kontakt med sanningen. 

Sanningen som sätter oss fri. Sanningen som ger frid. 

I praktiken innebär det här förhållningssättet för mig att istället för att ha kvar min man som en fysisk person med egna attribut, kunskap och egenskaper bredvid mig i livet, så känner jag honom inom mig, runt mig och överallt. Det är som att jag under processen med hans sjukdom och övergång kapitulerade och fick hjälp att släppa det sista av egot. Nu kan jag vila i frid medan jag är här, välja andens och sanningens perspektiv till fullo. Min man har blivit min nyckel, min kontakt i Gud, källan, kärleken, evigheten eller vilket ord man vill använda, under tiden jag spelar det här 3D spelet.
 

Många hör av sig och frågar hur vi har det, hur vi mår så jag tänkte dela några rader.

Först - Så mycket kärlek och omtanke vi fått sedan Anders lämnade jorden. TACK ALLA som på något vis hört av sig med medkänsla, skickat blommor, kommit med mat, hjälpt mig rensa, åkt med sopor, fixat papper mm mm. Det har betytt oerhört mycket.
 

Men vi är okej. Sorgen och saknaden är alltid närvarande men det betyder inte att vi inte fungerar. Vår sorgeprocess har pågått betydligt längre än sen han tog sitt sista andetag den 26 april. Den har över tid skiftat från sorgen över att sjukdom och mediciner förändrade och bröt ner vår fina man och pappa, till den definitiva förlusten av hans fysiska närvaro. En utgång vi förstår och har accepterat.

Jag har från första början överlämnat mig till processen, jag har fallit i bitar, gråtit litervis och pratat pratat pratat. Känslor och smärta skrämmer mig inte och jag har haft mitt team av nära och kära som hållit utrymme för min sorg och jag känner att mitt sätt att ge efter för allt har hjälpt barnen med för vi är "redan" ute på andra sidan.

Nu har en ny fas av processen infunnit sig, att uppleva allt "därute" på nytt, nu som en trio. Det är vad den här jordiska sorgen innebär, sorgeåret, att genomleva gamla miljöer, sällskap, rutiner och upplevelser och skapa nytt. Så smärtsamt men med en parallell spirande nyfikenhet över vad vår enorma förlust kan väcka upp för superkrafter inom oss var och en.

Jag lovade Anders att vi skulle klara oss och jag väljer aktivt att förvalta den kärlek och trygghet han gav mig och barnen för att skapa ett liv han känner stolthet över från sin himmel. 

Allt kommer bli bra 

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion. 

Det gör ont att dras mellan de båda. 
Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...
 

Det är okej. Stark och svag och allting däremellan.

Sorgen är oberäknelig, den gör en skör och samtidigt så närvarande om man vågar ge efter för den. Den aktiveras av andras medkänsla och omsorg eller av praktiska "när-någon-dör-fix", när man minst anar det och det gör att världen utanför hemmet känns läskigt och sårbart. Men det finns inget annat val än att ge efter för sorgen och smärtan. Jag kan inte slösa bort den här upplevelsen, erfarenheten för att det är för jobbigt, då har ju Hans övergång varit förgäves.

Jag var en trasig människa när vi möttes för 21 år sedan. Sviken och rädd hade jag bestämt mig för att leva själv. Men så på en fest så stod han där med sitt varma leende, sina blåa ärliga ögon och med sin varma stora hand runt min. Jag var hemma. Med honom fick jag utrymme och kraft att läka. Han pushade mig med sitt oskyldiga - jag förstår inte vad problemet är? det är väl bara att ..... Så visade han mig vägen till en relation byggd på tillit, respekt och frihet. 

Att vi inte skulle bli gamla tillsammans känns overkligt. Att han inte skulle leva kvar känns än mer overkligt. Det kanske är just för att den här världen är overklig. Den bygger på liv och död. Och vi människor har bestämt ramarna för när det är okej och normalt att gå vidare, och när det är "alldeles för tidigt". 

När jag kraschar ner i den jordiska sorgen så dras tankarna dit, att det var för tidigt, han var inte klar, barnen borde ha fått behålla honom längre, jag vill inte leva utan honom här på jorden i fysisk form. Han hade ju så mycket mer att ge hävdar människan i mig. 

Men vem är jag att säga vad som är rätt tid? 

När jag zoomar ut perspektivet så kan jag se hans syfte med klar syn och då är timingen helt rätt. Han Kom, han Såg och han Berörde. Jag ber att alla han mötte fortsätter känna sig berörda, då ger vi hans liv mening på riktigt. Det är i sprickorna ljuset kommer in. Och var så säker, han jobbar nu vidare för att beröra från en helt annan nivå.  

Jag vet att allt redan står skrivet, att vi alla har ett manus fyllt med lektioner och utmaningar att genomleva och förlåta för att så småningom slippa inkarnera här igen. Han och jag hade det här manuset, det här var vår deal även om jag in i det sista trodde på ett annat mirakel. Men Han har hållit sin del, han förlät sin kropp som svek och valde aktivt att släppa taget. Nu är det upp till mig att hålla min, jag fick aktivt välja att släppa taget om honom när jag vägledde honom över och behöver nu förlåta för att våga öppna mig fullt ut.


Tack Anders, för allt. Din människa fattas min människa, men i anden/den gudomliga kärleken är vi ett, för evigt. Och jag vet att du finns precis här, redo för vår nästa kontakt, så snart jag är.. ❤❤❤

 

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra. 

Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.  
 

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro.

Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.
 

-Det här är straffet! gapade egot inom mig, du som trott att alla symtom och sjukdom går att oskapa! Så här går det när man tror att livet är gott och lätt! Fattar du nu varför du jobbat med anhörigstöd, för att du ska veta hur svårt det är och vad du har framför dig! Lagomt åt dig.. osv osv. Egot är skoningslöst när det får bränsle till sitt tankesystem.
 

Sagt och gjort. Mitt kall är att leva som jag lär så det fanns ingen annan väg att gå än rakt igenom. 

Man skulle kunna kalla det "min själs dunkla natt". Eller "min pilgrimsvandring/process". Eller "mitt egos dödskamp". 

Som jag skrev i det förra inlägget, allt jag lärt, gjort och erfarit var förberedelser för just det här. Min mans elakartade cancersjukdom gav mig vad jag behövde för att öppna mig för gudomlig kärlek.
 

Särskilt när det första man gör när förståelsen om allvaret närmar sig är att

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen.
Där är jag nu.
Om du undrar varför det är så tyst här så vet det.
Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt.
Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer."
Det här var en text jag skrev i veckan i facebookgruppen Helenas Livsåskådning. I den här bloggen vill jag börja utveckla dessa rader. Jag har väntat på rätt timing att skriva, idag tar jag ett första steg.

Den 22 januari, är nyåret inom human design. Energimässigt en bra tid efter julstök och traditionellt nyårsfirande. Nu har vi landat i vardagen igen och den kollektiva energin ger till och med stöd till förändring, till sk nyårslöften. Men jag vill inte kalla det löften, hellre en intention som har sin grund i en sann önskan om förändring.

Det avslutande kvartalet av 2021 innebar för min familj en kris som satte vår relation till liv och död i fokus. Idag vill jag börja dela med mig, iallafall lite. Än är jag hudlös och skör, samtidigt som jag också känner ett enormt lugn med tilltro. Det hade jag inte vågat trott på där vi satt i chock för bara en dryg månad sen.
 

När man ställs inför faktum av liv och död så börjar en process av att söka mening. Jag som ägnat de senaste 15 åren åt att släppa och förändra tankar och beteenden, att möta och omfamna känslor och reaktioner för att nå inre frid undrade nu varför? Om allt ändå är meningslöst och vi alla ska dö, what's the point?!
 

Den inre frid jag vilat i skakades om och jag behövde något, men vad? Jag började på riktigt att söka Gud.
 

Som alltid kastar jag mig in med hull och hår, den här gången ända in till kristendomens kärna. Jag bad, tog emot Helige Ande och lyssnade på allt jag kunde hitta om Jesus, Bibeln och Gud. Att ge mig in i den kristna formen var omtumlande och allt jag lärt och trott sattes på ända. Det var som att hamna i en centrifug av tankar, påståenden, läror och trosföresatser. Skulle verkligen allt jag lärt om livet nu tryckas ihop till detta? Till en Gud som kräver en viss ordning och till en Jesus som offrades för världens synd? Jag försökte verkligen ta till mig detta för jag behövde få känna Guds kärlek och TRO. Kronan på verket blev Dopet, det som skulle rena mig från allt ont, allt gammalt och pånyttföda mig till Jesus Kristus. Min egna intention var att en gång för alla dränka Egot. Men det vågade jag inte säga högt, det kanske var syndigt.

Sammanfattningsvis dök jag djupt in i den kristna formen och fick med mig den nyckel jag sökt. Förståelsen att det inte finns EN väg som passar alla, att tron på Fadern, Sonen & den Helige Ande är så mycket mer än kristendomen. Att det inte finns en väg är ju något jag alltid förespråkat men nu landade det djupt i mitt hjärta och det satte mig fri.
Samtidigt hittade jag tillbaka till det som från början kickat igång min personliga utvecklingsresa...

 

Än vet vi inte vart vi landar, var den här resan slutar. Jag är som sagt hudlös, enormt skör och minsta motgång kastar mig ner i slukhål av rädsla. Men jag har verktygen och jag har det bästa nätverket i världen av nära och kära som finns där, håller, stöttar och säger rätt saker. Jag har tilliten och förmågan att ge efter för det svåra och när jag gör det så fångas jag upp av en gudomlig frid inom mig. Och jag märker att slukhålen blir grundare och mindre smärtsamma för varje gång och Egots rädsla blir tystare.

Guds frid lyser i mig nu (lektion 188 i En kurs i mirakler)

Den gudomliga intelligensen som vi alla Är känner oss, finns för oss, vet vad vi behöver för att känna oss hållen, trygg och omhändertagen. Ibland går man vilse och tror att andra vet bättre, att det finns måsten och rätt och fel, att du behöver klara allt själv, att ensam är stark. Men du är ett med den gudomliga kärleken och kan inte vara annat. Kroppen, föreställningar, upplevelser, tankar och känslor kommer och går men sanningen om vem du är är oföränderlig. Du, jag, vi är samma, vi är evig kärlek. ❤

 

När livet utmanar så blir man snabbt varse om vad som är viktigt på riktigt. Det är därmed dags att förändra även mitt företagande. Något jag velat under lång tid. Bara ordet företag ger en tyngd i mig. Ytterligare en form som känts trång men som jag trott mig behöva finna mig i. Moms, skatt, redovisning och deklaration. Blä blä blä. Jag vill bidra, hjälpa och göra skillnad. 

Så hädanefter erbjuder jag min service och mina tjänster mot donationer.
Du väljer den summa av tre möjliga som du kan och vill donera och swishar mig i samband med sessionen. Win-win.

Mitt kall är att ge dig nya perspektiv på svårigheter och bekymmer som bidrar till en trygg och säker framtid som DU❣

Välkommen att boka tid här via boka direkt.