gästavsnitt i
uppvaket-podcast
uppvaket-podcast
följ
youtubekanalen
youtubekanalen
välkommen till
helenas livsåskådning
helenas livsåskådning
En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.
Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.
2022 > 01
3 kommentarer 
I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro.
Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.
Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trots den gedigna kunskap jag har. Att bli "anhörig", jag som jobbade med kurativt anhörigstöd. Det blev en störtdykning rakt in i maktlöshet och förtvivlan. Och då var det inte ens jag som bar på sjukdom.
-Det här är straffet! gapade egot inom mig, du som trott att alla symtom och sjukdom går att oskapa! Så här går det när man tror att livet är gott och lätt! Fattar du nu varför du jobbat med anhörigstöd, för att du ska veta hur svårt det är och vad du har framför dig! Lagomt åt dig.. osv osv. Egot är skoningslöst när det får bränsle till sitt tankesystem.
i smärta kan vi vakna
Under alla år av studier och utforskande har jag haft en stående bön, att få känna kontakt med den gudomliga kärleken. Glimtar har funnits men de har varit korta och flyktiga. Jag har bett och bett om den kontakten igen. Och ironiskt nog, som de flesta som jobbar med personlig utveckling vet, är att det som är enkelt att förstå och se hos andra blir som blindfläckar hos en själv. Hur många gånger har jag inte förklarat för mina klienter att när vi ber och säger Ja till något som bottnar i en sann längtan så är det första vi får möta just sådant som hindrar den verkligheten att redan vara här.
Med andra ord för att få kontakt med den gudomliga kärleken behövde jag möta förlust, sorg, rädsla, förtvivlan och icke kontakt först. Det är känslor som jag i teorin vetat att jag behöver bli fri med, men det är samtidigt känslor som vi människor skyr och nästan gör vad som helst för att slippa känna. Så trots all kunskap, trots allt inre processande så hade jag inte lyckats nå kärnan av dessa sår.
Förrän nu. När livet ger exakt det jag behövde för att komma i kontakt med den djupaste av smärta. Separation från kärlek. Man kan också säga såret av separationen från Gudomlig kontakt.
Sagt och gjort. Mitt kall är att leva som jag lär så det fanns ingen annan väg att gå än rakt igenom.
Man skulle kunna kalla det "min själs dunkla natt". Eller "min pilgrimsvandring/process". Eller "mitt egos dödskamp".
Som jag skrev i det förra inlägget, allt jag lärt, gjort och erfarit var förberedelser för just det här. Min mans elakartade cancersjukdom gav mig vad jag behövde för att öppna mig för gudomlig kärlek.
men hur gör man det?
Särskilt när det första man gör när förståelsen om allvaret närmar sig är att
- kämpa emot
- inte se klart
- vägra ta in och acceptera
- fokuserar på allt "dom har fel om"
- fixar situationen på de sätt man kan
Det jag inte ser finns inte. Men även om det ligger en hel del sanning i det så går det inte att blunda för de känslor som kokar under ytan.
Tack vare min kunskap och erfarenheter av att möta känslor och tack vare mitt fantastiska nätverk av familj och vänner valde jag att ge efter för alla dessa smärtsamma känslor. För att klara det så tog jag bokstavligen Jesus i ena handen, hjärtat i den andra och lät mig bäras av mitt älskade superteam av terapeutkollegor som fanns för mig natt som dag, som höll utrymme när jag föll och föll ända ner till separationens kärna där den gudomliga kärleken öppnade sig i all sin fullkomliga villkorslöshet.
En process jag fått göra om och om igen när nya besked kommit, när symtom blivit värre eller inläggning varit ett faktum.
Jag har känt mer under dessa månader än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv! Men det har givit mig en kärna av frid, av tilltro och förtröstan. Att möta det som skrämmer mest gav mig tillbaka en sann trygghet jag är inte ensam, jag inte är övergiven och en visshet att kärleken är evig.
Än är vi inte i land. Min mans resa i den här sjukdomsprocessen är en helt annan historia och det är hans väg att gå. Men den finaste gåva jag kan ge honom är att jag tar ansvar för min väg, min resa.
Idag kan jag välkomna honom hem med ett öppet hjärta, utan rädsla och med ögon som ser honom bortom sjukdom. Jag kan vara den som håller utrymme och ger stöd om han vacklar, för jag står stadigt, i kärlek och närvaro.
Och jag har aldrig varit mer levande. ❤
"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen.
Där är jag nu.
Om du undrar varför det är så tyst här så vet det.
Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt.
Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer."
Det här var en text jag skrev i veckan i facebookgruppen Helenas Livsåskådning. I den här bloggen vill jag börja utveckla dessa rader. Jag har väntat på rätt timing att skriva, idag tar jag ett första steg.
Den 22 januari, är nyåret inom human design. Energimässigt en bra tid efter julstök och traditionellt nyårsfirande. Nu har vi landat i vardagen igen och den kollektiva energin ger till och med stöd till förändring, till sk nyårslöften. Men jag vill inte kalla det löften, hellre en intention som har sin grund i en sann önskan om förändring.
Det avslutande kvartalet av 2021 innebar för min familj en kris som satte vår relation till liv och död i fokus. Idag vill jag börja dela med mig, iallafall lite. Än är jag hudlös och skör, samtidigt som jag också känner ett enormt lugn med tilltro. Det hade jag inte vågat trott på där vi satt i chock för bara en dryg månad sen.
Just idag på det här nyåret, vill jag sätta en intention för 2022 där jag ber att få överlämna mig till den Gudomliga viljan. Använd mig för det högsta syftet och för mitt och därmed andras högsta bästa. Min vilja är Din vilja.
När man ställs inför faktum av liv och död så börjar en process av att söka mening. Jag som ägnat de senaste 15 åren åt att släppa och förändra tankar och beteenden, att möta och omfamna känslor och reaktioner för att nå inre frid undrade nu varför? Om allt ändå är meningslöst och vi alla ska dö, what's the point?!
Den inre frid jag vilat i skakades om och jag behövde något, men vad? Jag började på riktigt att söka Gud.
Som alltid kastar jag mig in med hull och hår, den här gången ända in till kristendomens kärna. Jag bad, tog emot Helige Ande och lyssnade på allt jag kunde hitta om Jesus, Bibeln och Gud. Att ge mig in i den kristna formen var omtumlande och allt jag lärt och trott sattes på ända. Det var som att hamna i en centrifug av tankar, påståenden, läror och trosföresatser. Skulle verkligen allt jag lärt om livet nu tryckas ihop till detta? Till en Gud som kräver en viss ordning och till en Jesus som offrades för världens synd? Jag försökte verkligen ta till mig detta för jag behövde få känna Guds kärlek och TRO. Kronan på verket blev Dopet, det som skulle rena mig från allt ont, allt gammalt och pånyttföda mig till Jesus Kristus. Min egna intention var att en gång för alla dränka Egot. Men det vågade jag inte säga högt, det kanske var syndigt.
Sammanfattningsvis dök jag djupt in i den kristna formen och fick med mig den nyckel jag sökt. Förståelsen att det inte finns EN väg som passar alla, att tron på Fadern, Sonen & den Helige Ande är så mycket mer än kristendomen. Att det inte finns en väg är ju något jag alltid förespråkat men nu landade det djupt i mitt hjärta och det satte mig fri.
Samtidigt hittade jag tillbaka till det som från början kickat igång min personliga utvecklingsresa...
allt vi ser & upplever är egots illusion
För 17 år sedan fann jag en bok i min bokhylla. Jag vet än idag inte hur den hamnat där men jag började läsa den och kastades in i en process där hela min varseblivning förändrades och jag upplevde ett enormt perceptionsskifte.
Boken som jag nämnt många gånger förut var Bortom Universum (The Disappearance of the Universe) av Gary R. Renard. Han skrev boken tillsammans med två uppstigna mästare (japp!) och den förmedlar kärnan av Jesus ord i det metafysiska verket En kurs i mirakler som i sin tur är en vägledning att göra illusionen ogjord. En väg hem till Guds rike som vi aldrig egentligen har lämnat. Och tro mig, jag vet! Det är omöjligt att förstå med Egots tankesätt.
Jag känner mig enormt tacksam för att ha blivit vägledd tillbaka till sanningen. Jag är också enormt tacksam för all kunskap jag samlat på mig genom åren, all förståelse och den förmåga jag har att sammanföra och applicera det på min upplevda sk verklighet.
Utan den här förståelsen om vem jag är, utan den här tilltron till att Gud finns så hade den här livs-krisen vi befinner oss mitt i varit enormt svår att hantera. Allt har varit en förberedelse. För nu. Men även för mitt framtida syfte, mitt kall.
resan är inte slut än
Än vet vi inte vart vi landar, var den här resan slutar. Jag är som sagt hudlös, enormt skör och minsta motgång kastar mig ner i slukhål av rädsla. Men jag har verktygen och jag har det bästa nätverket i världen av nära och kära som finns där, håller, stöttar och säger rätt saker. Jag har tilliten och förmågan att ge efter för det svåra och när jag gör det så fångas jag upp av en gudomlig frid inom mig. Och jag märker att slukhålen blir grundare och mindre smärtsamma för varje gång och Egots rädsla blir tystare.
Guds frid lyser i mig nu (lektion 188 i En kurs i mirakler)
Den gudomliga intelligensen som vi alla Är känner oss, finns för oss, vet vad vi behöver för att känna oss hållen, trygg och omhändertagen. Ibland går man vilse och tror att andra vet bättre, att det finns måsten och rätt och fel, att du behöver klara allt själv, att ensam är stark. Men du är ett med den gudomliga kärleken och kan inte vara annat. Kroppen, föreställningar, upplevelser, tankar och känslor kommer och går men sanningen om vem du är är oföränderlig. Du, jag, vi är samma, vi är evig kärlek. ❤
nytt för 2022
När livet utmanar så blir man snabbt varse om vad som är viktigt på riktigt. Det är därmed dags att förändra även mitt företagande. Något jag velat under lång tid. Bara ordet företag ger en tyngd i mig. Ytterligare en form som känts trång men som jag trott mig behöva finna mig i. Moms, skatt, redovisning och deklaration. Blä blä blä. Jag vill bidra, hjälpa och göra skillnad.
Så hädanefter erbjuder jag min service och mina tjänster mot donationer.
Du väljer den summa av tre möjliga som du kan och vill donera och swishar mig i samband med sessionen. Win-win.
Mitt kall är att ge dig nya perspektiv på svårigheter och bekymmer som bidrar till en trygg och säker framtid som DU❣
Välkommen att boka tid här via boka direkt.