följ facebookgruppen

följ
youtubekanalen

följ
podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

2022 > 04

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra. 

Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.  
 

Jag har aldrig känt att jag saknat modet att ge efter, oavsett vilken smärta jag stått i, så vad är det som hindrar? 

Motivation? Inte värt det? Jag vet vad jag har men inte vad jag får? Tänk om det blir värre? 

Jag har landat i att det handlar om de bindningar vi har till den här världen, till vår fysiska kropp, till vår partner, våra barn, hemmet, jobbet, pengar osv. Vi har lärt oss identifiera vårt varande i det vi kan se, känna och uppleva. Och vem är jag om jag släpper taget om den identifikationen, fullt ut?!

Som den sökare jag är kan jag inte bärga mig, jag vill ju veta! Men processen har aldrig gått att tvinga fram, jag har snällt fått vänta tills tiden och jag varit mogen.

Idag är det inte så mycket jag identifierar mig med längre i den illusoriska världsligheten men det som är kvar är såklart det som ligger mig allra närmast, som handlar om kärlek. Den världsliga bilden av kärlek. Det vi känner för vår partner, för våra barn, för de nära och kära. Den kärlek vi tror hänger ihop med någon annan. 
 

Även om jag med mitt sinne förstår att jag behöver släppa även dessa bindningar för att återvända hem till den eviga kärleken, Gud, eller vad man vill kalla den, så har jag inte kunnat det. 

Att släppa bindningen till just denna världsliga personbundna kärlek är inget man gör bara för att man vill. Det krävs en push från livet själv för att öppna den dörren.

För mig kom den pushen med en allvarlig cancer hos min man. När döden knackade på hos oss så var det vad jag behövde för att kapitulera för den inbillade rädslan att jag kan förlora kärlek. (Jag har skrivit om den upplevelsen i tidigare texter.) Men att våga ge efter för allt som dras upp inom en när livet ställs på sin ytterska spets ger sin belöning. Att släppa bindningen till egots version av kärlek öppnar en för den gudomliga kärleken. Den som inte är personbunden. Som Lena Ph sjöng, Kärleken är evig... Hur kan vi förlora något som är evigt? 

Vi lever i en tid när livet hjälper oss, pushar på, och uppmanar oss att vakna så vi kan leva en lycklig tillvaro, i en fridfull enhet.
Paradoxalt nog (som allt är i den här ego-världen)  så ökar dramat runt omkring oss alltmer av just den anledningen. Vi har väl aldrig sett så mycket sjukdom, död och krig i modern tid! Men förändringen behöver börja i det inre. Allt "därute" är bara en projektion av vårt inre kaos och eftersom allt är Ett så gör vi allra mest skillnad  genom att börja inom oss själva. 

Varför inte ta hjälp av livet nu, se över din tillvaro, vad skrämmer och hotar dig mest?
Vad är du mest rädd för att förlora?
Vad är det för bindning som ligger till grund för det?
Är du villig att släppa taget om den?
Ge efter för den rädslan, kapitulera in i SURRENDER till att allt sker till ditt och därmed allas högsta bästa? 

Idag fick jag ett kvitto som värmer och hjälper mig öppna hjärtat än mer. Jag har under månaderna sen min man blev sjuk utmanats i mitt förhållande till den traditionella vården med dess endimensionella synsätt, mediciner och behandlingar som bryter ner mer än bygger upp var min åsikt. Jag har mött, förlåtit och processat dessa reaktioner i mig och som sagt, idag kom kvittot. 
Vi bjöds in till ett möte med ASIH-teamet där deras intention var att öppet lyssna till min och min mans synsätt på livet, på sjukdom och läkning. Ett möte där samtalet var öppet för förståelse och respekt med en vilja att mötas över de medicinska gränserna. Helt fantastiskt!
Hur blir det bättre än så?
Att sjuksköterskan dessutom lånade med sig boken om Metamedicin hem för att läsa gjorde min dag! 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: identifikation, kärlek