följ facebookgruppen

följ
youtubekanalen

följ
podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

2022 > 05

Många hör av sig och frågar hur vi har det, hur vi mår så jag tänkte dela några rader.

Först - Så mycket kärlek och omtanke vi fått sedan Anders lämnade jorden. TACK ALLA som på något vis hört av sig med medkänsla, skickat blommor, kommit med mat, hjälpt mig rensa, åkt med sopor, fixat papper mm mm. Det har betytt oerhört mycket.
 


Jag vet att många är rädd för sorg, för att göra fel, för att uppröra, att inte ha rätt ord. Ur erfarenhet kan jag nu säga att det går inte göra fel och om människor undviker oss av osäkerhet gör det bara mer ont.

Vi pratar gärna och orkar vi inte så är det ändå fint med ett ord, en klapp eller en värmande blick.


Men vi är okej. Sorgen och saknaden är alltid närvarande men det betyder inte att vi inte fungerar. Vår sorgeprocess har pågått betydligt längre än sen han tog sitt sista andetag den 26 april. Den har över tid skiftat från sorgen över att sjukdom och mediciner förändrade och bröt ner vår fina man och pappa, till den definitiva förlusten av hans fysiska närvaro. En utgång vi förstår och har accepterat.

Jag har från första början överlämnat mig till processen, jag har fallit i bitar, gråtit litervis och pratat pratat pratat. Känslor och smärta skrämmer mig inte och jag har haft mitt team av nära och kära som hållit utrymme för min sorg och jag känner att mitt sätt att ge efter för allt har hjälpt barnen med för vi är "redan" ute på andra sidan.

Nu har en ny fas av processen infunnit sig, att uppleva allt "därute" på nytt, nu som en trio. Det är vad den här jordiska sorgen innebär, sorgeåret, att genomleva gamla miljöer, sällskap, rutiner och upplevelser och skapa nytt. Så smärtsamt men med en parallell spirande nyfikenhet över vad vår enorma förlust kan väcka upp för superkrafter inom oss var och en.

Jag lovade Anders att vi skulle klara oss och jag väljer aktivt att förvalta den kärlek och trygghet han gav mig och barnen för att skapa ett liv han känner stolthet över från sin himmel. 

Allt kommer bli bra 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sorg, process, känslor, kärlek

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion. 

Det gör ont att dras mellan de båda. 
Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...
 

När friden Är och jag vilar i tacksamheten över vårt liv tillsammans här på jorden, när jag klart kan se perfektionen i allt, då råder Nuet med sin stillhet. Sen plötsligt kraschlandar jag i en kropp som längtar efter hans stora varma hand, efter att höra hans röst och få känna hans doft.. 

Då både skriker och sliter det i mitt hjärta och tankarna vill gärna dra igång i beklagan, orättvisa och bannor.
 

Det är okej. Stark och svag och allting däremellan.

Sorgen är oberäknelig, den gör en skör och samtidigt så närvarande om man vågar ge efter för den. Den aktiveras av andras medkänsla och omsorg eller av praktiska "när-någon-dör-fix", när man minst anar det och det gör att världen utanför hemmet känns läskigt och sårbart. Men det finns inget annat val än att ge efter för sorgen och smärtan. Jag kan inte slösa bort den här upplevelsen, erfarenheten för att det är för jobbigt, då har ju Hans övergång varit förgäves.

Jag var en trasig människa när vi möttes för 21 år sedan. Sviken och rädd hade jag bestämt mig för att leva själv. Men så på en fest så stod han där med sitt varma leende, sina blåa ärliga ögon och med sin varma stora hand runt min. Jag var hemma. Med honom fick jag utrymme och kraft att läka. Han pushade mig med sitt oskyldiga - jag förstår inte vad problemet är? det är väl bara att ..... Så visade han mig vägen till en relation byggd på tillit, respekt och frihet. 

Att vi inte skulle bli gamla tillsammans känns overkligt. Att han inte skulle leva kvar känns än mer overkligt. Det kanske är just för att den här världen är overklig. Den bygger på liv och död. Och vi människor har bestämt ramarna för när det är okej och normalt att gå vidare, och när det är "alldeles för tidigt". 

När jag kraschar ner i den jordiska sorgen så dras tankarna dit, att det var för tidigt, han var inte klar, barnen borde ha fått behålla honom längre, jag vill inte leva utan honom här på jorden i fysisk form. Han hade ju så mycket mer att ge hävdar människan i mig. 

Men vem är jag att säga vad som är rätt tid? 

När jag zoomar ut perspektivet så kan jag se hans syfte med klar syn och då är timingen helt rätt. Han Kom, han Såg och han Berörde. Jag ber att alla han mötte fortsätter känna sig berörda, då ger vi hans liv mening på riktigt. Det är i sprickorna ljuset kommer in. Och var så säker, han jobbar nu vidare för att beröra från en helt annan nivå.  

Jag vet att allt redan står skrivet, att vi alla har ett manus fyllt med lektioner och utmaningar att genomleva och förlåta för att så småningom slippa inkarnera här igen. Han och jag hade det här manuset, det här var vår deal även om jag in i det sista trodde på ett annat mirakel. Men Han har hållit sin del, han förlät sin kropp som svek och valde aktivt att släppa taget. Nu är det upp till mig att hålla min, jag fick aktivt välja att släppa taget om honom när jag vägledde honom över och behöver nu förlåta för att våga öppna mig fullt ut.


Tack Anders, för allt. Din människa fattas min människa, men i anden/den gudomliga kärleken är vi ett, för evigt. Och jag vet att du finns precis här, redo för vår nästa kontakt, så snart jag är.. ❤❤❤

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sorg, kärlek, känslor, livskris