Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro.

Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö.

När jag fick följa min man genom dödsprocessen och förnimma hans gudomliga befrielse och lättnad när han släppte kroppen, då släppte även jag det sista av min tro på att det vi upplever här på jorden är verkligt. Jag fick genom hans övergång känna och ta emot den sanna essensen av vårt varande. Hur kan något i den här världen någonsin tas på allvar igen efter det? Vad finns att frukta? 

Det här året har också handlat om uppstädning. Rensa ut gammalt. Något jag har gjort på insidan under många många år. Men nu har det handlat om att rensa i det yttre. Jag har rensat, städat och bytt ut. Levlat upp till en ny nivå av det här jordespelet. En naturlig process när en spelare lämnat sin plats. Men också som en förberedelse för framtiden. 

Den senare delen av året har varit en stillhet, som en avvaktande väntan. Som den tystnaden som sker i naturen efter ett åskoväder, eller jordbävning eller annat som brakat och härjat runt. Stillheten som ger återhämtning, andrum och frid. Men det kan ju även vara tystnaden som är inför... 

Sammanfattningsvis så har jag under det här året raserats och byggts upp igen. Jag har gått från den djupaste rädslan till gudomlig frid. Från bottenlös sorg och förtvivlan till stabilitet och glädje. Från rotlös ensamhet till kontakt med gudomlig kärlek. Starkare och skörare än någonsin. 

Och kanske det viktigaste och mest hoppfulla av allt. Den enorma våg av kärlek och omtanke som jag mött i människorna omkring mig, från den innersta kretsen till långt ute i periferin ger mig vissheten om att världen kommer nå en lycklig nivå i det här jordespelet.

Tack och farval 2022. Nu ser jag med nyfikenhet och förundran fram emot vad 2023 har i sin plan.

Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?!

Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten". 

Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.
 

I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. Så känslig att jag tidigt tystnade och anpassade mig för att få vara med, vara en del av tvåsamheten och gemenskapen. Det gör ont att inte få vara med, att inte passa in, att inte vara okej som man är så den anpassningen går djupt. 

De senaste 20 åren har jag sakta men säkert skalat av alla dessa anpassningar, präglingar och programmeringar. Jag har steg för steg polerat fram den jag är innanför den här människan Helena. Jag har till och med kommit så långt att jag kunnat skoja om att jag är "ett ufo" för många, obegriplig och annorlunda. Lite mer fri ändå.

Innanför skalet fann jag det som alltid funnits och finns där inom mig som är rent, varmt och fridfullt. Det som finns därinne är evigt. Själen eller anden om man så vill. Jag förstod att när jag som människa är med om utmaningar kan jag välja att gå in i dramat med katastroftankar och farhågor och tro på det jag upplever. ELLER, så kan jag vila in i det rena och varma och därifrån betrakta människan Helenas upplevelser och känslor. Det kan låta skumt och flummigt, jag vet det. 
 

För drygt 22 år sedan var jag med om en annan smärtsam separation. Då var det inte död utan svek och otrohet som var orsaken. Den gången blev jag ett med dramat. Det trasade sönder och stängde ner en stor del av mitt hjärta och begränsade kontakten med mitt inre än mer. Den vägen kommer jag aldrig välja igen. 

Så för några år sedan tog jag det här perspektivet ett steg till, zoomade ut och såg samma destruktiva polaritet i världen som jag upplevt inom mig och i många relationer. Att människor väljer sida, driver en kamp för antingen den ena sanningen eller den andra, helt olika beroende på vilket fokus eller vilka glasögon man satt på sig. Så släppte jag taget även om den identifieringen. Jorden kan vara platt eller rund, sanningen ser olika ut beroende på vem man frågar. Det spelar ingen roll.

Jag säger inte att jag aldrig dras med i världsligheterna för det gör jag. Jag kan tycka till om en hel del av bara farten. Men jag hittar alltid tillbaka till friden och värmen inuti.