det är sån jag är! -eller?!
Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.
Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.
jag är rädd för...
Som liten och ung vuxen var jag till exempel vansinnigt rädd för spindlar. Paniskt rädd. Undvek allt som kunde utsätta mig för dem.
Jag var också rädd för nya situationer som jag inte på förhand visste att jag skulle klara av. Undvek nya situationer om jag inte hade sällskap.
Jag var rädd för att bli ensam och utanför, att jag inte räckte till som jag var. Jag sökte därför ständigt ett godkännande från andra att jag inte var lika annorlunda som jag kände mig på insidan.
Som strategi för att stå ut med alla mina rädslor så satte jag på mig ett leende och en rätt krass, hård yta med bestämda åsikter om det mesta.
Många kanske jag lurat, däribland mig själv, men Livet kunde jag inte lura. Allt jag sagt att jag "aldrig" skulle göra, acceptera eller klara, det har Livet sänt i min väg. Och så här med ett medelålders perspektiv på min resa så kan jag känna mig ganska stolt över alla så kallade sanningar jag utmanat i mig själv.
jag kommer aldrig...
Jag skulle aldrig stanna hos någon som var otrogen mot mig. Jag tänkte nog till och med att jag aldrig skulle låta det hända ens. Självklart var det vad som hände och kort sagt så gick jag tillbaka och fick uppleva att bli bedragen ännu en gång av honom.
Jag skulle aldrig flytta till någon storstad och om jag skulle flytta så skulle det va norrut isåfall. 2001 gick flyttlasset till Stockholm för att slutföra Socionomutbildningens C-uppsats och väl där mötte jag min blivande man och blev kvar i 7 år.
Några barn skulle jag heller aldrig ha men det blev tillslut två. Men jag skulle aldrig förändras på något sätt bara för att jag fick barn. Min son vann den duellen av envishet och kastade in mig på en inre utvecklingsresa jag inte kunnat ana jag skulle ta.
Jag skulle aldrig starta eget företag för all den tid min pappa la ner i sin firma när vi var små ville jag inte uppleva. Nu har jag haft egen firma i 14år, om än som sidoverksamhet.
När jag mötte min man så öppnade han min värld på många sätt. Jag fick syna allt ifrån idén att golf inte är något för mig, japp jag har grönt kort sen 18 år tillbaka, till rädslan för vatten, check på två dykcert, och att köra bil i Stockholms rusningstrafik i en tid utan google maps.
Tidigt i vår relation åkte vi med ett gäng vänner på en back-packer-resa till centralamerika. Naiv som jag var såg jag framför mig fräscha hotell och härliga stränder, på sin höjd lite regnskog. Verkligheten var sjabbiga rum där ett inte ens hade ett tak, bara nåt slags nät som skydd mot vilda djur. När vi packade oss in så satt en spindel nästan lika stor som min hand på väggen bredvid vår säng. Den kvällen blev det många tårar, mkt tequila, ett noga instoppat myggnät runt sängen och ett löfte av Anders att han kollat av alla skrymslen i rummet innan jag kunde slappna av.
Det var inte mitt enda möte med spindlar på den resan men vad jag märkte var att ju fler jag fick möta desto mindre rädd blev jag. Mycket för att jag inte orkade va rädd hela tiden. Jag bestämde mig för att bli lite nyfiken istället. Så när en guide i Belize lyfte upp en tarantel så vågade jag nästan klappa den. Väl hemma i Sverige var spindlarna löjligt små och oförargerliga så den rädslan blev ett minne blott.
Vad jag också upptäckte under samma resa var min höjdrädsla. Den uppdagades efter jag klättrat 40m upp till en ruin av ett mayatempel, och när jag sen skulle ner igen slog rädslan till.. När jag till slut gråtandes landade på marken igen undrade en mycket förvånad guide varför jag ens klättrat upp när jag var så rädd. Ja om jag vetat hade jag förmodligen aldrig ens försökt.
Höjdrädslan har jag fått jobbat mycket mer på än spindlarna.
Efter hypnossessioner och några varv på nöjesfält där jag gråtandes klivit av karuseller och annat, så kan jag nu med stolthet meddela att jag och min dotter åkte fritt fall på gröna lund för något år sen! Utan att en enda tår fälldes! Den känslan alltså!!
en befäst sanning eller?
Jag vet att många som förlorat en nära kan använda sig av den förlusten lång lång tid efteråt som en ursäkt för att slippa leva vidare, eller slippa känna smärtan. Eller kanske som ett sätt att få uppmärksamhet, extra omsorg och kärlek eller vad man nu kan ha för vinst i det.
Min man dog timmarna efter vår dotters 15-årsdag. Den födelsedagen kommer alltid påminna henne om att det var då hon fick säga farväl till sin pappa för alltid. När hon fyllde 16 valde vi att göra något helt annorlunda än vi brukat göra vid födelsedagar. Hon behövde få återta makten över den dagen just för att den inte ska få bli en destruktiv energi i resten av hennes liv.
Jag har lärt mig att när något känns som ett hinder, är jobbigt eller känslomässigt svårt så är det precis dit jag behöver gå, för bortom det smärtsamma finns utveckling, men också själslig frid. Det är vad som tagit mig genom sorgen efter min man.
jag är en sån som...
Vad Livet också lärt mig är att när jag säger att "jag är en sån som..." så behöver jag syna det påståendet för att inte befästa något som inte är sant. Det har gjort att några av mina övertygelser har förändrats.
Jag är tidspessimist - jag har tillbringat så mycket tid med att vänta på andra, på bussen, flyget eller tandläkaren. Och jag avskyr att vänta. Livets ironi va.
Så efter att under många år blivit irriterad på att vänta så tränade jag mig i att hinna mer innan jag skulle infinna mig någonstans. Jag har utmanat mig i att låta andra vänta på mig. Intressant nog så hände inget särskilt när jag var sen. Idag passar jag tider men är inte jättetidig och jag stressar inte om jag märker att jag kommer bli sen heller. Så skönt!
Jag är osocial och gillar inte att mingla och kallprata. Stora fester med bordsplacering är hemskt. Den inställningen gjorde att jag antingen undvek eller led mig igenom många tillställningar pga att jag redan innan bestämt mig för att det skulle bli hemskt. Idag gör jag annorlunda. Även där tränade jag mig genom att göra annorlunda och nu har jag accepterat att jag inte är social på det sättet och idag kan jag tacka nej om intuitionen säger det eller så tackar jag ja och ger mig tillåtelse att vara lite på sidan av, utan krav, och då märker jag att jag inte alls är så osocial som jag trott.
Det jag synar i mig själv just nu är rädslan för att öppna upp för en ny relation och släppa fram den kärlek jag har att ge. Jag trodde jag var redo men det är jag nog inte. Och hur vet jag vad som är intuitivt motstånd och vad som är rädsla? Genom att testa och inte vara för snabb att döma. Och lita till min glasklara intuition. Säger den nej behöver jag inte lägga mer tankar där helt enkelt.
Det finns säkert många fler idéer om mig själv som behöver synas i sömmarna och rädslor som ännu inte genomlevts och blivit omhändertagna men vad jag vet är att jag nu är friare än någonsin.
Den frihet som man får när man inte låter ens gamla idéer och föreställningar definiera vem den här människan som är jag är just nu och framåt, det är vad som ger livet mening.
Låter du någon gammal idé om dig själv hindra dig? Hur mycket plats låter du din inre Ronja Rövardotter ta? Är det något du
"aktat dig för" som du undvikit för länge i ditt liv?
Om du känner att du bär på fastfrusen sorg eller andra hinder för din inre frid så hör av dig, jag kanske kan vara till hjälp.