ensamhet trots nykär?!

Hej igen. Det är glest mellan bloggarna nu. Tror jag har behövt bara vara en tid. Bara låta vardagen ticka på. Och så är jag ju så himla nykär, det kanske är den största förklaringen. Men med en ny relation kommer nya utmaningar så nu är det dags för en stunds reflektion över månaderna som gått. 
 

Det är nu drygt två år sen jag blev änka. Två intensiva år där fokus har varit att möta sorgen och läka allt som följt i kölvattnet av den. Samtidigt har livet gått vidare. Dottern har hunnit gå ut nian och sonen har tagit studenten. Den ena har tagit körkort och den andra har precis börjat övningsköra. Gräset växer, snön faller och huset ska tas om hand med allt vad det innebär. Likaså sommarstuga och vinterstuga. Bilar, moped och skotrar ska servas. För att inte tala om alla kostnader som följer med. 

Man kan ju tycka att det är lyxbekymmer. Och det är det. Men i kölvattnet av att ha förlorat den del av familjen som varit drivande i allt detta så känns det inte så lyxigt alla gånger. Snarare ganska tungt.

Förutom ett dåligt beslut gällande fönsterbyte som blev onödigt kostsamt på huset så har ändå allt löpt på bra. Anders hade ordning på sin ekonomi vilket gjort att den biten är än så länge stabil för mig. Men känslan av att vara helt ensam i allt, alla beslut, allt som ska göras, trots att jag blivit bra på att ta hjälp så är det vad som tär. 
 

I våras tex när sonen och jag skulle kapa ner häcken och återvinningen hann stänga innan vi va klar, det blev helt övermäktigt för mig. Jag bröt ihop och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle orka utsätta mig för att baxa mig igenom där med släpvagn en gång till. Att då bli bemött med en tröstande kram och orden, du kan släppa det, jag tar hand om det imorgon, då väcktes en längtan till liv. En längtan efter teamkänslan och styrkan i tvåsamheten. Helt oväntat, för jag kände mig så stark och oberoende. Men det ena behöver ju faktiskt inte utesluta det andra. 

Vi började så småningom prata om nästa steg, att flytta ihop, här hos mig. Något jag verkligen inte trott mig vilja, någonsin igen. Men dörren öppnades och den framtid som togs ifrån mig när Anders dog fick nu ett alternativ. Inte konstigt att jag känt sånt behov av att förändra hemmet och göra det till mitt och barnens så snabbt. Hur skulle annars min nya man vilja ta plats här i det som varit en annan mans hem? 
 

Nästa oväntade reaktion var när vi öppnat dörren för ett liv tillsammans och aktivt börjat agera i linje med det så kom en ny våg av sorg upp. Förtvivlan av att det inte är Anders jag planerar framtiden med. Som om en liten del av mig hoppats på att han skulle komma tillbaka! Bara jag gjort läkningsarbetet klart så kanske kanske belöningen skulle bli en återförening. Jag vet, det låter helt galet, men känslor har ingen logik. Så det var bara att ge efter för sorgen av att ännu en gång släppa taget om honom, om det som var Vi, den här gången för att jag inlett ett nytt Vi. 

Att ha ett distansförhållande med 84 mil mellan oss har sina utmaningar. Det blir långt mellan mötena och när vi väl ses så blir det intensivt. Det är lätt att dras med i egots vilja, att driva på och pusha för att skapa förutsättningar att ses och för att flytten ska gå att genomföra så snabbt som möjligt. Jag som lärt mig genom åren hur viktigt det är att lyssna inåt, följa den inre vägledningen och att som Projektor (Human design) ha gott om tid i min egen energi började köra över mig själv i önskan att ta vara på tiden och njuta av varandra. Det har lett till energibaksmällor och fysiska reaktioner av olika slag, den senaste i tomhet och ännu en förkylning.