välkommen till
helenas livsåskådning
helenas livsåskådning
En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.
Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.
2017 > 07
Den senaste tiden har jag iakttagit hos mina medmänniskor och klienter ett tema som handlar om vårt behov att hålla kvar och hålla fast. Det kan handla om materiella saker, platser, upplevelser och människor.
Tanken på att släppa taget väcker allt ifrån rädsla och förtvivlan till skuld. Får man släppa taget?
Jag är uppvuxen på en gård ute på landet. En gård som funnits i flera generationer, där man från början levde på vad gården hade att ge och där en stor skog hör till. Ett vackert ställe att växa upp på. Tryggt och idylliskt. Men det kräver sin ägare att sköta och hålla en sådan gård i bra skick. Det är mer en livsstil än ett boende. Det är inte längre en självklarhet att äldsta barnet (sonen.. ;) ) ska ta över så som samhället ser ut i dag. Hur gör man då när föräldrarna inte längre kan bo kvar?
I många fall ute på landsbygden får hemgården finnas kvar i familjens ägor. Kanske som fritidshus på sin höjd. Många är de gårdar som står och förfaller för att vi håller fast och kvar det som tillhört oss under hundratals år. De ägor vi tror oss inte kunna släppa taget om för tänk vad skulle våra förfäder säga om det?!
Vem gagnar det fasthållandet?
För att inte tala om alla prylar vi klamrar oss fast vid pga deras affektionsvärde. Saker som kanske gått i arv, som vi knappast behöver men som pga dess historia vi tror oss hedra och bevara genom att hålla kvar prylen. Som om vi skulle dra vanära över förfäderna om vi lät den gamla moraklockan vandra vidare till någon som verkligen vill ha den? Som om vi blir bättre människor om vi lever i ett hem tapetserat av gamla tavlor som andra valt?
Vad väcker det för känslor, tankar och dömanden i dig vid tanken på att släppa taget om gamla nedärvda platser och ting? Vad tror du dig förlora?
När vi inte är fria med död utan skräms av den eller vägrar acceptera att vår närståendes liv närmar sig sitt slut för att saknaden känns för svår att möta är det som att vi ger av vår egen energi till den döende så han eller hon inte klarar att släppa taget. Jag har sett det hos många och otaliga är de historier om vakande där döende "passar på att dö" när den närstående tillfälligt lämnat sängkanten för att äta eller sova. I dessa fall är ofta den närstående helt dränerad på energi och helt slutkörd utan att egentligen ha bränt någon energi själv. Men genom sitt motstånd och sitt behov att hålla kvar dräneras man.
Jag har även varit med om motsatsen, fridfulla övergångar där de anhöriga sagt det som behövs sägas och sen givit den döende "tillåtelse" att släppa taget. Det behövs inte ens sägas med ord utan det räcker att man är fri med att det är dags, att det inte finns något behov att hålla kvar.
var sak har sin tid
Livet är föränderligt, allt är i rörelse vilket innebär att hålla i och hålla kvar något eller någon är att gå emot livet självt.
Att släppa taget om en partner, en nära vän eller familjemedlem kan kännas smärtsamt och väcka sorg. Det betyder inte att det är fel för det. Det kan vara helt rätt och det som behöver göras för att livet ska kunna gå vidare i sanning. Känns det för svårt så kan det vara klokt att ta hjälp för att möta känslorna som rivs upp. Det är en mycket friare väg att gå än att hålla kvar något som det egentligen är dags att släppa.
Att släppa taget om familjeklenoder och andra materiella ting kan frigöra nya, bättre matchande ting att komma till oss. Det betyder inte att vi inte minns det affektionsvärde vi ålagt dem med glädje och kärlek, eller att våra gemensamma upplevelser med personen i fråga kommer gå upp i rök. Tvärtom så blir de minnena och upplevelserna mer värdefulla!
Den dagen mitt föräldrahem ska gå vidare är jag ganska säker på att känslor kommer väckas, men jag är lika säker på att jag inte vill bära bördan av ett arv som jag varken har någon längtan efter, eller kunskap om att förvalta som det förtjänar. Att däremot se det övertas av någon som vill ha det och kommer älska det skulle göra mig djupt tacksam. Jag skulle inte vilja att det förfaller pga min oförmåga att släppa taget. Trots att det funnits i vår släkt i generationer.
Får man släppa taget om sådant som betyder och har betytt mycket för oss?
För många är det att vanhelga eller kanske svika. För mig är det att sätta ett värde på det liv som jag lever - här och nu.
Jag har skrivit om det förr och kommer säkerligen göra det igen. Det ligger mig nära hjärtat helt enkelt det här med ansvarets vara eller ickevara. Vi kan ju se på ansvar från en hel mängd olika perspektiv i vårt dagliga liv.
- Ansvar för barnen
- Ansvar för att jobbet
- Ansvar för att följa regler och lagar
- Ansvar för vårt beteende, vad vi säger och gör till och mot andra
- Ansvar för hus, bil, lägenhet, lantställe osv
Det går att rabbla vidare i det oändliga. Det som blir intressant är när vi tittar på vad vi i det dolda lägger på oss för ansvar.
- För vad andra ska tycka
- För att skydda andras känslor
- För att inte våra barn, vår familj, vår partner, våra vänner ska lida
- För att förebygga och förhindra katastrofer, konflikter mm
osv osv
Det går nästan att lägga till vad som helst på listan över vad många av oss tycker sig ha ansvar för. Trots att många även uttrycker att vi bara kan utgå från oss själva, allt börjar med mig, man kan inte förändra andra - bara sig själv. Kloka sanna påståenden som verkligen kräver att vi är fria med ansvar. Hur många är det som verkligen förmår leva utifrån detta?
När människan ställs inför kriser av något slag så blir ansvar väldigt tydligt. Den omedvetna övertygelsen som vi har med oss via vårt ursprung, uppfostran och förflutna liv. Det behöver egentligen inte ens vara en kris.
Hur många gravida kvinnor är det inte som kämpar på med jobb och hem utan att stanna upp, lyssna till behovet av vila och välja det behovet först? Som får stora problem med foglossningar som ett rop från kroppen att sänka tempot, och trots det fortsätta med det görande vi tror är viktigare.
Eller hur många anhöriga har helt ställt sitt liv och sina behov åt sidan till förmån för den som är sjuk? Som får högt blodtryck, värk i rygg och höfter och tom blir utbränd.
Även fast vi vet att alla bär eget ansvar över sitt liv och sitt mående så ageras en helt annan sida ut när livet utmanar.
Det som jag sett hos mina klienter och demensanhöriga är två sidor av ansvar som tydliggörs under dessa utmaningar och kriser i livet, sidor som är destruktiva och som hämmar utveckling.
- När det kommer till anhörigrollen - Det är bara jag som kan göra livet bättre (och även sämre) för min närstående, barn, partner, vän. Därför kan jag inte släppa fram det jag känner ("=bryta ihop") eller följa det som känns bäst för mig. Först måste jag hjälpa hen för hen klarar det inte själv och ingen annan gör det lika bra som mig.
Man tror helt enkelt att det inte är lov att göra annat än att ställa upp på sina nära som lider. Alternativet är att svika eller överge och det gör bara dåliga människor.
- När det kommer till egna problem - Önskan om att någon annan ska lösa dem. En ovilja och oförmåga att möta inre smärta och ta 100% ansvar för min situation, min hälsa och mående. Ofta tror jag att jag gör det, men sällan är jag redo att göra de förändringar som skulle innebära ett bättre mående och stöd till självläkning.
Vi har alltså så mycket lättare att ta ansvar för andra än för oss själva.
100% ansvar för min tanke, känsla & handling
Det här samhället och tidigare generationer har inte lärt oss att ta ansvar där det är relevant att ta ansvar. För vårt egna mående. Vi har istället lärt oss att lämna över det mandatet till andra, tex till läkare och andra experter. Om vi aldrig fått lära oss hur vi lyssnar till vår intuition eller vad känslor är och hur man möter och tar sig igenom en smärtsam känsla eller upplevelse så är det inte så konstigt att enklaste vägen är att någon annan måste lösa situationen. Lika lite som att en demenssjuk person inte blir mindre demenssjuk för att en anhörig ger upp sitt liv för hen, lika lite kan någon annan ta bort dina känslor, din smärta.
Den här obalansen i vad vi tar ansvar för leder till att ungdomar skär sig, anhöriga blir sjuka, andra människor får ångest, kroniska fysiska åkommer mm. mm. För vems skull?
Att ta 100% ansvar för det egna måendet är att lyssna inåt. Bli vän med och samarbeta med sin kropp, sin själ och sitt ego. Lyssna till känslorna och ge utrymme för dem att få finnas så de inte bildar sår och symtom. Vara ärlig med det som ÄR. Allt ingår i samma team! Att ta 100% ansvar för sig själv kan innebära förändringar som att behöva byta jobb, skiljas, släppa taget om vårdande, om kontroll mm och det skrämmer livet ur många. Men ibland behöver det bara mötas nedtryckta känslor, eller en liten korrigering, ett litet skifte i förhållningssätt för att det ska bli en enorm skillnad i den egna situationen. Och framförallt är det att vara snäll med sig själv. Att ta tillbaka kraften och mandatet över livet.
Det väcker ofta rädsla vid tanken på att bara ta ansvar för sig själv. Jag hör många säga att om jag öppnar upp för känslorna så kommer de ta över och jag kommer bli knäckt. I själva verket är det precis tvärtom.
Ibland behövs professionell hjälp från någon som kan synliggöra de fällor man klivit i, eller tom vuxit upp med, någon som kan hålla space för att ett möte och skifte ska ske.
Att ta 100% ansvar för sina känslor och att lyssna till sin inre vägledning och att förstå sin kropps signaler är så mycket mer värt än vad tex en pensionsförsäkring kan erbjuda.
Även om du har en svår sjukdom eller kroniska symtom så kan du ge din kropp och själ stöd att hantera svårigheterna så mycket bättre när du börjar ta fullt ansvar, för dig.
Vad ska till för att DU skulle investera i den gåvan? För dig. För livet.
Det är aldrig för sent.
Reset your life erbjuder olika vägar till att se och släppa dessa mönster.
Vi har satt ihop ett koncept som vi vet fungerar eftersom det fungerat på oss och många andra.
Verkar det läskigt kan en mjukstart vara att delta på den vandring vi erbjuder i höst.
Annars startar vi upp en kursserie i tre delar där steg 1 är i augusti, och som vanligt kör vi den kombobehandling för dig som vill dyka helhjärtat in i dig själv.
Läs mer om vårt utbud med info om datum och priser.
Är du redo att styra om riktningen av ansvar till dig själv?