gästavsnitt i
uppvaket

gästavsnitt i
själarnas möte

välkommen till
helenas livsåskådning
 

En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken som hjälper oss att blomstra Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.

Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.

 

2023 > 08

"Ni kvinnor har ett vapen" uttryckte en frustrerad man häromdagen. Det vapnet är att ni blir SUR. Och sen berättar ni inte varför ni är sur utan svarar "-det är inget" samtidigt som ni är iskalla och tysta.
Som partner vet man exakt när skiftet, reaktionen skedde men är helt omedveten om vad det var som blev fel. Att sen inte få prata om saken och reda ut missförståndet eller vad det kan vara är både provocerande och frustrerande så bråket är ett faktum. Eller bråk, det är svårt att bråka med någon som är tyst, men konflikten är uppenbar. Såklart.

Det här vapnet var jag mästare i som ung vuxen. I mitt första seriösa förhållande var jag ofta SUR kan man lugnt säga. Ett beteende jag inte var särskilt stolt över men där och då förmådde jag inte bättre. Jag hade inte orden. Jag hade nog inte förståelse för mina känslor heller. Något triggades och jag gick i reaktion på ett passivt aggressivt sätt genom att bli, SUR. 
Eftersom man som omedveten människa också gärna utgår från att alla funkar som en själv så tyckte jag nog oxå att min partner borde ha fattat orsaken till min surhet, det var ju uppenbart ur mitt perspektiv även om jag inte kunde uttrycka det. 

Kära nån kan jag tänka idag när jag ser tillbaka.
 

Att se tillbaka på den versionen av människan Helena väcker en ömhet för den som var jag. Så omedveten jag var om mitt sanna jag och så upptagen jag var av att presentera en version av mitt själv som skulle passa in i alla de olika sammanhang livet innefattar. 

Inte konstigt att det inte fanns vare sig förmåga eller mod att vara sårbar i den relation som betydde mest just då. För om jag visade mitt sanna jag skulle han väl aldrig stanna... Ironiskt så här med ett högre perspektiv, för risken att bli lämnad är väl så mycket större när man inte är autentisk och vågar visa sig, och inte klarar äga sina känslor av rädd, skör och osäker. 
 

Många kan nog både tänka och även uttrycka till mig att allt behöver inte handla om inre sår och mönster. Allt behöver kanske inte vändas på och mötas. För det ingår ju i livet. Det är inte alltid lätt. Förvisso inte. Men om jag inte gör just det, vänder och vrider, stannar upp och blickar inåt när något utanför triggar och väcker reaktioner hos mig så skulle det vara så enkelt att skylla ifrån sig. Det skulle vara så enkelt att hitta förklaringar till mina reaktioner i vad andra gör, har gjort eller inte gjort. Blir livet skönare då? Knappast. Det blir stagnation, för så länge man hittar en orsak "utanför" så behöver man inte göra någon som helst förändring i sig själv.

Hur många är det inte som separerar, byter partner pga ohållbar kommunikation för att en tid senare uppleva exakt samma konflikter i nästa relation?

Tack vare att jag lärde om och förstod att min reaktion av SUR inte hade någonting med min partner att göra öppnades dörren till vägen mot ett helt annat liv. Det gav mig en förmåga att hantera svårigheter som i sin tur ledde till växande självkärlek och frihet att leva som mig själv fullt ut. Vissheten av att inget utanför mig bär ansvar för vad jag känner ger en inre trygghet som går bortom ord. Vägen har varit lång men värd varenda minut av självreflektion.

När min man fick aggressiv cancer och dog inom loppet av 4 månader så visste jag, trots den rädsla och sorg som härjade inom mig, att jag skulle klara mig fint.
 

Hur gick det då med mitt sura beteende i den där första riktiga relationen? Jo jag fick höra på omvägar att han tänkte göra slut pga att jag inte gick att prata och resonera med. Och vips, där fick jag motivationen jag behövde för att våga. Det var inte lätt, jag behövde gräva djupt in till mitt mod men med hans hjälp vågade jag till slut uttrycka precis varför jag blev sur, hur fånigt och banalt det än var. Och vad fick jag tillbaka, mera kärlek, förståelse och trygghet i relationen då han verkligen kunde möta mig i min osäkerhet. 

Även om den relationen slutade med otrohet och nya sår för mig att möta och lära av så är jag för evigt tacksam för att han fick mig att våga och att han lärde mig hitta mina ord. Idag ser min kommunikation i relationer helt annorlunda ut och vapnet "sur" behöver jag inte använda längre. 
 

du som partner
 

Som alltid har vi själva ansvaret för att titta in på och lösa upp det som ligger till grund för i det här exemplet, reaktionen SUR. Men kan man som partner göra något alls?

I mitt exempel funkade det att förstå att jag skulle bli lämnad om jag inte gjorde annorlunda. Det blev motivation nog. Men det som även fungerade var att jag verkligen blev bemött i min osäkerhet. Jag fick tid och förståelse, mer nyfikna frågor än anklagande.

Om din partner tar till vapnet sur, kom ihåg detta;

  • det handlar inte om dig, egentligen. Du är bara triggern.
  • ifrågasättande och anklagande gör att hon sluter sig mer.
  • pressa inte till svar omedelbart. Bekräfta, jag känner att något blivit fel, jag förstår inte vad men jag vill gärna höra när du är redo att berätta. Släpp sen och gör något för egen del.
  • skapa en lugn plats för att möta henne och ta fram ett genuint intresse för vad hon ska säga.
  • gå inte i försvar om hon anklagar dig, fråga vidare varför hon tror att hon reagerar så på just det. 
  • se bortom "SUR" och se den osäkra lilla tjejen bakom och var i kärlek till henne.
  • men känner du att något slocknar inom dig efter varje gång då kan det va dags att sätta en gräns. Även det gör du i ett lugnt sammanhang när surheten inte är närvarande. Du gör er båda en björntjänst genom att uthärda istället för att kräva en förändring. Det är ju tråkigt om en sån sak som sur, skulle vara det som gör slut på relationen till slut.

Lätt som en plätt va?! Nä men om du klarar några av punkterna så har du gjort stor skillnad. 

Man är aldrig arg eller sur av den anledning man först tror.

 
Läs hela inlägget »