Det är hög tid att sammanfatta år 2024. Vad tar du med dig in i kommande år? Vad vill du packa ihop och lämna kvar? Vad ser du fram emot inför 2025?

Mitt 2024 har varit innehållsrikt på utsidan och stundvis kaotiskt på insidan men uppblandat med en stor inre frid. Vad som hänt ute i vår värld lägger jag ärligt talat inte så stor vikt vid. Den speglar vad som är på insidan så mitt fokus kommer alltid att ligga inåt. Som min nygjorda tatuering säger! Så som i himlen så ock på jorden. Lika vackert som det är sant.

Som jag skrivit om tidigare så har sorgen efter min make varit som en bakgrundsvibration med ett par nya vågor som kommit på ytan. Den ena i somras och den andra helt nyligen. 

När någon blir allvarligt sjuk och närmar sig döden så tenderar man att dra sig inåt. Jag beskriver det som att personen hamnar i en bubbla där vi runt omkring inte har fullt tillträde. På samma sätt kan man som anhörig också skapa en egen bubbla för att hantera situationen. I mitt fall så dök jag fullständigt in i min process för att både orka men också för att läka så jag skulle kunna vara av stöd till honom och barnen på bästa sätt. 
 

De ord som sammanfattar mitt år är kärlek, ego-tankar och frid. Friden jag förr gått i och ur känner jag nu har spridit sig till alla delar av mitt liv på ett mer hållbart sätt. Där det märks tydligast är i arbetslivet där jag tidigare har burit en inre dragkamp mellan min anställning och mitt företag. Det här året har företaget lagts ner och min anställning fått fullt fokus vilket har bidragit till att jag trivs så mycket bättre. Dragkampen är ett minne blott och jag känner lugn.

Men friden har också handlat om min fritid, pressen att hitta på saker, uppleva världen, sökandet efter alltifrån upplevelser till kunskap. Även på det området har jag landat. Jag kan tillräckligt för nu, jag har allt jag behöver och mer därtill och jag njuter mer av nuet nu. 

Med en sambo som uppskattar lugnet har jag fått hjälp att dra tillbaka sökandet och istället njuta ännu mer av hemmet, stuglivet och samvaron med honom.

 

Det tredje ordet, kärlek, får knyta ihop mitt 2024. 

Så mycket kärlek jag är omgiven av. Som jag säkerligen alltid varit. Men nu känner jag den. Jag tar emot den. Jag är öppen för den på ett sätt jag aldrig tidigare varit. Det har varit en lång process som pågått under många många år och som till sist kulminerade i förlusten av min make. Den sorgen öppnade mig för kärlek på ett sätt inget annat kunnat göra. Guds kärlek. För utan den så handlar kärlek om den mänskliga versionen, en villkorad kärlek.

Idag kan jag sammanfatta så mycket kärlek i mitt liv...

Mina fina barn, som trots (eller tack vare) allt de gått igenom blomstrar till kloka, mogna och unga vuxna. Mitt hjärtas team.

Min ursprungsfamilj som alltid finns där i bakgrunden. Min trygga kärleksfulla grund.

Min innersta krets av vänner för livet, som ger mig sån kärlek och tar emot den kärlek jag ger med öppna hjärtan. Mitt blods syre.

Alla dansvänner, andra vänner och kollegor som ger så mycket glädje och energi. 

Och nu sen snart ett år har jag en sådan kärleksfull partner som dagligen visar att jag är tillräcklig och som uttrycker sin glädje över att få vara med just mig. Han lär mig kärlek på en ny nivå. Min frid.

Ja det var min skrytfinal av det här året. 

 

Känslan av otillräcklighet. Punkt.

PS. Jag erbjuder fortfarande några få tider per månad för vägledning och hjälp, men numera på hobbynivå. Mejla mig om du vill boka.
 

En text från systerbloggen Helenas reflektioner..

Är det här vi är nu? Din partner förs in i den kommunala omsorgen med insatser som dagverksamhet och växelvård, eller flyttas till ett särskilt boende för att bli omhändertagen av personal medan du ska fortsätta leva och njuta av ditt liv. 

Det väcker ofta upp en moralisk konflikt inom oss. Får man göra så? Är det okej att som partner värna om det egna livet trots att ens livskamrat inte längre klarar det av egen kraft? Mitt svar på den frågan är alltid JA. 
 

Du är i din fulla rätt att hedra ditt egna liv. 
 

Här väcks ofta en diskussion om hemtjänst och hur våra särskilda boenden ser ut och vad de klarar att ge för typ av omsorg, men det är en helt annan blogg. Men kort sagt så med vissa undantag av både hemtjänst, boenden och personens egna sjukdomsuttryck och symtom, så får våra sjuka medborgare och närstående den vård och omsorg de behöver. Det går aldrig att jämföra med den kärleksfulla omsorg en anhörig kan ge, men gott nog. 
Åter till dig. Din situation går nämligen att rädda. För tyvärr är det så att många som blir svårt sjuka inte går att rädda även om man kan hålla människan vid liv en mer eller mindre lång period. Och än så länge har vi heller ingen bot för personer med demenssjukdom. 

Har man levt många år tillsammans så är situationen som uppstår till följd av den kognitiva förändring som sker utmanande på så många olika plan. Det gäller såklart även när andra typer av sjukdomar drabbar en relation med. Det känslomässiga kaos som ligger som ett bakgrundsvibrato påverkar människan på många olika sätt. Instinkten hos många blir att man hanterar känslorna genom att göra, ordna och ta hand om sin närstående. Lösa situationen. Och med en demenssjukdom i relationen kan jag lova att det finns saker att lösa, att suga tag i, att fokusera på. 
Dessvärre är det så att det spelar ingen roll hur mycket man gör, den här situationen går inte att lösa. Din nära och kära kommer inte bli frisk. Hen går inte att rädda. 

 

Det är sorgligt. Det känns orättvist. Det känns ovärdigt och fel. Man tycker så synd om den som blivit sjuk. Och man vill inte acceptera situationen. 

Livet händer och det kommer alltid att hända. Frågan är vad vi gör med det vi behöver gå igenom. 

När någon nära dör riktas den lösningsfokuserade energin vi så gärna tar till, på att först ordna med allt praktiskt med begravning och bouppteckning, men sen behöver de allra flesta av oss ta tag i sorgearbetet. Det är svårt att möta en näras bortgång, men döden är ovillkorligt slutgiltig och på något plan är det kanske enklare att acceptera situationen tack vare det. 

En demenssjukdom är egentligen också slutgiltig, det finns ingen bot och den förkortar sannolikt personens liv. Men då den kan fortgå i åratal är det svårt att ta tag i sorgearbetet. Man hamnar i en väntesorg som ligger där i bakgrunden men den undviker man gärna då det finns så mycket annat att hantera. Det är lätt att låta den sjukes behov och vardag vara prio ett, en prioritet som på sikt blir på bekostnad av den egna hälsan och välbefinnandet.

 

Det som hjälpte mig att fortsätta värna om mig själv och tillåta mig att leva vidare när min man blev sjuk är min syn på livet. Den kan låta förenklad och verklighetsfrånvänd för många men den har gjort den stora skillnaden för mig i mitt mående. Jag är av den övertygelsen att vi alla har vår unika väg att vandra, med olika utmaningar och läxor att lära av. Ibland för att vi helt enkelt ska utvecklas och växa som människa, men ibland kan det vara att vi helt enkelt valt att få gå igenom erfarenheten av att tex leva med en livsförändrande sjukdom eller funktionsvariation. Kanske har vi till och med valt det för att ge våra nära och kära en specifik upplevelse/lärdom. 

Det kan låta provokativt att vi väljer vår väg, hur då liksom?! Varför skulle vi välja något sånt, vi lever ju bara en gång kanske du tänker. Men gör vi det verkligen undrar jag? Med det sagt så menar jag inte att vi medvetet väljer att bli sjuk eller medvetet väljer att leva ett tufft och svårt liv. Och tänk om själen lever vidare när vår kropp har slutat pumpa blod genom vårt hjärta? Det är vad jag landat i som min inre övertygelse. Kroppar kommer och går, själen lever vidare och gör ett bokslut för att inför nästa människoliv planera en ny upplevelse med nya utmaningar att lära av. 

Lärdomar kan handla om att bryta gamla nedärvda mönster, förstå värdet av att sätta gränser, släppa kontrollen och landa i tillit till livets skeenden. Jag tror att vår själs främsta önskan med att kliva in här på jorden är att få uppleva alla dessa mänskliga fysiska förnimmelser, känslor och tankar, men i första hand för att njuta av det. Både det lätta och det svåra. Inte ta livet och oss själva på så stort allvar. 

Den här livsåskådelsen kan vara både provocerande och svår att ta till sig, om så är fallet för dig så känn dig fri att sluta läsa när du vill. Men den här synen på livet har hjälpt mig att ta mig igenom alla utmaningar i livet. Inte minst när jag blev anhörig och änka till min cancersjuka man. Acceptansen infann sig snabbt när jag vilade in i att det här var hans utstakade väg. Vem är jag att bråka med det?! Det gjorde det så mycket lättare att följa mina egna behov och fortsätta leva mitt liv, trots att hans livsriktning gick åt det motsatta hållet.

 

Hej igen. Det är glest mellan bloggarna nu. Tror jag har behövt bara vara en tid. Bara låta vardagen ticka på. Och så är jag ju så himla nykär, det kanske är den största förklaringen. Men med en ny relation kommer nya utmaningar så nu är det dags för en stunds reflektion över månaderna som gått. 
 

Det är nu drygt två år sen jag blev änka. Två intensiva år där fokus har varit att möta sorgen och läka allt som följt i kölvattnet av den. Samtidigt har livet gått vidare. Dottern har hunnit gå ut nian och sonen har tagit studenten. Den ena har tagit körkort och den andra har precis börjat övningsköra. Gräset växer, snön faller och huset ska tas om hand med allt vad det innebär. Likaså sommarstuga och vinterstuga. Bilar, moped och skotrar ska servas. För att inte tala om alla kostnader som följer med. 

Man kan ju tycka att det är lyxbekymmer. Och det är det. Men i kölvattnet av att ha förlorat den del av familjen som varit drivande i allt detta så känns det inte så lyxigt alla gånger. Snarare ganska tungt.

Förutom ett dåligt beslut gällande fönsterbyte som blev onödigt kostsamt på huset så har ändå allt löpt på bra. Anders hade ordning på sin ekonomi vilket gjort att den biten är än så länge stabil för mig. Men känslan av att vara helt ensam i allt, alla beslut, allt som ska göras, trots att jag blivit bra på att ta hjälp så är det vad som tär. 
 

I våras tex när sonen och jag skulle kapa ner häcken och återvinningen hann stänga innan vi va klar, det blev helt övermäktigt för mig. Jag bröt ihop och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle orka utsätta mig för att baxa mig igenom där med släpvagn en gång till. Att då bli bemött med en tröstande kram och orden, du kan släppa det, jag tar hand om det imorgon, då väcktes en längtan till liv. En längtan efter teamkänslan och styrkan i tvåsamheten. Helt oväntat, för jag kände mig så stark och oberoende. Men det ena behöver ju faktiskt inte utesluta det andra. 

Vi började så småningom prata om nästa steg, att flytta ihop, här hos mig. Något jag verkligen inte trott mig vilja, någonsin igen. Men dörren öppnades och den framtid som togs ifrån mig när Anders dog fick nu ett alternativ. Inte konstigt att jag känt sånt behov av att förändra hemmet och göra det till mitt och barnens så snabbt. Hur skulle annars min nya man vilja ta plats här i det som varit en annan mans hem? 
 

Nästa oväntade reaktion var när vi öppnat dörren för ett liv tillsammans och aktivt börjat agera i linje med det så kom en ny våg av sorg upp. Förtvivlan av att det inte är Anders jag planerar framtiden med. Som om en liten del av mig hoppats på att han skulle komma tillbaka! Bara jag gjort läkningsarbetet klart så kanske kanske belöningen skulle bli en återförening. Jag vet, det låter helt galet, men känslor har ingen logik. Så det var bara att ge efter för sorgen av att ännu en gång släppa taget om honom, om det som var Vi, den här gången för att jag inlett ett nytt Vi. 

Att ha ett distansförhållande med 84 mil mellan oss har sina utmaningar. Det blir långt mellan mötena och när vi väl ses så blir det intensivt. Det är lätt att dras med i egots vilja, att driva på och pusha för att skapa förutsättningar att ses och för att flytten ska gå att genomföra så snabbt som möjligt. Jag som lärt mig genom åren hur viktigt det är att lyssna inåt, följa den inre vägledningen och att som Projektor (Human design) ha gott om tid i min egen energi, började nu köra över mig själv i önskan att ta vara på tiden och njuta av varandra. Det har lett till energibaksmällor och fysiska reaktioner av olika slag, den senaste i tomhet och ännu en förkylning. 

 

Jag älskar relationer och allt vad det innebär. De utmaningar som uppstår, vad som triggas, hur vi kommunicerar, olikheter, likheter, samförstånd och missförstånd. Tänk vad livet vore tråkigt utan våra relationer. 

Efter att min livskamrat gick över till nästa dimension så har jag än mer lärt mig att uppskatta och värdera mina relationer. De har alltid varit viktiga för mig, men nu är de livet självt. Jag ser och känner sådan tacksamhet över alla de relationer jag fått, skapat och närt genom livet, oavsett om de är nära eller i periferin. Det är verkligen i relation som livet händer.

 

När jag då möter en ny kärlek blir det en mycket speciell upplevelse. Att älska när man redan älskar. Att lära känna och bygga en ny relation när kärleken till den förra fortfarande lever. Är det ens möjligt kan man undra. 

 

Det är en märklig och härlig upplevelse att kliva in i en kärleksrelation igen. Som när en biflod ansluter till huvudfloden. 
Så mycket känns annorlunda och det finns säkert många faktorer till det. Jag är äldre och är på en annan plats i livet nu, förutom den sorg jag gått igenom så handlar inte en kärleksrelation längre om att bilda familj eller bygga ett liv. 

Kärleksrelationer går inte att jämföra med varann och ändå är det vad som sker för mig. På ett oladdat och objektivt sätt. Samtidigt som jag öppnar mig mer och mer för den nya så kommer vågor av den gamla rullandes över mig emellanåt. Kombinationen att känna sån kärlek till den nya och saknad av den gamla är det som är mest märkligt, men känns ändå fint. 

Anders är en del av mig och kommer alltid att vara det. Det är okej. Det är okej att sakna det som var och samtidigt vara lycklig och älska den nya med allt vad det nu innebär. Precis som vi älskar våra barn lika högt men på helt olika sätt. Framtiden känns ljus och jag känner mig priviligerad som får älska dessa båda fina men totalt olika män. Den ena i minnet. Den andra högst närvarande just nu. 
Tacksamheten är stor <3

 

I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda.

Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen.
Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa. 
Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har ingen möjlighet att värja sig...

Där är jag nu. 
 

Kort därefter kom då kvällen när Livet skulle ge mig svar på tal. En helt vanlig danskväll drogs min energi direkt till ett hörn av lokalen där det stod en främmande man och budskapet jag hörde i mitt huvud var, -kom ihåg det här nu Helena, Livet kan visst leverera och du känner det redan nu innan ni ens dansat...

En stund senare stod han framför mig och redan efter några danssteg hade han bockat av den första av vad som skulle visa sig, alla punkter på min lista. 
 

I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen. 

När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången. 

Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå. 
 

I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja. 

Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med? 

Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om inte.. vad behöver du förändra för att skapa de förutsättningarna?

Att lämna en invand situation, oavsett om det handlar om jobb eller relation är inte lätt. Det är nog det svåraste vi gör eftersom vi människor generellt inte gillar ovisshet och vi är rädda för att ställa till oreda och besvär. Vi bär ofta också med oss tvivel på att livet kommer lösa sig till det bästa när vi vågar följa hjärtat. 

De tider som råder nu utmanar och ger stöd att bryta invanda mönster, relationer och situationer. Det är som att det inte går att bita ihop och stå ut längre. Vi närmar oss en ny tidsålder där det är hjärtats väg som slår ut all gammal kollektiv logik. 

Idag är det nyårsafton i Human designs årshjul. Det är dags att sätta intentioner sprungna ur hjärtats önskan. Även om du inte på förhand kan räkna ut hur situationerna ska lösas i praktiken. 

Livet vill dig väl. Men för att få känna på det behöver du våga ta de svåra besluten. Dra tillbaka fokus in i hjärtat och lyssna. Ta sen ett steg i taget. Hör av dig om du behöver hjälp att sortera i dina tankar och känslor. Du är inte ensam.

Gott nytt år ♥