följ facebookgruppen

följ
youtubekanalen

följ
podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

2022 > 07

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig. 

De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust. 

Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet.

Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.

 

Men vad är tid? En abstraktion.


Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer eller annan livshotande sjukdom, eller så förlorar man den (=dör). Man säger -kämpa! Du om någon kan vinna! Som om det vore en brottningsmatch där den starkaste vinner. Man pratar om det konstiga i att någon som är hälsa och styrka personifierad kan bli så sjuk. Som att det bara borde vara de svaga (vilka det nu är?) som kan bli drabbade. Och uttrycket att bli "drabbad", som om det är ett lotteri och ingen går säker. 


Tro mig, jag har varit i dessa tankegångar och tumlat runt jag med. I motstånd och förtvivlan så bombarderar ens ego-sinne en med ältande av drama och katastroftankar, med rädsla och vånda.

Hade jag inte förstått egots mekanism kontra andens sanning, haft metamedicinens förklaringsmodell om bakomliggande processer runt sjukdom, eller vetat hur känslor verkar och tas om hand hade jag lätt kunnat gå under. Det var nog så nära när jag var mitt i det bottenlösa trots den kunskapen och erfarenheten jag har i området.
 


 Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar. 
Häri ligger Guds frid.


En kurs i miraklers grundtes. En tes som integrerades på riktigt när min man gick över. Allt som kan dö är inte på riktigt.
 


Min fina man trodde han kunde kämpa sig igenom sin cancer genom att göra som vården sa och genom att greja med kroppens symtom på det sätt han alltid gjort. Han fick höra att han skulle kunna leva med den här cancern. Hur kan det han gick igenom likställas med LIV? För honom var det inget liv att vara beroende av vårdpersonal, att inte få äta och dricka det han ville för det förtog effekten av medicinerna, att inte få vara ute i vårsolen pga biverkningar, att ligga till last och inte kunna bidra och hjälpa till. Att sjukdomen tog hela hans uppmärksamhet när det var livet han ville fokusera på. Det var motsatsen till liv. 


Måste vi överleva till vilket pris som helst?


Att just han fick cancer på de ställen han fick pratade vi mycket om och han började närma sig ett annat tankesätt vilket hjälpte honom att släppa orättvisan och skulden över att kanske ha gjort något fel. När jag pratade om att han inte är sin kropp, att anden är evig så lyste hans blå ögon upp och han sa alltid att jag blir så lugn när du pratar så. Han förstod inte alltid, men han kände sanningen i orden. Och han kom till en acceptans och kunde därifrån göra ett aktivt val när tiden var inne, att släppa taget och lämna den här illusionen. Gå hem.
 

en "gamers" värld
 

För så är det. Den bakomliggande orsaken till den här världsligheten i 3D är att vi glömt sanningen. Sanningen att vi är gudomlig evig kärlek. Och det som är evigt har varken en början eller ett slut. Med andra ord ingen födsel och ingen död. 

Det är inte mer konstigt än att starta ett dataspel, spela ett tag efter alla dess regler och utmaningar tills figuren dör och sen stänga av. Innan och efter vårt liv här i 3D så är vi gudomlig evig kärlek. Men vi är det även när vi verkar vara här. När vi slutar tro på egosinnets idé om världen så kan vi komma i kontakt med sanningen. 


Sanningen som sätter oss fri. Sanningen som ger frid. 


I praktiken innebär det här förhållningssättet för mig att istället för att ha kvar min man som en fysisk person med egna attribut, kunskap och egenskaper bredvid mig i livet, så känner jag honom inom mig, runt mig och överallt. Det är som att jag under processen med hans sjukdom och övergång kapitulerade och fick hjälp att släppa det sista av egot. Nu kan jag vila i frid medan jag är här, välja andens och sanningens perspektiv till fullo. Min man har blivit min nyckel, min kontakt i Gud, källan, kärleken, evigheten eller vilket ord man vill använda, under tiden jag spelar det här 3D spelet.
 


Spelet/livet går vidare. Min avatar/människa ska nu spela upp en ny level/fas. Då och då dras jag självklart tillbaka in i den världsliga sorgen, när min människa saknar det fysiska sällskapet av honom och när jag tar in andras sorg och smärta. Det är okej, det går över.

Det här är nytt, det är ovant men det känns vackert för jag känner mig ett med honom. Precis som vi alla är sammanlänkade genom den gudomliga eviga kärleken. Förut var det bara ord, nu känner jag betydelsen. Ju mer jag ser med sanningens ögon desto mindre ser jag dramat världen spelar upp. 

Så vilsamt, så skönt och trösterikt. 

Nu ska jag ta mig an och uppleva den här nya leveln/nivån till fullo utan rädsla för att förlora eller "dö".
 

Läs hela inlägget »