följ facebookgruppen

följ
youtubekanalen

följ
podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

En blogg om liv och om död. Om varje människas Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.

Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Klicka på Helenasreflektioner för att komma till den.
 

Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?!

Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten". 

Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.
 

Med det sagt betyder det inte att jag inte känner något för det jag är med om. Eller för den del tycker saker om sånt som sker. Ni som följer min blogg vet ju att jag betraktar och reflekterar.

Och den som är jag har ju ändå tagit sig en människoavatar, Helena, för att spela det här spelet till fullo. 

I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. Så känslig att jag tidigt tystnade och anpassade mig för att få vara med, vara en del av tvåsamheten och gemenskapen. Det gör ont att inte få vara med, att inte passa in, att inte vara okej som man är så den anpassningen går djupt. 

De senaste 20 åren har jag sakta men säkert skalat av alla dessa anpassningar, präglingar och programmeringar. Jag har steg för steg polerat fram den jag är innanför den här människan Helena. Jag har till och med kommit så långt att jag kunnat skoja om att jag är "ett ufo" för många, obegriplig och annorlunda. Lite mer fri ändå.

Innanför skalet fann jag det som alltid funnits och finns där inom mig som är rent, varmt och fridfullt. Det som finns därinne är evigt. Själen eller anden om man så vill. Jag förstod att när jag som människa är med om utmaningar kan jag välja att gå in i dramat med katastroftankar och farhågor och tro på det jag upplever. ELLER, så kan jag vila in i det rena och varma och därifrån betrakta människan Helenas upplevelser och känslor. Det kan låta skumt och flummigt, jag vet det. 
 

Men det förhållningssättet är vad som tagit mig igenom ett år av rädsla för sjukdom, för död, för framtid och för ensamhet. Det är vad som tagit mig igenom bottenlös sorg och förtvivlan. För istället för att vara ett offer för livet har jag öppet och ansvarsfullt mött det svåra, för att jag vet att det är vad det här spelet, den här världen handlar om.

Jag har lärt mig att spela spelet utan att delta i dramat. 
 

För drygt 22 år sedan var jag med om en annan smärtsam separation. Då var det inte död utan svek och otrohet som var orsaken. Den gången blev jag ett med dramat. Det trasade sönder och stängde ner en stor del av mitt hjärta och begränsade kontakten med mitt inre än mer. Den vägen kommer jag aldrig välja igen. 

Så för några år sedan tog jag det här perspektivet ett steg till, zoomade ut och såg samma destruktiva polaritet i världen som jag upplevt inom mig och i många relationer. Att människor väljer sida, driver en kamp för antingen den ena sanningen eller den andra, helt olika beroende på vilket fokus eller vilka glasögon man satt på sig. Så släppte jag taget även om den identifieringen. Jorden kan vara platt eller rund, sanningen ser olika ut beroende på vem man frågar. Det spelar ingen roll.

Jag säger inte att jag aldrig dras med i världsligheterna för det gör jag. Jag kan tycka till om en hel del av bara farten. Men jag hittar alltid tillbaka till friden och värmen inuti.
 

Människan Helena deltar i spelet. Hon betalar sina räkningar, hon tar hand om sin avatar och gör det som förväntas i samhället. Hon gör också det hon älskar och som fyller henne med glädje och kärlek. Men oavsett, i den inre värmen läggs inget värderande i det ena eller det andra. 

Ett sår finns dock fortfarande kvar. Det som fortfarande kan få mig att kraschlanda ner i dramat igen är när jag utmanas i att det inte är okej att vara som jag är. När utanförskapet gör sig påmind för att jag verkar vara "fel". Göra fel, tänka fel, tycka fel. Man kan nog säga att det är mitt grundsår i den här spelomgången. På den här "leveln".

Jag ser fram emot när jag fullständigt är FRI. Och jag vet att jag är nära. Om vi ska prata världslig tid vill säga. Själen är ju alltid fri.
 

Läs hela inlägget »

Så var det ensamhetens tur att komma upp till ytan. Ett halvår har gått. Vardagen tickar på och jag har så mycket tid för mig själv. Ensamtid. Egentid. Sånt jag brukat längta efter, njuta av till fullo. Min man och jag var bra på att ge varann just det och det var naturligtvis värdefullt och är inget jag underskattar betydelsen av då. Men nu. Den påtvingade egentiden känns inte alls lika välgörande. Men den hjälper mig att möta det som behöver mötas. Och nu är det dags för upplevelsen av att vara och känna mig Ensam.
 

Vad gör jag med all tid? Med all tystnad? 

Hittills har jag fyllt den med allt från göranden till att sträckkolla serier, fixat och stökat och åkt så mycket bil mellan våra stugor, eller till och från danser att kroppen med ett ryggskott till slut sa stopp. Sluta springa nu.
 

Det var alltså dags att stanna upp igen, låta själen ta över rodret och i den stillheten kom då nästa nivå av den här processen. 

Jag känner inte Hans närvaro lika starkt längre. Den värmande kärleksfulla famnen har dragit sig undan. Det är vad som händer har jag förstått, att även den känslan går i vågor. Kanske är det därför man säger att sorg går just i vågor. Allt hänger ju samman, är Ett. 

Tiden läker sägs det. Jag tror inte tiden har något med läkning att göra. Tiden är ett abstrakt värdsligt påfund som inte är verkligt. Det är i Nuet som läkning sker, liksom det är i Nuet livet sker. Det är när vi möter och vilar in i känslorna precis när de dyker upp i Nuet som vi läker. 
 

Så när känslan av Ensam börjar vibrera öppnar jag mig försiktigt för att möta allt som göms i den. Det är en hel del. 

Min människa saknar sin livskamrat och det liv som var vårt.
 

Min människa vill ha honom här, vill prata med honom. 

  • Vill berätta om det här galna året som gått sen sjukdomen flyttade in.
  • Vill diskutera, förfäras och skratta åt vad det egentligen är vi fått gå igenom.
  • Vill berätta om tiden sen han lämnade sin fysiska kropp här och gick över, hur det varit, vad jag gjort och hur jag känt det.
  • VIll berätta om våra fina barn, vad de gör och höra hans syn på hur jag ska axla det fortsatta föräldraskapet.
  • Vill höra hans röst och känna hans famn.
  • Vill höra han berätta hur han haft det, vad han gör och hur det är där han nu befinner sig.
  • Vill veta vad han tänker och känner nu runt allt vi gått igenom sen den här tiden för ett år sen. 

Min människa vill så mycket.

Istället vilar jag in i smärtan av Ensam. Andas, spelar hög musik och låter tårarna rinna. This too shall pass. Och när känslan klingat av så har ytterligare en liten skärva läkt ihop i mitt hjärta.
 

helena mediterar

Är meditation lika utmanande för dig som för mig? Mina definierade huvud- och ajnacenter (human design) håller låda och låter inte stilla sig i första taget. Lösningen är att jag när jag mediterar pratar högt och vägleder mig själv.

Att sen få till rutin är nästa utmaning. Hur lätt har du att meditera regelbundet? 

Det här är ett sätt för självhjälp i frågan, och kanske kan det vara ett stöd även för Dig att få till en stunds varande i allt görande vi fyller vår tillvaro med.

Varje vecka livesänder jag när jag guidar mig själv i meditation, antingen på youtubekanalen eller i facebookgruppen Helenas livsåskådning. 20-25 min vid olika dagar och tider. Ju fler vi är desto starkare närvaro.

Kan du inte vara med live så låter jag inspelningen ligga kvar över dagen. Men det är värt att vara med live, det är en stunds magi som boostar resten av dagen. 

Varmt välkommen att meditera med mig.
Ingen anmälan, ingen kostnad.

 

AKTIVERA DIN HUMAN DESIGN

Mentorsprogrammet över 9 månader där vi tillsammans aktiverar varje center av din human design. Enskilda sessioner och liveinspelningar varje månad som ger dig fördjupad kunskap om Human designs 9 center och dig själv.
Jag har utrymme för ett par till att kliva på i höst/vinter.

Svara med vändande mail om du är intresserad och vill veta hur det kan bidra i din livssituation. Du kan även läsa mer om programmet här.

Onlinekursen ÖPPNA ÖGONEN & SE DITT SANNA JAG, som du kan göra själv är inte bortglömd och den är nästan klar. Du som är intresserad kan även här svara med vändande mail. Läs mer om kursen här.
 

Läs hela inlägget »

Jag ska snart fylla 48 år. En ålder jag ser fram emot och har längtat efter. Det kanske låter konstigt men sen jag började utforska min Human design för 8 år sedan har jag förstått att jag har det bästa kvar. Jag fick en förklaring på varför jag känt det som att jag betraktat livet mer än deltagit. Inte som ung, då var jag med i allt utan att känna efter vad som var bra för mig, men sen barnen kom har jag känt det så.

Jag upplevde ofta att jag stod vid sidan av familjen, iakttog barnen och min man när de hittade på saker, lekte, upplevde och utforskade livet tillsammans. Jag var där men ändå inte. Från att ha älskat fester, middagar och umgänge med familj och vänner så fanns inget driv att fixa med sådant. Det kanske stämmer för många under småbarnsåren men det höll i sig. Jag hade inget behov att vara social. När pandemin stängde ner den världsliga karusellen var det en befrielse. 

Jag minns att jag kunde säga till min man att vänta bara, "the best is yet to come". När vi blir 50, då kommer det hända grejer. Jag hade så klart ingen aning om vad men känslan var stark. Jag ville gärna drömma och fantisera om hur vårt liv skulle te sig, var skulle vi bo, hur och med vad skulle vi jobba.. Och det jag kunde läsa in i min design var just det, att från 48-50 årsåldern aktiveras en ny nivå av mognad och det jag tidigare kämpat med kommer integreras och ge mig en nystart. När jag läste om det för 8 år sen var det med frustration för jag ville att något skulle hända på en gång, jag hade svårt att acceptera mitt icke-behov av att delta i omvärlden. 

Men jag kände att min man aldrig var med på min positiva känsla av att det bästa är framför oss. Intressant nog var oxå att jag aldrig riktigt fick en bild av honom i mina framtida fantasier. Hans bästa tid var då, som småbarnspappa mitt i karriären var han behövd och bekräftad från alla håll och det fick honom att blomstra. Projekt efter projekt, yrkesmässigt och privat tog han sig an och genomförde dem med glädje. Jag tror han mer bävade för den tid som väntade, när barnen började frigöra sig och jobbet kändes gå mer på slentrian. 

Sen slog livet till och visade en totalt oväntad riktning för oss. Döden. 

Jag som kände mig på uppgång fick hela mitt liv omkullvält. Han som nått sin peak (förstår jag nu i efterhand) fick göra ett bokslut och ta farväl. Nästa projekt skulle han möta i en annan dimension. Kvar blev jag, i slutet av min betraktelsefas, ivrig att ta mig an kronan på verket. Men utan honom?! Hur var det möjligt?! Så här med facit i hand var det såklart enligt vår gemensamma gudomliga plan.

Vi skulle bygga en familj, det var vårt gemensamma syfte. Nu ska jag omstarta mitt. Våra kloka, mogna, trygga och fantastiska barn har sina unika syften där den här erfarenheten och smärtan är en pusselbit. En dag kommer deras pussel vara så väl lagt att det hela blir begripligt.
 

att gå vidare
 

Jag står inför min tredje fas. Det är dags att integrera allt jag lärt, betraktat och allt jag erfarit. Min intention har alltid varit att leva som jag lär. Det är nu den mognaden finns tillgänglig. 

Men tålamod Helena, den här processen har sin takt och integreringen tar sin tid. Just nu känner jag mig mycket som ett löv för vinden. Den gren jag suttit förankrad vid har släppt mig fri och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Det har gått fem månader sen han släppte taget och gick vidare. Det har varit månader av sorg, glädje, förtröstan och missmod i en salig blandning. Jag har tagit hand om mig, om barnen, försökt be om och ta emot hjälp, tvingat mig ut på dans och annat roligt tills det påklistrade leendet kändes äkta igen. Och det gör det nu, leendet känns äkta och jag känner mig levande. För livet går vidare. Men när jag faller så får jag falla och då dyker alltid en hjälpande hand upp, från dottern eller sonen, en vän, familjen eller så är det en osynlig stor varm och bekant hand som varsamt för mitt uppåt igen. Han kommer aldrig försvinna eller låta mig sluta leva, det känner jag. Vardagen som tickat igång med skolstart och jobb efter semestern visar mig hur annorlunda mitt, vårt liv nu är. Och samtidigt är det precis som vanligt. Så konstigt.

Min allra första text som jag delade offentligt handlade om sorg. Ironiskt eller ett gudomligt förberedande? Jag hade varit med på en föreläsning om sorghantering och lyssnat till många sörjandes reaktioner på hur de blivit bemötta av omgivningen när döden besökt deras liv. Jag reagerade i min tur på den offermentalitet jag upplevde, att man i sin sorg tog för givet att andra skulle agera på ett visst sätt och om de inte gjorde det var det fel. Jag har inte hittat igen den texten än tyvärr för det hade varit intressant att se om jag håller med mig själv nu. 
 

Det jag vet att jag fortfarande står för är att vi kan aldrig lägga ansvaret på andra för hur vi mår. Jag har tidigt uttryckt vad jag behöver och att jag gärna pratar och delar med mig om vad jag gått igenom och hur jag mår. Om jag möter andra som inte är bekväm att fråga eller ens benämna det hela så tar jag det inte personligt. Jag kan om jag vill själv ta upp det hela. Jag äger min upplevelse, jag äger min sorg, ingen annan jag göra att jag mår sämre.  Däremot har jag fått extremt mycket kärlek från alla håll och det tror jag är tack vare att jag är öppen och äger min situation.

Människor har lätt att fastna i sorg, eller kanske snarare att fastna i motståndet mot sorg. Det är något jag betraktat hos klienter och anhöriga jag möter i mitt jobb. Sorg känns så smärtsam och svår att människan gör vad som helst för att slippa känna den. Men vad gör det med en på sikt? För sorgen försvinner ju inte bara för att vi inte släpper fram den, den ligger under ytan och puttrar, redo att bubbla upp när den får chansen. För enda vägen igenom sorg är att KÄNNA den. Ge efter, falla in i den.

Har du gått igenom svårigheter du har haft svårt att släppa, som fortfarande smärtar många år senare? Är du redo att gå vidare? Jag hjälper dig gärna att möta det svåra, med stöd är det inte så svårt.

Är du nyfiken på hur din livsprofil ser ut eller om din design kan ge förklaringar på dina utmaningar i livet så hjälper jag dig gärna med en tolkning/coachning. 

Klicka på den här länken för att boka din tid - bokadirekt
 

Läs hela inlägget »

Att förlora en älskad familjemedlem, en ung förälder, ett barn eller en partner är alla människors värsta mardröm. Jag skriver alla utan att ha belägg för det men jag tror att det är så. Det är en rädsla man knappt vågar benämna eller närma sig. Iallafall var det så för mig. 

De absolut svåraste filmerna jag kunde se var de som innehöll förlusten av en familjemedlem. Jag har gråtit floder till sådana genom livet och jag har inte kunnat förstå hur man klarar sig igenom en sådan förlust. 

Nu har den fasan, den mardrömmen blivit min verklighet.

Min man dog mitt i livet som man till mans brukar säga, för tidigt. Men så här med facit i hand så var det inte mitt i livet för honom. Det var ett fullevt liv. Skillnaden är att många kanske lever dubbelt så länge, andra även hälften så länge, knappt någon tid alls.

 

Men vad är tid? En abstraktion.


Man brukar också prata om livets orättvisa, och att man antingen vinner (=överlever) en kamp mot cancer eller annan livshotande sjukdom, eller så förlorar man den (=dör). Man säger -kämpa! Du om någon kan vinna! Som om det vore en brottningsmatch där den starkaste vinner. Man pratar om det konstiga i att någon som är hälsa och styrka personifierad kan bli så sjuk. Som att det bara borde vara de svaga (vilka det nu är?) som kan bli drabbade. Och uttrycket att bli "drabbad", som om det är ett lotteri och ingen går säker. 


Tro mig, jag har varit i dessa tankegångar och tumlat runt jag med. I motstånd och förtvivlan så bombarderar ens ego-sinne en med ältande av drama och katastroftankar, med rädsla och vånda.

Hade jag inte förstått egots mekanism kontra andens sanning, haft metamedicinens förklaringsmodell om bakomliggande processer runt sjukdom, eller vetat hur känslor verkar och tas om hand hade jag lätt kunnat gå under. Det var nog så nära när jag var mitt i det bottenlösa trots den kunskapen och erfarenheten jag har i området.
 


 Ingenting verkligt kan hotas. Ingenting overkligt existerar. 
Häri ligger Guds frid.


En kurs i miraklers grundtes. En tes som integrerades på riktigt när min man gick över. Allt som kan dö är inte på riktigt.
 


Min fina man trodde han kunde kämpa sig igenom sin cancer genom att göra som vården sa och genom att greja med kroppens symtom på det sätt han alltid gjort. Han fick höra att han skulle kunna leva med den här cancern. Hur kan det han gick igenom likställas med LIV? För honom var det inget liv att vara beroende av vårdpersonal, att inte få äta och dricka det han ville för det förtog effekten av medicinerna, att inte få vara ute i vårsolen pga biverkningar, att ligga till last och inte kunna bidra och hjälpa till. Att sjukdomen tog hela hans uppmärksamhet när det var livet han ville fokusera på. Det var motsatsen till liv. 


Måste vi överleva till vilket pris som helst?


Att just han fick cancer på de ställen han fick pratade vi mycket om och han började närma sig ett annat tankesätt vilket hjälpte honom att släppa orättvisan och skulden över att kanske ha gjort något fel. När jag pratade om att han inte är sin kropp, att anden är evig så lyste hans blå ögon upp och han sa alltid att jag blir så lugn när du pratar så. Han förstod inte alltid, men han kände sanningen i orden. Och han kom till en acceptans och kunde därifrån göra ett aktivt val när tiden var inne, att släppa taget och lämna den här illusionen. Gå hem.
 

en "gamers" värld
 

För så är det. Den bakomliggande orsaken till den här världsligheten i 3D är att vi glömt sanningen. Sanningen att vi är gudomlig evig kärlek. Och det som är evigt har varken en början eller ett slut. Med andra ord ingen födsel och ingen död. 

Det är inte mer konstigt än att starta ett dataspel, spela ett tag efter alla dess regler och utmaningar tills figuren dör och sen stänga av. Innan och efter vårt liv här i 3D så är vi gudomlig evig kärlek. Men vi är det även när vi verkar vara här. När vi slutar tro på egosinnets idé om världen så kan vi komma i kontakt med sanningen. 


Sanningen som sätter oss fri. Sanningen som ger frid. 


I praktiken innebär det här förhållningssättet för mig att istället för att ha kvar min man som en fysisk person med egna attribut, kunskap och egenskaper bredvid mig i livet, så känner jag honom inom mig, runt mig och överallt. Det är som att jag under processen med hans sjukdom och övergång kapitulerade och fick hjälp att släppa det sista av egot. Nu kan jag vila i frid medan jag är här, välja andens och sanningens perspektiv till fullo. Min man har blivit min nyckel, min kontakt i Gud, källan, kärleken, evigheten eller vilket ord man vill använda, under tiden jag spelar det här 3D spelet.
 


Spelet/livet går vidare. Min avatar/människa ska nu spela upp en ny level/fas. Då och då dras jag självklart tillbaka in i den världsliga sorgen, när min människa saknar det fysiska sällskapet av honom och när jag tar in andras sorg och smärta. Det är okej, det går över.

Det här är nytt, det är ovant men det känns vackert för jag känner mig ett med honom. Precis som vi alla är sammanlänkade genom den gudomliga eviga kärleken. Förut var det bara ord, nu känner jag betydelsen. Ju mer jag ser med sanningens ögon desto mindre ser jag dramat världen spelar upp. 

Så vilsamt, så skönt och trösterikt. 

Nu ska jag ta mig an och uppleva den här nya leveln/nivån till fullo utan rädsla för att förlora eller "dö".
 

Läs hela inlägget »

Många hör av sig och frågar hur vi har det, hur vi mår så jag tänkte dela några rader.

Först - Så mycket kärlek och omtanke vi fått sedan Anders lämnade jorden. TACK ALLA som på något vis hört av sig med medkänsla, skickat blommor, kommit med mat, hjälpt mig rensa, åkt med sopor, fixat papper mm mm. Det har betytt oerhört mycket.
 


Jag vet att många är rädd för sorg, för att göra fel, för att uppröra, att inte ha rätt ord. Ur erfarenhet kan jag nu säga att det går inte göra fel och om människor undviker oss av osäkerhet gör det bara mer ont.

Vi pratar gärna och orkar vi inte så är det ändå fint med ett ord, en klapp eller en värmande blick.


Men vi är okej. Sorgen och saknaden är alltid närvarande men det betyder inte att vi inte fungerar. Vår sorgeprocess har pågått betydligt längre än sen han tog sitt sista andetag den 26 april. Den har över tid skiftat från sorgen över att sjukdom och mediciner förändrade och bröt ner vår fina man och pappa, till den definitiva förlusten av hans fysiska närvaro. En utgång vi förstår och har accepterat.

Jag har från första början överlämnat mig till processen, jag har fallit i bitar, gråtit litervis och pratat pratat pratat. Känslor och smärta skrämmer mig inte och jag har haft mitt team av nära och kära som hållit utrymme för min sorg och jag känner att mitt sätt att ge efter för allt har hjälpt barnen med för vi är "redan" ute på andra sidan.

Nu har en ny fas av processen infunnit sig, att uppleva allt "därute" på nytt, nu som en trio. Det är vad den här jordiska sorgen innebär, sorgeåret, att genomleva gamla miljöer, sällskap, rutiner och upplevelser och skapa nytt. Så smärtsamt men med en parallell spirande nyfikenhet över vad vår enorma förlust kan väcka upp för superkrafter inom oss var och en.

Jag lovade Anders att vi skulle klara oss och jag väljer aktivt att förvalta den kärlek och trygghet han gav mig och barnen för att skapa ett liv han känner stolthet över från sin himmel. 

Allt kommer bli bra 

Läs hela inlägget »

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion. 

Det gör ont att dras mellan de båda. 
Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...
 

När friden Är och jag vilar i tacksamheten över vårt liv tillsammans här på jorden, när jag klart kan se perfektionen i allt, då råder Nuet med sin stillhet. Sen plötsligt kraschlandar jag i en kropp som längtar efter hans stora varma hand, efter att höra hans röst och få känna hans doft.. 

Då både skriker och sliter det i mitt hjärta och tankarna vill gärna dra igång i beklagan, orättvisa och bannor.
 

Det är okej. Stark och svag och allting däremellan.

Sorgen är oberäknelig, den gör en skör och samtidigt så närvarande om man vågar ge efter för den. Den aktiveras av andras medkänsla och omsorg eller av praktiska "när-någon-dör-fix", när man minst anar det och det gör att världen utanför hemmet känns läskigt och sårbart. Men det finns inget annat val än att ge efter för sorgen och smärtan. Jag kan inte slösa bort den här upplevelsen, erfarenheten för att det är för jobbigt, då har ju Hans övergång varit förgäves.

Jag var en trasig människa när vi möttes för 21 år sedan. Sviken och rädd hade jag bestämt mig för att leva själv. Men så på en fest så stod han där med sitt varma leende, sina blåa ärliga ögon och med sin varma stora hand runt min. Jag var hemma. Med honom fick jag utrymme och kraft att läka. Han pushade mig med sitt oskyldiga - jag förstår inte vad problemet är? det är väl bara att ..... Så visade han mig vägen till en relation byggd på tillit, respekt och frihet. 

Att vi inte skulle bli gamla tillsammans känns overkligt. Att han inte skulle leva kvar känns än mer overkligt. Det kanske är just för att den här världen är overklig. Den bygger på liv och död. Och vi människor har bestämt ramarna för när det är okej och normalt att gå vidare, och när det är "alldeles för tidigt". 

När jag kraschar ner i den jordiska sorgen så dras tankarna dit, att det var för tidigt, han var inte klar, barnen borde ha fått behålla honom längre, jag vill inte leva utan honom här på jorden i fysisk form. Han hade ju så mycket mer att ge hävdar människan i mig. 

Men vem är jag att säga vad som är rätt tid? 

När jag zoomar ut perspektivet så kan jag se hans syfte med klar syn och då är timingen helt rätt. Han Kom, han Såg och han Berörde. Jag ber att alla han mötte fortsätter känna sig berörda, då ger vi hans liv mening på riktigt. Det är i sprickorna ljuset kommer in. Och var så säker, han jobbar nu vidare för att beröra från en helt annan nivå.  

Jag vet att allt redan står skrivet, att vi alla har ett manus fyllt med lektioner och utmaningar att genomleva och förlåta för att så småningom slippa inkarnera här igen. Han och jag hade det här manuset, det här var vår deal även om jag in i det sista trodde på ett annat mirakel. Men Han har hållit sin del, han förlät sin kropp som svek och valde aktivt att släppa taget. Nu är det upp till mig att hålla min, jag fick aktivt välja att släppa taget om honom när jag vägledde honom över och behöver nu förlåta för att våga öppna mig fullt ut.


Tack Anders, för allt. Din människa fattas min människa, men i anden/den gudomliga kärleken är vi ett, för evigt. Och jag vet att du finns precis här, redo för vår nästa kontakt, så snart jag är.. ❤❤❤

 

Läs hela inlägget »

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra. 

Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.  
 

Jag har aldrig känt att jag saknat modet att ge efter, oavsett vilken smärta jag stått i, så vad är det som hindrar? 

Motivation? Inte värt det? Jag vet vad jag har men inte vad jag får? Tänk om det blir värre? 

Jag har landat i att det handlar om de bindningar vi har till den här världen, till vår fysiska kropp, till vår partner, våra barn, hemmet, jobbet, pengar osv. Vi har lärt oss identifiera vårt varande i det vi kan se, känna och uppleva. Och vem är jag om jag släpper taget om den identifikationen, fullt ut?!

Som den sökare jag är kan jag inte bärga mig, jag vill ju veta! Men processen har aldrig gått att tvinga fram, jag har snällt fått vänta tills tiden och jag varit mogen.

Idag är det inte så mycket jag identifierar mig med längre i den illusoriska världsligheten men det som är kvar är såklart det som ligger mig allra närmast, som handlar om kärlek. Den världsliga bilden av kärlek. Det vi känner för vår partner, för våra barn, för de nära och kära. Den kärlek vi tror hänger ihop med någon annan. 
 

Även om jag med mitt sinne förstår att jag behöver släppa även dessa bindningar för att återvända hem till den eviga kärleken, Gud, eller vad man vill kalla den, så har jag inte kunnat det. 

Att släppa bindningen till just denna världsliga personbundna kärlek är inget man gör bara för att man vill. Det krävs en push från livet själv för att öppna den dörren.

För mig kom den pushen med en allvarlig cancer hos min man. När döden knackade på hos oss så var det vad jag behövde för att kapitulera för den inbillade rädslan att jag kan förlora kärlek. (Jag har skrivit om den upplevelsen i tidigare texter.) Men att våga ge efter för allt som dras upp inom en när livet ställs på sin ytterska spets ger sin belöning. Att släppa bindningen till egots version av kärlek öppnar en för den gudomliga kärleken. Den som inte är personbunden. Som Lena Ph sjöng, Kärleken är evig... Hur kan vi förlora något som är evigt? 

Vi lever i en tid när livet hjälper oss, pushar på, och uppmanar oss att vakna så vi kan leva en lycklig tillvaro, i en fridfull enhet.
Paradoxalt nog (som allt är i den här ego-världen)  så ökar dramat runt omkring oss alltmer av just den anledningen. Vi har väl aldrig sett så mycket sjukdom, död och krig i modern tid! Men förändringen behöver börja i det inre. Allt "därute" är bara en projektion av vårt inre kaos och eftersom allt är Ett så gör vi allra mest skillnad  genom att börja inom oss själva. 

Varför inte ta hjälp av livet nu, se över din tillvaro, vad skrämmer och hotar dig mest?
Vad är du mest rädd för att förlora?
Vad är det för bindning som ligger till grund för det?
Är du villig att släppa taget om den?
Ge efter för den rädslan, kapitulera in i SURRENDER till att allt sker till ditt och därmed allas högsta bästa? 

Idag fick jag ett kvitto som värmer och hjälper mig öppna hjärtat än mer. Jag har under månaderna sen min man blev sjuk utmanats i mitt förhållande till den traditionella vården med dess endimensionella synsätt, mediciner och behandlingar som bryter ner mer än bygger upp var min åsikt. Jag har mött, förlåtit och processat dessa reaktioner i mig och som sagt, idag kom kvittot. 
Vi bjöds in till ett möte med ASIH-teamet där deras intention var att öppet lyssna till min och min mans synsätt på livet, på sjukdom och läkning. Ett möte där samtalet var öppet för förståelse och respekt med en vilja att mötas över de medicinska gränserna. Helt fantastiskt!
Hur blir det bättre än så?
Att sjuksköterskan dessutom lånade med sig boken om Metamedicin hem för att läsa gjorde min dag! 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: identifikation kärlek

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro.

Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.
 

Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trots den gedigna kunskap jag har. Att bli "anhörig", jag som jobbade med kurativt anhörigstöd. Det blev en störtdykning rakt in i maktlöshet och förtvivlan. Och då var det inte ens jag som bar på sjukdom. 
 

-Det här är straffet! gapade egot inom mig, du som trott att alla symtom och sjukdom går att oskapa! Så här går det när man tror att livet är gott och lätt! Fattar du nu varför du jobbat med anhörigstöd, för att du ska veta hur svårt det är och vad du har framför dig! Lagomt åt dig.. osv osv. Egot är skoningslöst när det får bränsle till sitt tankesystem.
 

i smärta kan vi vakna
 

Under alla år av studier och utforskande har jag haft en stående bön, att få känna kontakt med den gudomliga kärleken. Glimtar har funnits men de har varit korta och flyktiga. Jag har bett och bett om den kontakten igen. Och ironiskt nog, som de flesta som jobbar med personlig utveckling vet, är att det som är enkelt att förstå och se hos andra blir som blindfläckar hos en själv. Hur många gånger har jag inte förklarat för mina klienter att när vi ber och säger Ja till något som bottnar i en sann längtan så är det första vi får möta just sådant som hindrar den verkligheten att redan vara här. 

Med andra ord för att få kontakt med den gudomliga kärleken behövde jag möta förlust, sorg, rädsla, förtvivlan och icke kontakt först. Det är känslor som jag i teorin vetat att jag behöver bli fri med, men det är samtidigt känslor som vi människor skyr och nästan gör vad som helst för att slippa känna. Så trots all kunskap, trots allt inre processande så hade jag inte lyckats nå kärnan av dessa sår. 

Förrän nu. När livet ger exakt det jag behövde för att komma i kontakt med den djupaste av smärta. Separation från kärlek. Man kan också säga såret av separationen från Gudomlig kontakt.
 

Sagt och gjort. Mitt kall är att leva som jag lär så det fanns ingen annan väg att gå än rakt igenom. 

Man skulle kunna kalla det "min själs dunkla natt". Eller "min pilgrimsvandring/process". Eller "mitt egos dödskamp". 

Som jag skrev i det förra inlägget, allt jag lärt, gjort och erfarit var förberedelser för just det här. Min mans elakartade cancersjukdom gav mig vad jag behövde för att öppna mig för gudomlig kärlek.
 

men hur gör man det?


Särskilt när det första man gör när förståelsen om allvaret närmar sig är att

  • kämpa emot 
  • inte se klart
  • vägra ta in och acceptera
  • fokuserar på allt "dom har fel om"
  • fixar situationen på de sätt man kan

Det jag inte ser finns inte. Men även om det ligger en hel del sanning i det så går det inte att blunda för de känslor som kokar under ytan. 

Tack vare min kunskap och erfarenheter av att möta känslor och tack vare mitt fantastiska nätverk av familj och vänner valde jag att ge efter för alla dessa smärtsamma känslor. För att klara det så tog jag bokstavligen Jesus i ena handen, hjärtat i den andra och lät mig bäras av mitt älskade superteam av terapeutkollegor som fanns för mig natt som dag, som höll utrymme när jag föll och föll ända ner till separationens kärna där den gudomliga kärleken öppnade sig i all sin fullkomliga villkorslöshet.

En process jag fått göra om och om igen när nya besked kommit, när symtom blivit värre eller inläggning varit ett faktum. 
 

Jag har känt mer under dessa månader än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv! Men det har givit mig en kärna av frid, av tilltro och förtröstan. Att möta det som skrämmer mest gav mig tillbaka en sann trygghet jag är inte ensam, jag inte är övergiven och en visshet att kärleken är evig. 


Än är vi inte i land. Min mans resa i den här sjukdomsprocessen är en helt annan historia och det är hans väg att gå. Men den finaste gåva jag kan ge honom är att jag tar ansvar för min väg, min resa. 
 

Idag kan jag välkomna honom hem med ett öppet hjärta, utan rädsla och med ögon som ser honom bortom sjukdom. Jag kan vara den som håller utrymme och ger stöd om han vacklar, för jag står stadigt, i kärlek och närvaro.

Och jag har aldrig varit mer levande. ❤

 

Läs hela inlägget »

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen.
Där är jag nu.
Om du undrar varför det är så tyst här så vet det.
Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt.
Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer."

Det här var en text jag skrev i veckan i facebookgruppen Helenas Livsåskådning. I den här bloggen vill jag börja utveckla dessa rader. Jag har väntat på rätt timing att skriva, idag tar jag ett första steg.

Den 22 januari, är nyåret inom human design. Energimässigt en bra tid efter julstök och traditionellt nyårsfirande. Nu har vi landat i vardagen igen och den kollektiva energin ger till och med stöd till förändring, till sk nyårslöften. Men jag vill inte kalla det löften, hellre en intention som har sin grund i en sann önskan om förändring.

Det avslutande kvartalet av 2021 innebar för min familj en kris som satte vår relation till liv och död i fokus. Idag vill jag börja dela med mig, iallafall lite. Än är jag hudlös och skör, samtidigt som jag också känner ett enormt lugn med tilltro. Det hade jag inte vågat trott på där vi satt i chock för bara en dryg månad sen.
 


Just idag på det här nyåret, vill jag sätta en intention för 2022 där jag ber att få överlämna mig till den Gudomliga viljan. Använd mig för det högsta syftet och för mitt och därmed andras högsta bästa. Min vilja är Din vilja.
 


När man ställs inför faktum av liv och död så börjar en process av att söka mening. Jag som ägnat de senaste 15 åren åt att släppa och förändra tankar och beteenden, att möta och omfamna känslor och reaktioner för att nå inre frid undrade nu varför? Om allt ändå är meningslöst och vi alla ska dö, what's the point?!
 

Den inre frid jag vilat i skakades om och jag behövde något, men vad? Jag började på riktigt att söka Gud.
 

Som alltid kastar jag mig in med hull och hår, den här gången ända in till kristendomens kärna. Jag bad, tog emot Helige Ande och lyssnade på allt jag kunde hitta om Jesus, Bibeln och Gud. Att ge mig in i den kristna formen var omtumlande och allt jag lärt och trott sattes på ända. Det var som att hamna i en centrifug av tankar, påståenden, läror och trosföresatser. Skulle verkligen allt jag lärt om livet nu tryckas ihop till detta? Till en Gud som kräver en viss ordning och till en Jesus som offrades för världens synd? Jag försökte verkligen ta till mig detta för jag behövde få känna Guds kärlek och TRO. Kronan på verket blev Dopet, det som skulle rena mig från allt ont, allt gammalt och pånyttföda mig till Jesus Kristus. Min egna intention var att en gång för alla dränka Egot. Men det vågade jag inte säga högt, det kanske var syndigt.

Sammanfattningsvis dök jag djupt in i den kristna formen och fick med mig den nyckel jag sökt. Förståelsen att det inte finns EN väg som passar alla, att tron på Fadern, Sonen & den Helige Ande är så mycket mer än kristendomen. Att det inte finns en väg är ju något jag alltid förespråkat men nu landade det djupt i mitt hjärta och det satte mig fri.
Samtidigt hittade jag tillbaka till det som från början kickat igång min personliga utvecklingsresa...

 

allt vi ser & upplever är egots illusion
 

För 17 år sedan fann jag en bok i min bokhylla. Jag vet än idag inte hur den hamnat där men jag började läsa den och kastades in i en process där hela min varseblivning förändrades och jag upplevde ett enormt perceptionsskifte.

Boken som jag nämnt många gånger förut var Bortom Universum (The Disappearance of the Universe) av Gary R. Renard. Han skrev boken tillsammans med två uppstigna mästare (japp!) och den förmedlar  kärnan av Jesus ord i det metafysiska verket En kurs i mirakler som i sin tur är en vägledning att göra illusionen ogjord. En väg hem till Guds rike som vi aldrig egentligen har lämnat. Och tro mig, jag vet! Det är omöjligt att förstå med Egots tankesätt.

 

Jag känner mig enormt tacksam för att ha blivit vägledd tillbaka till sanningen. Jag är också enormt tacksam för all kunskap jag samlat på mig genom åren, all förståelse och den förmåga jag har att sammanföra och applicera det på min upplevda sk verklighet.

Utan den här förståelsen om vem jag är, utan den här tilltron till att Gud finns så hade den här livs-krisen vi befinner oss mitt i varit enormt svår att hantera. Allt har varit en förberedelse. För nu. Men även för mitt framtida syfte, mitt kall.
 

resan är inte slut än
 

Än vet vi inte vart vi landar, var den här resan slutar. Jag är som sagt hudlös, enormt skör och minsta motgång kastar mig ner i slukhål av rädsla. Men jag har verktygen och jag har det bästa nätverket i världen av nära och kära som finns där, håller, stöttar och säger rätt saker. Jag har tilliten och förmågan att ge efter för det svåra och när jag gör det så fångas jag upp av en gudomlig frid inom mig. Och jag märker att slukhålen blir grundare och mindre smärtsamma för varje gång och Egots rädsla blir tystare.

Guds frid lyser i mig nu (lektion 188 i En kurs i mirakler)

Den gudomliga intelligensen som vi alla Är känner oss, finns för oss, vet vad vi behöver för att känna oss hållen, trygg och omhändertagen. Ibland går man vilse och tror att andra vet bättre, att det finns måsten och rätt och fel, att du behöver klara allt själv, att ensam är stark. Men du är ett med den gudomliga kärleken och kan inte vara annat. Kroppen, föreställningar, upplevelser, tankar och känslor kommer och går men sanningen om vem du är är oföränderlig. Du, jag, vi är samma, vi är evig kärlek. ❤

 

nytt för 2022
 

När livet utmanar så blir man snabbt varse om vad som är viktigt på riktigt. Det är därmed dags att förändra även mitt företagande. Något jag velat under lång tid. Bara ordet företag ger en tyngd i mig. Ytterligare en form som känts trång men som jag trott mig behöva finna mig i. Moms, skatt, redovisning och deklaration. Blä blä blä. Jag vill bidra, hjälpa och göra skillnad. 

Så hädanefter erbjuder jag min service och mina tjänster mot donationer.
Du väljer den summa av tre möjliga som du kan och vill donera och swishar mig i samband med sessionen. Win-win.

Mitt kall är att ge dig nya perspektiv på svårigheter och bekymmer som bidrar till en trygg och säker framtid som DU❣

Välkommen att boka tid här via boka direkt.
 

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Läs hela inlägget »

Plötsligt har vårt samhälle öppnat upp igen. Lika oväntat och ologiskt som det stängde. Det har gått 20 månader av restriktioner och begränsningar, av nya arbetsrutiner och sätt att umgås. Hur går vi ut i samhället igen? Är allt över? Många reagerar i motstånd, andra i glädje. Hur förhåller vi oss till den här tiden egentligen? Hur gör du? 

Jag har några nyheter att presentera som ska göra det enklare för alla som vill att testa och starta utforskande av ens sanna jag. Men först något helt annat..

För några veckor sen fick jag frågan från en vän hur jag tänker runt vaccin. Eftersom sådana öppna frågor kickar igång mig och min logiska energi hade jag inga svårigheter att svara. Lite intressant human design parentes men på "egen hand"  har jag haft väldigt svårt att dela mina åsikter om detta tidigare. Men fråga mig hur jag tänker och svar aktiveras från en källa större än jag själv.. 

I veckan fick jag dessutom en uppmaning om att vaccinera mig hemskickad samtidigt som barnen kom hem med uppmaningar från skolan om att även de bör vaccinera sig. Friska barn och ungdomar som inte själva påverkas nämnvärt av viruset? Innehåller det här vaccinet nån magi eller? Min logiska sida får helt enkelt inte ihop det.
 

vad tänker jag då?
 

Jag gjorde ett inlägg i facebookgruppen som fick bekräftande feedback så jag tänker att jag utvecklar och delar vidare här.
Ett första ställningstagande är att det inte finns ett rätt svar som är rätt för alla, det strider mot allt jag jobbar för och lever efter. 
Jag tänker att det inte finns något rätt eller fel, det är vad som blir tokigt i våra medier just nu, motsättningarna mellan för och emot. Det verkar vara viktigare att fokusera på att få andra att göra som en själv än att respektera varandra olikheter.

Jag förstår att de flesta hoppas på att man hittat vaccinet som utrotar viruset, det hade ju varit den enklaste lösningen. Men funkar det verkligen så? Det jag kan om virus är att de "försvinner" av sig själv. Virus är som farligast när ett nytt uppstår, sen muterar det och muterar tills det inte är farligt alls, en process som tar ca 1-1,5 år. Och det oavsett om det finns vaccin. 

Vad jag kan om vaccin är dels att det i bästa fall aktiverar våra kroppars egna immunförsvar så man bättre ska hantera det aktuella viruset om man skulle få det. Det jag också förstått är att om vaccin ens ska fungera så behöver det vara framforskat på ett isolerat virus så det är exakt rätt matchning. Och eftersom virus muterar rätt omgående så är det extremt svårt att få fram exakta vaccin. Och särskilt den här gången då man som jag förstått inte lyckats isolera ett specifikt virus. Det tar dessutom många många år att forska fram ett exakt vaccin och det hade bara gått ett år den här gången.
(Just den här informationen om virus och vaccin har jag tagit till mig av olika läkare och forskare som tyvärr inte fått något utrymme i vanlig media. De censureras hårt. Varför kan man undra, det vore ju fullt rimligt att ge allmänheten en chans att skapa en egen nyanserad bild.)
 

Men nog om det för det jag framförallt vill dela är det jag alltid tar fasta på.  De system jag lever och verkar efter - 

Enligt metamedicinens synsätt "använder" våra kroppar virus för att återställa balans efter en pågående konfliktchock, virus är alltså en del i läkningsprocessen av ett trauma, tex en känslomässig svårighet eller chock man tidigare upplevt. Vaccin tillför viruset utan den föregående konfliktchocken och skulle därmed störa den naturliga processen mot balans.

Enligt hypnosens synsätt menar man att vaccin är en suggestion till kroppen att tro att den själv inte klarar att hantera viruset. En tes som går helt i linje med Metamedicinen. Man fråntar alltså kroppen den naturliga förmågan att eliminera hot genom en helt naturlig process. Lite som att genom dopning tvinga fram mer och större muskler. Onaturligt och inte särskilt hälsosamt.


Jag tänker att den säkraste vägen till att få ett skydd mot virussjukdomar är att ha dem. Precis som man medvetet utsätter barn för vattkoppor för att de ska få ett naturligt skydd så tänker jag att det gäller de flesta virus. 

Jag tänker att till syvende och sist så är det min och din kropps motståndskraft som avgör om och hur sjuk vi blir.

Jag tänker att det bästa sättet att hantera virus bra är att jobba på sitt immunförsvar och höja sitt välmående, både mentalt, emotionellt och fysiskt.

Jag tänker att om ett vaccin fungerar så ska det ges till riskgrupper som av olika anledningar har en rubbning i den naturliga förmågan att hantera virus.

Jag tänker att eftersom vaccin inte eliminerar virus så kan det omöjligt spela roll vad var och en beslutar sig för. Viruset är lika "smittsamt" och verkligt hos en vaccinerad som hos en ovaccinerad. 

Jag tänker också att många hoppas på att ett vaccin ska rädda oss så vi kan återgå till det gamla livet igen. Jag tror inte på någon sådan allomfattande lösning tyvärr.

MEN, jag tänker att om man vill ta sprutan så ska man göra det! Om det känns rätt, lätt och expanderat i kroppen vid tanken. 

Jag tänker och tror att våra yngre generationer som är födda på det nya århundradet är bättre rustade än oss äldre. De har ett fysiskt system som kan hantera sånt som vi upplever som yttre hot i form av virus, vacciner och strålning utan att ta skada. 
Oavsett om man väljer att ta vaccinet eller inte ta det behöver man på samma sätt som i alla frågor, lita till sin kropps Ja-eller Nej-respons.

Håll fokus och intentionen att vad din inre respons svarat är vad som kommer göra din kropp gott. Är man i den tilliten och energin och inte har några som helst tvivel så tror jag man kan dricka gift utan att bli påverkad. På samma sätt som jag tror att om vi stoppar i oss saker i rädsla så kan vi bli sjuka av allt.

Kontentan i hur jag tänker är att vaccin går emot mitt sätt att leva. När jag frågar min kropp visar den motstånd så jag tackar nej för nu. Det svaret kanske ändras en dag och då är det också okej. 

Låt oss respektera varandras val.❤
 

nyheter i höst
 

Jag fortsätter utbilda mig i Human design och är inne på mitt tredje år av studier, experimenterande och utforskande av detta enorma system. Med det sagt så har jag ändrat lite i prissättning, min meny och de program jag erbjuder.
 

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från ulricaloeb, kevin dooley, ryanhsuh31, NMR Photo