följ facebookgruppen

följ
youtubekanalen

följ
podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

Många hör av sig och frågar hur vi har det, hur vi mår så jag tänkte dela några rader.

Först - Så mycket kärlek och omtanke vi fått sedan Anders lämnade jorden. TACK ALLA som på något vis hört av sig med medkänsla, skickat blommor, kommit med mat, hjälpt mig rensa, åkt med sopor, fixat papper mm mm. Det har betytt oerhört mycket.
 


Jag vet att många är rädd för sorg, för att göra fel, för att uppröra, att inte ha rätt ord. Ur erfarenhet kan jag nu säga att det går inte göra fel och om människor undviker oss av osäkerhet gör det bara mer ont.

Vi pratar gärna och orkar vi inte så är det ändå fint med ett ord, en klapp eller en värmande blick.


Men vi är okej. Sorgen och saknaden är alltid närvarande men det betyder inte att vi inte fungerar. Vår sorgeprocess har pågått betydligt längre än sen han tog sitt sista andetag den 26 april. Den har över tid skiftat från sorgen över att sjukdom och mediciner förändrade och bröt ner vår fina man och pappa, till den definitiva förlusten av hans fysiska närvaro. En utgång vi förstår och har accepterat.

Jag har från första början överlämnat mig till processen, jag har fallit i bitar, gråtit litervis och pratat pratat pratat. Känslor och smärta skrämmer mig inte och jag har haft mitt team av nära och kära som hållit utrymme för min sorg och jag känner att mitt sätt att ge efter för allt har hjälpt barnen med för vi är "redan" ute på andra sidan.

Nu har en ny fas av processen infunnit sig, att uppleva allt "därute" på nytt, nu som en trio. Det är vad den här jordiska sorgen innebär, sorgeåret, att genomleva gamla miljöer, sällskap, rutiner och upplevelser och skapa nytt. Så smärtsamt men med en parallell spirande nyfikenhet över vad vår enorma förlust kan väcka upp för superkrafter inom oss var och en.

Jag lovade Anders att vi skulle klara oss och jag väljer aktivt att förvalta den kärlek och trygghet han gav mig och barnen för att skapa ett liv han känner stolthet över från sin himmel. 

Allt kommer bli bra 

Läs hela inlägget »

SORGEN, så bottenlös, smärtsam och renande, och så vacker på samma gång. Det har gått en dryg vecka sen min älskade fina man gick över, vände hem. Det känns som några minuter och som flera månader. Tiden upphör och jag rör mig mellan den jordiska smärtsamma och väldigt fysiska sorgen och saknaden, och den inre friden i andens evighet, vissheten om livet och dödens illusion. 

Det gör ont att dras mellan de båda. 
Att skriva ger tröst. Men det ger också perspektiv och alla tankar som maler när jag vaknar om natten eller vankar om dagen får sin plats när jag skriver. Pusslet läggs och med det lugnet, och känslorna får utrymme igen. Det finns så mycket att säga, att skriva om den här resan och den pågår ju för fullt. Så jag tänker att det är lika bra att börja...
 

När friden Är och jag vilar i tacksamheten över vårt liv tillsammans här på jorden, när jag klart kan se perfektionen i allt, då råder Nuet med sin stillhet. Sen plötsligt kraschlandar jag i en kropp som längtar efter hans stora varma hand, efter att höra hans röst och få känna hans doft.. 

Då både skriker och sliter det i mitt hjärta och tankarna vill gärna dra igång i beklagan, orättvisa och bannor.
 

Det är okej. Stark och svag och allting däremellan.

Sorgen är oberäknelig, den gör en skör och samtidigt så närvarande om man vågar ge efter för den. Den aktiveras av andras medkänsla och omsorg eller av praktiska "när-någon-dör-fix", när man minst anar det och det gör att världen utanför hemmet känns läskigt och sårbart. Men det finns inget annat val än att ge efter för sorgen och smärtan. Jag kan inte slösa bort den här upplevelsen, erfarenheten för att det är för jobbigt, då har ju Hans övergång varit förgäves.

Jag var en trasig människa när vi möttes för 21 år sedan. Sviken och rädd hade jag bestämt mig för att leva själv. Men så på en fest så stod han där med sitt varma leende, sina blåa ärliga ögon och med sin varma stora hand runt min. Jag var hemma. Med honom fick jag utrymme och kraft att läka. Han pushade mig med sitt oskyldiga - jag förstår inte vad problemet är? det är väl bara att ..... Så visade han mig vägen till en relation byggd på tillit, respekt och frihet. 

Att vi inte skulle bli gamla tillsammans känns overkligt. Att han inte skulle leva kvar känns än mer overkligt. Det kanske är just för att den här världen är overklig. Den bygger på liv och död. Och vi människor har bestämt ramarna för när det är okej och normalt att gå vidare, och när det är "alldeles för tidigt". 

När jag kraschar ner i den jordiska sorgen så dras tankarna dit, att det var för tidigt, han var inte klar, barnen borde ha fått behålla honom längre, jag vill inte leva utan honom här på jorden i fysisk form. Han hade ju så mycket mer att ge hävdar människan i mig. 

Men vem är jag att säga vad som är rätt tid? 

När jag zoomar ut perspektivet så kan jag se hans syfte med klar syn och då är timingen helt rätt. Han Kom, han Såg och han Berörde. Jag ber att alla han mötte fortsätter känna sig berörda, då ger vi hans liv mening på riktigt. Det är i sprickorna ljuset kommer in. Och var så säker, han jobbar nu vidare för att beröra från en helt annan nivå.  

Jag vet att allt redan står skrivet, att vi alla har ett manus fyllt med lektioner och utmaningar att genomleva och förlåta för att så småningom slippa inkarnera här igen. Han och jag hade det här manuset, det här var vår deal även om jag in i det sista trodde på ett annat mirakel. Men Han har hållit sin del, han förlät sin kropp som svek och valde aktivt att släppa taget. Nu är det upp till mig att hålla min, jag fick aktivt välja att släppa taget om honom när jag vägledde honom över och behöver nu förlåta för att våga öppna mig fullt ut.


Tack Anders, för allt. Din människa fattas min människa, men i anden/den gudomliga kärleken är vi ett, för evigt. Och jag vet att du finns precis här, redo för vår nästa kontakt, så snart jag är.. ❤❤❤

 

Läs hela inlägget »

Släpp taget, det är något jag förespråkar för alla klienter jag möter på ett eller annat sätt. Att ge efter. SURRENDER. Så många har haft modet att låta sig guidas igenom den kapitulationen. Lika många har inte klarat det trots min vägledning och jag har så många gånger undrat vad jag missat, vad som gjort att det funkar för en del men inte för andra. 

Naturligtvis har jag upplevt samma sak, den ljuva inre gudomliga friden när jag vågat ge efter fullt ut för smärta, förtvivlan eller rädsla, överlämnat och tagit emot. Men också känslan av att det tar stopp, hur gärna jag än vill kapitulera för det som för stunden Är.  
 

Jag har aldrig känt att jag saknat modet att ge efter, oavsett vilken smärta jag stått i, så vad är det som hindrar? 

Motivation? Inte värt det? Jag vet vad jag har men inte vad jag får? Tänk om det blir värre? 

Jag har landat i att det handlar om de bindningar vi har till den här världen, till vår fysiska kropp, till vår partner, våra barn, hemmet, jobbet, pengar osv. Vi har lärt oss identifiera vårt varande i det vi kan se, känna och uppleva. Och vem är jag om jag släpper taget om den identifikationen, fullt ut?!

Som den sökare jag är kan jag inte bärga mig, jag vill ju veta! Men processen har aldrig gått att tvinga fram, jag har snällt fått vänta tills tiden och jag varit mogen.

Idag är det inte så mycket jag identifierar mig med längre i den illusoriska världsligheten men det som är kvar är såklart det som ligger mig allra närmast, som handlar om kärlek. Den världsliga bilden av kärlek. Det vi känner för vår partner, för våra barn, för de nära och kära. Den kärlek vi tror hänger ihop med någon annan. 
 

Även om jag med mitt sinne förstår att jag behöver släppa även dessa bindningar för att återvända hem till den eviga kärleken, Gud, eller vad man vill kalla den, så har jag inte kunnat det. 

Att släppa bindningen till just denna världsliga personbundna kärlek är inget man gör bara för att man vill. Det krävs en push från livet själv för att öppna den dörren.

För mig kom den pushen med en allvarlig cancer hos min man. När döden knackade på hos oss så var det vad jag behövde för att kapitulera för den inbillade rädslan att jag kan förlora kärlek. (Jag har skrivit om den upplevelsen i tidigare texter.) Men att våga ge efter för allt som dras upp inom en när livet ställs på sin ytterska spets ger sin belöning. Att släppa bindningen till egots version av kärlek öppnar en för den gudomliga kärleken. Den som inte är personbunden. Som Lena Ph sjöng, Kärleken är evig... Hur kan vi förlora något som är evigt? 

Vi lever i en tid när livet hjälper oss, pushar på, och uppmanar oss att vakna så vi kan leva en lycklig tillvaro, i en fridfull enhet.
Paradoxalt nog (som allt är i den här ego-världen)  så ökar dramat runt omkring oss alltmer av just den anledningen. Vi har väl aldrig sett så mycket sjukdom, död och krig i modern tid! Men förändringen behöver börja i det inre. Allt "därute" är bara en projektion av vårt inre kaos och eftersom allt är Ett så gör vi allra mest skillnad  genom att börja inom oss själva. 

Varför inte ta hjälp av livet nu, se över din tillvaro, vad skrämmer och hotar dig mest?
Vad är du mest rädd för att förlora?
Vad är det för bindning som ligger till grund för det?
Är du villig att släppa taget om den?
Ge efter för den rädslan, kapitulera in i SURRENDER till att allt sker till ditt och därmed allas högsta bästa? 

Idag fick jag ett kvitto som värmer och hjälper mig öppna hjärtat än mer. Jag har under månaderna sen min man blev sjuk utmanats i mitt förhållande till den traditionella vården med dess endimensionella synsätt, mediciner och behandlingar som bryter ner mer än bygger upp var min åsikt. Jag har mött, förlåtit och processat dessa reaktioner i mig och som sagt, idag kom kvittot. 
Vi bjöds in till ett möte med ASIH-teamet där deras intention var att öppet lyssna till min och min mans synsätt på livet, på sjukdom och läkning. Ett möte där samtalet var öppet för förståelse och respekt med en vilja att mötas över de medicinska gränserna. Helt fantastiskt!
Hur blir det bättre än så?
Att sjuksköterskan dessutom lånade med sig boken om Metamedicin hem för att läsa gjorde min dag! 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: identifikation kärlek

I 20 år har jag jobbat aktivt med att på djupet förstå människan, lära känna vem jag är på riktigt och förklara och guida andra till detsamma. Jag har mött utmaningar, läkt gamla sår av övergivenhet och svek, jag har förlåtit mig själv och andra och genomskådat egot för att till slut landa i en skön fridfull tillvaro.

Jobbet rullade på, mina relationer var sunda och sanna, barnen artade sig fint och min man och jag satsade på att skapa smultron-ställen i våra respektive barndomsmiljöer och vi började hitta tillbaka till gemensamma aktiviteter nu när barnen inte längre ville hänga med oss som förr. Livet tuffade på i sin gilla gång helt enkelt. Allt var gott.
 

Så kom senhösten -21 med ett brak. Plötsligt flyttade rädsla, sjukdom och förtvivlan in i harmonin. Jag ställdes inför min absolut största rädsla, att förlora min kärlek, till döden. Att stå bredvid när ens älskade man bryts ner av sjukdom, att inte kunna hjälpa trots den gedigna kunskap jag har. Att bli "anhörig", jag som jobbade med kurativt anhörigstöd. Det blev en störtdykning rakt in i maktlöshet och förtvivlan. Och då var det inte ens jag som bar på sjukdom. 
 

-Det här är straffet! gapade egot inom mig, du som trott att alla symtom och sjukdom går att oskapa! Så här går det när man tror att livet är gott och lätt! Fattar du nu varför du jobbat med anhörigstöd, för att du ska veta hur svårt det är och vad du har framför dig! Lagomt åt dig.. osv osv. Egot är skoningslöst när det får bränsle till sitt tankesystem.
 

i smärta kan vi vakna
 

Under alla år av studier och utforskande har jag haft en stående bön, att få känna kontakt med den gudomliga kärleken. Glimtar har funnits men de har varit korta och flyktiga. Jag har bett och bett om den kontakten igen. Och ironiskt nog, som de flesta som jobbar med personlig utveckling vet, är att det som är enkelt att förstå och se hos andra blir som blindfläckar hos en själv. Hur många gånger har jag inte förklarat för mina klienter att när vi ber och säger Ja till något som bottnar i en sann längtan så är det första vi får möta just sådant som hindrar den verkligheten att redan vara här. 

Med andra ord för att få kontakt med den gudomliga kärleken behövde jag möta förlust, sorg, rädsla, förtvivlan och icke kontakt först. Det är känslor som jag i teorin vetat att jag behöver bli fri med, men det är samtidigt känslor som vi människor skyr och nästan gör vad som helst för att slippa känna. Så trots all kunskap, trots allt inre processande så hade jag inte lyckats nå kärnan av dessa sår. 

Förrän nu. När livet ger exakt det jag behövde för att komma i kontakt med den djupaste av smärta. Separation från kärlek. Man kan också säga såret av separationen från Gudomlig kontakt.
 

Sagt och gjort. Mitt kall är att leva som jag lär så det fanns ingen annan väg att gå än rakt igenom. 

Man skulle kunna kalla det "min själs dunkla natt". Eller "min pilgrimsvandring/process". Eller "mitt egos dödskamp". 

Som jag skrev i det förra inlägget, allt jag lärt, gjort och erfarit var förberedelser för just det här. Min mans elakartade cancersjukdom gav mig vad jag behövde för att öppna mig för gudomlig kärlek.
 

men hur gör man det?


Särskilt när det första man gör när förståelsen om allvaret närmar sig är att

  • kämpa emot 
  • inte se klart
  • vägra ta in och acceptera
  • fokuserar på allt "dom har fel om"
  • fixar situationen på de sätt man kan

Det jag inte ser finns inte. Men även om det ligger en hel del sanning i det så går det inte att blunda för de känslor som kokar under ytan. 

Tack vare min kunskap och erfarenheter av att möta känslor och tack vare mitt fantastiska nätverk av familj och vänner valde jag att ge efter för alla dessa smärtsamma känslor. För att klara det så tog jag bokstavligen Jesus i ena handen, hjärtat i den andra och lät mig bäras av mitt älskade superteam av terapeutkollegor som fanns för mig natt som dag, som höll utrymme när jag föll och föll ända ner till separationens kärna där den gudomliga kärleken öppnade sig i all sin fullkomliga villkorslöshet.

En process jag fått göra om och om igen när nya besked kommit, när symtom blivit värre eller inläggning varit ett faktum. 
 

Jag har känt mer under dessa månader än jag gjort sammanlagt i hela mitt liv! Men det har givit mig en kärna av frid, av tilltro och förtröstan. Att möta det som skrämmer mest gav mig tillbaka en sann trygghet jag är inte ensam, jag inte är övergiven och en visshet att kärleken är evig. 


Än är vi inte i land. Min mans resa i den här sjukdomsprocessen är en helt annan historia och det är hans väg att gå. Men den finaste gåva jag kan ge honom är att jag tar ansvar för min väg, min resa. 
 

Idag kan jag välkomna honom hem med ett öppet hjärta, utan rädsla och med ögon som ser honom bortom sjukdom. Jag kan vara den som håller utrymme och ger stöd om han vacklar, för jag står stadigt, i kärlek och närvaro.

Och jag har aldrig varit mer levande. ❤

 

Läs hela inlägget »

"När livet händer, drabbar, slår ner framför en behöver man stanna upp, möta/förlåta för att sen se bortom illusionen för att hitta & känna sanningen.
Där är jag nu.
Om du undrar varför det är så tyst här så vet det.
Jag kommer igen, men just nu har livet slagit ner här och jag behöver ge efter, för allt.
Surrender into faith. Allt jag lärt, allt jag erfarit, allt jag gjort har varit förberedelser. Nu vilar allt i Guds händer."

Det här var en text jag skrev i veckan i facebookgruppen Helenas Livsåskådning. I den här bloggen vill jag börja utveckla dessa rader. Jag har väntat på rätt timing att skriva, idag tar jag ett första steg.

Den 22 januari, är nyåret inom human design. Energimässigt en bra tid efter julstök och traditionellt nyårsfirande. Nu har vi landat i vardagen igen och den kollektiva energin ger till och med stöd till förändring, till sk nyårslöften. Men jag vill inte kalla det löften, hellre en intention som har sin grund i en sann önskan om förändring.

Det avslutande kvartalet av 2021 innebar för min familj en kris som satte vår relation till liv och död i fokus. Idag vill jag börja dela med mig, iallafall lite. Än är jag hudlös och skör, samtidigt som jag också känner ett enormt lugn med tilltro. Det hade jag inte vågat trott på där vi satt i chock för bara en dryg månad sen.
 


Just idag på det här nyåret, vill jag sätta en intention för 2022 där jag ber att få överlämna mig till den Gudomliga viljan. Använd mig för det högsta syftet och för mitt och därmed andras högsta bästa. Min vilja är Din vilja.
 


När man ställs inför faktum av liv och död så börjar en process av att söka mening. Jag som ägnat de senaste 15 åren åt att släppa och förändra tankar och beteenden, att möta och omfamna känslor och reaktioner för att nå inre frid undrade nu varför? Om allt ändå är meningslöst och vi alla ska dö, what's the point?!
 

Den inre frid jag vilat i skakades om och jag behövde något, men vad? Jag började på riktigt att söka Gud.
 

Som alltid kastar jag mig in med hull och hår, den här gången ända in till kristendomens kärna. Jag bad, tog emot Helige Ande och lyssnade på allt jag kunde hitta om Jesus, Bibeln och Gud. Att ge mig in i den kristna formen var omtumlande och allt jag lärt och trott sattes på ända. Det var som att hamna i en centrifug av tankar, påståenden, läror och trosföresatser. Skulle verkligen allt jag lärt om livet nu tryckas ihop till detta? Till en Gud som kräver en viss ordning och till en Jesus som offrades för världens synd? Jag försökte verkligen ta till mig detta för jag behövde få känna Guds kärlek och TRO. Kronan på verket blev Dopet, det som skulle rena mig från allt ont, allt gammalt och pånyttföda mig till Jesus Kristus. Min egna intention var att en gång för alla dränka Egot. Men det vågade jag inte säga högt, det kanske var syndigt.

Sammanfattningsvis dök jag djupt in i den kristna formen och fick med mig den nyckel jag sökt. Förståelsen att det inte finns EN väg som passar alla, att tron på Fadern, Sonen & den Helige Ande är så mycket mer än kristendomen. Att det inte finns en väg är ju något jag alltid förespråkat men nu landade det djupt i mitt hjärta och det satte mig fri.
Samtidigt hittade jag tillbaka till det som från början kickat igång min personliga utvecklingsresa...

 

allt vi ser & upplever är egots illusion
 

För 17 år sedan fann jag en bok i min bokhylla. Jag vet än idag inte hur den hamnat där men jag började läsa den och kastades in i en process där hela min varseblivning förändrades och jag upplevde ett enormt perceptionsskifte.

Boken som jag nämnt många gånger förut var Bortom Universum (The Disappearance of the Universe) av Gary R. Renard. Han skrev boken tillsammans med två uppstigna mästare (japp!) och den förmedlar  kärnan av Jesus ord i det metafysiska verket En kurs i mirakler som i sin tur är en vägledning att göra illusionen ogjord. En väg hem till Guds rike som vi aldrig egentligen har lämnat. Och tro mig, jag vet! Det är omöjligt att förstå med Egots tankesätt.

 

Jag känner mig enormt tacksam för att ha blivit vägledd tillbaka till sanningen. Jag är också enormt tacksam för all kunskap jag samlat på mig genom åren, all förståelse och den förmåga jag har att sammanföra och applicera det på min upplevda sk verklighet.

Utan den här förståelsen om vem jag är, utan den här tilltron till att Gud finns så hade den här livs-krisen vi befinner oss mitt i varit enormt svår att hantera. Allt har varit en förberedelse. För nu. Men även för mitt framtida syfte, mitt kall.
 

resan är inte slut än
 

Än vet vi inte vart vi landar, var den här resan slutar. Jag är som sagt hudlös, enormt skör och minsta motgång kastar mig ner i slukhål av rädsla. Men jag har verktygen och jag har det bästa nätverket i världen av nära och kära som finns där, håller, stöttar och säger rätt saker. Jag har tilliten och förmågan att ge efter för det svåra och när jag gör det så fångas jag upp av en gudomlig frid inom mig. Och jag märker att slukhålen blir grundare och mindre smärtsamma för varje gång och Egots rädsla blir tystare.

Guds frid lyser i mig nu (lektion 188 i En kurs i mirakler)

Den gudomliga intelligensen som vi alla Är känner oss, finns för oss, vet vad vi behöver för att känna oss hållen, trygg och omhändertagen. Ibland går man vilse och tror att andra vet bättre, att det finns måsten och rätt och fel, att du behöver klara allt själv, att ensam är stark. Men du är ett med den gudomliga kärleken och kan inte vara annat. Kroppen, föreställningar, upplevelser, tankar och känslor kommer och går men sanningen om vem du är är oföränderlig. Du, jag, vi är samma, vi är evig kärlek. ❤

 

nytt för 2022
 

När livet utmanar så blir man snabbt varse om vad som är viktigt på riktigt. Det är därmed dags att förändra även mitt företagande. Något jag velat under lång tid. Bara ordet företag ger en tyngd i mig. Ytterligare en form som känts trång men som jag trott mig behöva finna mig i. Moms, skatt, redovisning och deklaration. Blä blä blä. Jag vill bidra, hjälpa och göra skillnad. 

Så hädanefter erbjuder jag min service och mina tjänster mot donationer.
Du väljer den summa av tre möjliga som du kan och vill donera och swishar mig i samband med sessionen. Win-win.

Mitt kall är att ge dig nya perspektiv på svårigheter och bekymmer som bidrar till en trygg och säker framtid som DU❣

Välkommen att boka tid här via boka direkt.
 

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Läs hela inlägget »

Plötsligt har vårt samhälle öppnat upp igen. Lika oväntat och ologiskt som det stängde. Det har gått 20 månader av restriktioner och begränsningar, av nya arbetsrutiner och sätt att umgås. Hur går vi ut i samhället igen? Är allt över? Många reagerar i motstånd, andra i glädje. Hur förhåller vi oss till den här tiden egentligen? Hur gör du? 

Jag har några nyheter att presentera som ska göra det enklare för alla som vill att testa och starta utforskande av ens sanna jag. Men först något helt annat..

För några veckor sen fick jag frågan från en vän hur jag tänker runt vaccin. Eftersom sådana öppna frågor kickar igång mig och min logiska energi hade jag inga svårigheter att svara. Lite intressant human design parentes men på "egen hand"  har jag haft väldigt svårt att dela mina åsikter om detta tidigare. Men fråga mig hur jag tänker och svar aktiveras från en källa större än jag själv.. 

I veckan fick jag dessutom en uppmaning om att vaccinera mig hemskickad samtidigt som barnen kom hem med uppmaningar från skolan om att även de bör vaccinera sig. Friska barn och ungdomar som inte själva påverkas nämnvärt av viruset? Innehåller det här vaccinet nån magi eller? Min logiska sida får helt enkelt inte ihop det.
 

vad tänker jag då?
 

Jag gjorde ett inlägg i facebookgruppen som fick bekräftande feedback så jag tänker att jag utvecklar och delar vidare här.
Ett första ställningstagande är att det inte finns ett rätt svar som är rätt för alla, det strider mot allt jag jobbar för och lever efter. 
Jag tänker att det inte finns något rätt eller fel, det är vad som blir tokigt i våra medier just nu, motsättningarna mellan för och emot. Det verkar vara viktigare att fokusera på att få andra att göra som en själv än att respektera varandra olikheter.

Jag förstår att de flesta hoppas på att man hittat vaccinet som utrotar viruset, det hade ju varit den enklaste lösningen. Men funkar det verkligen så? Det jag kan om virus är att de "försvinner" av sig själv. Virus är som farligast när ett nytt uppstår, sen muterar det och muterar tills det inte är farligt alls, en process som tar ca 1-1,5 år. Och det oavsett om det finns vaccin. 

Vad jag kan om vaccin är dels att det i bästa fall aktiverar våra kroppars egna immunförsvar så man bättre ska hantera det aktuella viruset om man skulle få det. Det jag också förstått är att om vaccin ens ska fungera så behöver det vara framforskat på ett isolerat virus så det är exakt rätt matchning. Och eftersom virus muterar rätt omgående så är det extremt svårt att få fram exakta vaccin. Och särskilt den här gången då man som jag förstått inte lyckats isolera ett specifikt virus. Det tar dessutom många många år att forska fram ett exakt vaccin och det hade bara gått ett år den här gången.
(Just den här informationen om virus och vaccin har jag tagit till mig av olika läkare och forskare som tyvärr inte fått något utrymme i vanlig media. De censureras hårt. Varför kan man undra, det vore ju fullt rimligt att ge allmänheten en chans att skapa en egen nyanserad bild.)
 

Men nog om det för det jag framförallt vill dela är det jag alltid tar fasta på.  De system jag lever och verkar efter - 

Enligt metamedicinens synsätt "använder" våra kroppar virus för att återställa balans efter en pågående konfliktchock, virus är alltså en del i läkningsprocessen av ett trauma, tex en känslomässig svårighet eller chock man tidigare upplevt. Vaccin tillför viruset utan den föregående konfliktchocken och skulle därmed störa den naturliga processen mot balans.

Enligt hypnosens synsätt menar man att vaccin är en suggestion till kroppen att tro att den själv inte klarar att hantera viruset. En tes som går helt i linje med Metamedicinen. Man fråntar alltså kroppen den naturliga förmågan att eliminera hot genom en helt naturlig process. Lite som att genom dopning tvinga fram mer och större muskler. Onaturligt och inte särskilt hälsosamt.


Jag tänker att den säkraste vägen till att få ett skydd mot virussjukdomar är att ha dem. Precis som man medvetet utsätter barn för vattkoppor för att de ska få ett naturligt skydd så tänker jag att det gäller de flesta virus. 

Jag tänker att till syvende och sist så är det min och din kropps motståndskraft som avgör om och hur sjuk vi blir.

Jag tänker att det bästa sättet att hantera virus bra är att jobba på sitt immunförsvar och höja sitt välmående, både mentalt, emotionellt och fysiskt.

Jag tänker att om ett vaccin fungerar så ska det ges till riskgrupper som av olika anledningar har en rubbning i den naturliga förmågan att hantera virus.

Jag tänker att eftersom vaccin inte eliminerar virus så kan det omöjligt spela roll vad var och en beslutar sig för. Viruset är lika "smittsamt" och verkligt hos en vaccinerad som hos en ovaccinerad. 

Jag tänker också att många hoppas på att ett vaccin ska rädda oss så vi kan återgå till det gamla livet igen. Jag tror inte på någon sådan allomfattande lösning tyvärr.

MEN, jag tänker att om man vill ta sprutan så ska man göra det! Om det känns rätt, lätt och expanderat i kroppen vid tanken. 

Jag tänker och tror att våra yngre generationer som är födda på det nya århundradet är bättre rustade än oss äldre. De har ett fysiskt system som kan hantera sånt som vi upplever som yttre hot i form av virus, vacciner och strålning utan att ta skada. 
Oavsett om man väljer att ta vaccinet eller inte ta det behöver man på samma sätt som i alla frågor, lita till sin kropps Ja-eller Nej-respons.

Håll fokus och intentionen att vad din inre respons svarat är vad som kommer göra din kropp gott. Är man i den tilliten och energin och inte har några som helst tvivel så tror jag man kan dricka gift utan att bli påverkad. På samma sätt som jag tror att om vi stoppar i oss saker i rädsla så kan vi bli sjuka av allt.

Kontentan i hur jag tänker är att vaccin går emot mitt sätt att leva. När jag frågar min kropp visar den motstånd så jag tackar nej för nu. Det svaret kanske ändras en dag och då är det också okej. 

Låt oss respektera varandras val.❤
 

nyheter i höst
 

Jag fortsätter utbilda mig i Human design och är inne på mitt tredje år av studier, experimenterande och utforskande av detta enorma system. Med det sagt så har jag ändrat lite i prissättning, min meny och de program jag erbjuder.
 

Läs hela inlägget »

Missa inte tipsen jag delar med mig av i slutet av texten, tips som kan vara den push du behöver för att satsa på Dig...
Det har gått 20 år sen jag började min socionomkarriär. Tänk, 20 år av möten med människor i kris, i behov av stöd, av vägledning. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid! 

Jag minns att jag efter 8 år som kurator tyckte att jag nått taket, det var inte lika givande att vara den stöttande längre. Vad jag inte förstod då var att orsaken till det inte var jobbet i sig utan det var jag. Jag hade nått ett tak i mig. Det är svårt att hjälpa och vägleda andra när man själv inte gjort det inre jobbet. 
 

lönsamheten att satsa
 

Jag började även spela golf för 20 år sen. Min golf-pro sa då att min teknik var bättre än vad mitt resultat visade. Intressant nog blev resultatet aldrig bättre under de få år jag spelade heller. Min man föreslog att jag skulle ta lektioner men eftersom jag hade hört att min teknik var bra tyckte jag det var onödigt och det hela slutade med att golf inte blev min grej. Jag var helt enkelt inte intresserad att göra investeringen och satsa på min potential.

I och med p(l)andemin så tog jag upp golfen igen och den här ggn tog jag även en lektion. EN! lektion. En liten korrigering av grepp och baksving så träffade jag plötsligt bollen bättre och slog betydligt längre. Snacka om utdelning! Varför hade jag inte gjort det tidigare?!
 

Min inre utvecklingsresa började egentligen av en slump, när jag sökte mig till en vidareutbildning för att lära mig göra mer skillnad i mitt jobb. Den utbildningen skickade mig rakt in i mina mörkaste vrår och gav mig en kickstart liknande den enda golflektionen. Den väckte också lusten att förstå vad som driver oss människor, det som gör att vi hellre kämpar och gnetar än satsar på att göra det inre jobbet. Varför vi hellre följer strömmen än blickar inåt.
Jag har djupdykt i metoder, modeller och system som givit mig förklaringar till sjukdomars uppkomst och hur vi människor fungerar och varför vi reagerar som vi gör. Jag har hittat verktyg som förändrar och gör skillnad, för mina kunder, klienter och de medborgare jag möter. Men det som varit det viktigaste och det absolut mest värdefulla är det egna inre jobbet som följt med, investeringen i min inre resa.
Jag är inte samma människa idag som jag var för 20 år sen. Utåt sett kanske, men jag reagerar inte som förr, jag triggas inte av samma saker, jag mår så bra, trivs i mig själv och jag anpassar mig inte längre till omgivningens förväntningar. 

Om vi tar golfen igen, idag blir jag inte påverkad av fyrbollen som pressar på bakifrån, jag störs inte av att ha okända med i den boll jag går i för jag vet hur jag kan dra tillbaka mitt fokus till mig själv. Jag har ett lugn som gör att jag träffar bollen bättre och jag är öppen med att ta fler lektioner och satsa för att bli bättre. För att det är kul helt enkelt. Det ger en skön känsla av framgång varje gång jag hör klicket av en bra bollträff. Mitt handicap är fortfarande samma höga men herregud så mycket roligare och mer tillfredsställande det är numera.
Precis som livet är. Tack vare att jag satsat och investerat i mig själv. Trots att jag i andras ögon kanske varit självisk och hellre borde lagt tid och pengar på barn och familj. Tack vare att jag litat på att om jag mår bra så mår min familj också bra och både min man och mina barn ges förutsättningen att komma ännu längre av just den anledningen. Precis som golfbollen gör.
 

GÅVAN ATT VARA SIG SJÄLV
 

Det jag också fått med mig som skiftat hela min uppfattning om mig själv och omvärlden är en helt naturlig förmåga jag har.
Den förmågan är att jag läser av andra människor på djupet. En förmåga som var en last tidigare för jag förstod det inte och kunde heller inte tolka informationen. Eftersom jag inte förstod att jag kände in andra mer än mig själv använde jag informationen till att nedvärdera och döma mig själv, att jag var fel, borde vara, göra mer eller annorlunda. 
 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Som jag kämpade för att både pressa andra att tycka eller göra som jag och för att själv anpassa mig för att passa in! Med resultatet att jag kände mig mer och mer fel.

Förmågan att läsa av eller absorbera den andre var också en last för den åsamkade mig smärtan av avvisande om och om igen.  Jag kände ju i hela mig och visste tex när en relation var körd eller om den behövde förändras, jag visste hur och vad den andre behövde göra för att må bättre, bli friskare eller om det var dags att byta jobb eller kommunicera annorlunda, men ingen verkade vilja höra mina råd eller förklaringar till deras problem. För mig var det gåvor av välvilja som ingen tog emot. Det gjorde ont för jag ville ju bara väl.

Idag vet jag bättre. Idag förstår jag att det som händer i mig är information och har inget med mig och att vara fel att göra. Jag vet också att det är i samförstånd och kontakt med den andre som jag förmår att tolka informationen och att den ska inte alltid delas. Efter många års inre arbete, omprogrammering av gamla präglingar och inlärda beteenden och en djupdykning i framförallt min Human design vet jag att den gåvan jag har är fantastisk. När jag vet vem jag är och har verktygen att vägleda den som vill ha min vägledning har förmågan förfinats till den gåva den är. Min superkraft

Numera känner jag av när dörren är öppen att dela med mig och om jag råkar säga för mycket så vet jag att inte bli ledsen om mottagaren inte är redo att ta emot.

Befriande är ordet. Friheten att få vara jag, att inte behöva känna att jag är fel längre utan snarare kunna använda mina naturliga styrkor och gåvor fullt ut. Snacka om väl värd investering! Tänk, i framtiden när vi alla människor vet vårt värde och lever i vår fulla potential.. Vad mycket längre vi skulle komma i våra liv, eller hur mycket mer effektivt vi skulle nå flaggan och hålet, vår intention och dröm. När vi lever våra sanna jag. Den världen skulle jag vilja uppleva.
 

PAY IT FORWARD EFFEKTEN
 

Jag drömmer om att mina erfarenheter ska inspirera Dig och andra att våga investera i er själva. Genom att satsa på dig själv kommer du inte bara må så himla mycket bättre, du kommer också väcka en kraft och motivation att skapa det liv du vill leva. Du kommer också visa din omgivning att du är viktig eftersom du prioriterar Dig. Det är inte att vara egoistisk, det är att visa kärlek. Ju mer du investerar i Dig desto mer kärlek och trygghet sprider du till din omgivning. Tänk att få visa dina barn i handling värdet av att prioritera sig själv. Det ger dem rätt inspiration att själva kunna satsa på sig själv. 

Jag är också övertygad om att det är när vi investerar i den egna inre utvecklingen som vi på riktigt påverkar vår jord, miljön och det samhälleliga klimatet. 
Farhågan många har är att bli ett stort ego som skiter i andra om man prioriterar sig själv först men så kan det aldrig bli. Ju bättre Du mår, ju mer du ger dig själv, desto mer vill du ge och bidra med, och desto mer har du att dela med dig av till omvärlden. 

Mår vi gott så gör vi gott. Ganska logiskt eller hur?
 

TIPS PÅ VÄGEN
 

Men var börjar man kanske du undrar. Som ett första steg, avsätt lite tid för kontemplation. Tänd ett ljus, ta med en kopp te och en skrivbok och börja skriva ner, punktvis, allt du inte vill ha i ditt liv men som du inte ser någon lösning på i dagsläget. När du ser allt du inte vill ha är det lätt att se vad du istället vill. Du kan utgå från de stora områdena i livet. Jag ger dig några exempel här;
 

relationer

Jag vill inte - bråka, jag gillar inte när hen gör si eller så, jag känner mig ensam, tagen för given, det är bara jag som anpassar mig..
Jag längtar efter - lugn och ro, förståelse, att bli sedd och bekräftad, våga stå stark i mig själv..
 

ARBETE

Jag vill intejobba så mycket, stressa, ha söndagsångest, jag kan så mycket mer än jag får använda, trivs med uppgifter men inte med kollegor eller tvärtom..
Jag längtar efterlugn, att känna mig tillfreds, ha roligt och känna inspiration och att jag bidrar och utvecklas, trivas med både uppgifter och kollegor..
 

pengar

Jag vill inteha så mkt månad kvar när pengarna är slut, vända och vrida på varje krona, välja billigt istället för kvalitet..
Jag längtar efteratt vara fri med pengar, lita på att jag har det som behövs och mer därtill, att välja vad jag vill ha oavsett pris...
 

FRITID/TID

Jag vill intehinner inte med nån fritid, har ingen hobby, bara jobba, äta och sova, äta så mycket halvfabrikat...
Jag längtar efteregen tid för det jag vill, resa, måla, skriva, dyka, golfa, dansa, träna.. att vara ledig, laga mer mat från grunden...

Det här är såklart bara exempel, skriv spontant vad som kommer till dig, censurera inte. Fortsätt med områden som tex hälsa, familj, vänner eller om du har fler områden att titta över.
När du har fått ner allt på pränt är det dags att se över hur mycket du investerar i dig själv för att skapa en förändring i riktning mot det du vill och längtar efter.
Det är svårt att få till förändring om vi gör samma saker om och om igen eller hur?

Vad skulle det vara värt att få det liv du längtar efter?

  • Är du villig att investera det som krävs av engagemang, tid, pengar och mod?
  • Är det ens möjligt att inte göra det?
     

Se det som ett vägskäl där den ena riktningen går i en loop tillbaka i det spår du vandrat och känner till. En väg av strävan och att bita ihop och överleva kanske. 
Den andra är ny, outforskad men kommer ta dig till det du längtar efter även om du inte förstår hur just nu. Och kom ihåg, en liten justering kan förändra resultatet i det stora..

Vilken riktning väljer du?

Om du väljer den nya vägen att göra lite mer av livet, göra det lite roligare att leva, och inte välja den gamla loopen så har jag självklart ett par olika alternativ att erbjuda. Du hittar dem längre ner här i mailet ↓ Det finns såklart mängder av alternativ därute men det är genom beprövad erfarenhet jag satt samman det jag erbjuder, jag vet att det funkar helt enkelt.  

Frågan är Om Du känner kallelsen från ditt inre.. Om det resonerar rätt för dig. Reflektera över dina anteckningar, känn efter vad som händer inom dig när du skriver ner vad du längtar efter. Vet att ditt sinne kan aldrig veta hur din längtan ska manifesteras, ditt sinne klamrar sig fast vid det gamla invanda oavsett om det inte längre gör dig lycklig. Det är läskigt att ta steg mot det okända och det är skönt att ha en hand att hålla i, en hand som varsamt håller din rygg och för dig framåt. Jag erbjuder så gärna mina händer till dig om du vill och behöver mig. 

För att veta det kan du antingen surfa runt bland mina tidigare bloggtexter eller så kan du lyssna på de (om än få) podd och youtubeavsnitt som jag gjort (länkar längst upp på sidan) eller helt enkelt höra av dig med dina funderingar så bokar vi in ett 15min fritt samtal så vi får känna på varandra lite. Enklast svarar du på det här mailet isåfall.


Tänk vilken spännande tid vi skulle kunna ha tillsammans om vi klickar!! Me like 

Läs hela inlägget »

Jag tycker det är roligt att använda olika arenor i tillvaron för att testa var jag mentalt och emotionellt befinner mig just nu. Dansbanan har varit en sådan arena för mig under många år. Eftersom jag regelbundet varit ute och dansat så har jag lätt kunnat se när jag skiftat något inom mig. Till exempel kommer jag ihåg ett tillfälle när jag nobbade en person. Det är något man inte gör på dansbanan och det måste finnas skäl som typ håller i en rättegång om man ska nobba.

Jag hade under ganska lång tid jobbat med dels att respektera mina gränser och att lita till min inre vägledning, min känsliga intuition. En intuition jag länge dömt ut som dömande och hård för att jag så snabbt känner om en människa eller upplevelse är bra för mig eller inte. Man måste ju ge människor och situationer en chans var min inställning. En inställning som gjort att jag utsatt mig för onödigt obehag genom livet. 
 

Det jag tidigare noterat på dansgolvet var att jag ofta redan innan jag ens sett personen som närmat sig vetat att jag inte borde släppa hen nära. Det har aldrig varit någon uppenbar anledning till varför men känslan har varit tydlig men jag har väldigt sällan gett efter för den. Men det gjorde jag alltså den här gången. Jag sa sonika nej tack. Responsen från min kropp var en omedelbar lättnad. Responsen från kvinnan bredvid mig var, -men fy det var inte schysst! Innan jag ens hinner reflektera svarar jag -nä kanske inte men jag känner mig sjukt stolt! 


Igen, det låter kanske hemskt men för mig var det en inre seger, att jag lyssnade på min instinkt! Det var helt opersonligt mot personen i fråga men det var en extremt respektfull handling mot mig själv. En handling som gav mig ett kvitto på att jag numera litar och lyssnar till min intuition även om sinnet inte begriper varför. Det som sedan visat sig på dansbanan men även i livet är att det väldigt sällan dyker upp situationer där jag behöver nobba. Det är som att jag inte längre drar till mig upplevelser som inte är gynnsamma för mig. 
 

livet kan vara en lek
 

Det är lätt att ta livet och vardagen på blodigt allvar, allt känns så viktigt och man är rädd för att göra fel eller för att utmana sig för tänk om det inte funkar. 

Om man leker lite med olika arenor så kan det avdramatisera viktiga val och beslut man behöver ta i vardagen. Du kan också använda dig av dessa arenor i efterhand för att reflektera över de olika scenarion som presenterats.
 

Under semestern i år var vi på tivoli på dotterns önskan. Det var något jag älskade som barn men som med tiden skiftat till att bli en extremt jobbig upplevelse. 

Massor med folk, trångt, köer och så har jag lätt blivit illamående av karusellåkandet. Dessutom upptäckte jag för ungefär 20 år sen att jag plötsligt var extremt höjdrädd. 

Det var med blandade känslor jag gick med på förslaget. I dessa tider var vi dessutom tvungna att förboka och då var det åkband som gällde för alla i sällskapet. 

Inför besöket förberedde jag mig med att sätta intentionen att ha kul. Att göra det bästa av det hela och att utmana mig och de rädslor jag haft men som jag har jobbat med att skifta.
 

Hur gick det då?
 

Efter att i rasande fart ha åkt ett monster, en twister, en bergodalbana och ett fritt fall så kunde jag konstatera att någon vidare höjdskräck fanns inte kvar! Nästan snopet. Och det var så kul! 

Inför varje nedförsbacke och fall så öppnade jag mig för all gammal rädsla samtidigt som jag bad att få släppa allt som inte längre gynnar mig just nu och hej vad det gick! 
 

Förutom rädslor så har jag alltid haft svårt med tålamod, jag avskyr att vänta. Rätt så ironiskt eftersom jag i Human design är en projektor vars livsstrategi är att vänta på att bli inbjuden till möjligheter och projekt. Det har varit en extrem utmaning för mig. Att då stå och köa 40 minuter för att åka en galen karusell har definitivt inte varit värt mödan.

Även här fick jag uppleva hur det inre jobbet givit frukt. Det var riktigt trevliga 40 minuter tillsammans med familjen. Det är inte ofta vi får hänga tillsammans på det sättet längre med barn som är 14 och 16 år gamla. 

Jag älskar när jag får kvitto på det inre jobb jag gjort. Ibland kommer det genom klienter, ibland i skarpt läge men väldigt ofta när jag använder dessa olika arenor som experiment.

Har du platser eller arenor du brukar använda för att leka med dina rädslor eller tillkortakommanden? Om inte, skulle du kunna utforska det? Som den lek livet faktiskt är. <3

Kramar
Helena

Läs hela inlägget »

Vi utvecklas genom smärta. Både vi människor och det samhälle vi lever i utvecklas genom kriser. Det smärtsamma och svåra behöver falla hela vägen ner till den djupaste botten. Det är så vi kommer vidare i livet, på riktigt. När botten är nådd kan vi ta spjärn och skjuta oss uppåt igen. Om vi inte ger efter och låter oss nå botten så blir vi kvar i dyn av smärta och mörker, eller kämpandes precis vid ytan. 

Genom motgångar eller livskriser som fysisk eller psykisk sjukdom, separation, förlorat jobb eller förluster hittar vi nycklar vi aldrig kan finna i lycka. Men däremot så är det lycka som blir belöningen av det inre arbete du gör. När du tar dig igenom smärtan utan att döva eller undvika eller förtränga den, då kommer du ut på andra sidan, där lyckan bor. 
 

men världen då?
 

Kan det bli så även i samhället? På vår jord? För vi kan nog alla vara överens om att det är kris ute i världen, det är destruktiva vindar som blåser just nu.

Våldet ökar, konflikter, motsättningar, orättvisor, maktmissbruk och regeringar som ter sig mer som en sandlåda än ledare för vårt väl och ve. En miljö i kris och en världsekonomi som ger välstånd till destruktiva företag som bryter ner både miljö och människa och underminerar företag som vill förbättra världen och människans hälsa. Hur kan vi förändra detta?!
 

Vi kan inte det. Man skulle kunna säga att världen och samhällets strukturer har befunnit sig kämpandes vid ytan under lång tid. Fallet mot botten har pågått länge och det går inte att få igenom hållbara förändringar förrän botten är nådd. Det är logiskt. Vi kommer se hur allt som inte fungerar i samhället bara blir värre och värre tills det slutligen kollapsar. Det låter kanske som jag håller på med skrämselpropaganda om domedagen men det är exakt vad som sker. Inte domedag men för att förändring ska ske, för att världen ska skifta i linje med vad vi människor längtar efter och drömmer om så behöver de här gamla strukturerna falla, sen kan vi få en global förändring.
 

hur hantera detta?
 

Frågan är hur DU och JAG ska navigera och hantera den här kollapsen som inte kommer ske från en dag till en annan. 

Ta reda på vem du är, vad som är dina svagheter och styrkor, hur du vet vad som är rätt och fel för just dig. Lär känna vad som skrämmer dig, vad du blir stressad av, vilka dina överlevnads-strategier är. Hur leder du dig själv, tar du ett sunt ansvar, använder du din energi på rätt saker för dig?

Var inte rädd. Rädda människor agerar inte rationellt, rädda människor lyssnar inte på sitt inre, de följer flocken även om flocken agerar irrationellt. Var inte stressad. Stress påverkar vår förmåga att höra den inre rösten. Ta tag i de här reaktionerna och andra bitar du behöver ta tag i. Har du inte gjort ditt inre arbete är det hög tid nu. Hur ska du annars kunna navigera i kaos om du inte känner dig själv och dina signaler?

Först kaos. Sen kollaps. Därefter börjar det nya spira.

Så länge du inte lärt dig hantera dina inre reaktioner på det du hör, ser och upplever kommer du inte känna trygghet eller nå lycka. Du har helt enkelt fullt upp att parera och undvika dina reaktioner. Fullt upp att överleva helt enkelt. Och överlevnadsmood ger en bedräglig trygghet och kan inte ge lycka.
 

öppna sinnet & ta ställning
 

Människor är väldigt fokuserade på de egna ståndpunkterna i relation till andra. Istället för att titta på de egna reaktionerna så läggs energi på att hitta fel på vad andra gör och säger. Särskilt de vi inte riktigt förstår oss på. De som ifrågasätter vad andra tror är sanning och verklighet, de som kommer från andra kulturer, har andra trosföreställningar osv. Det man inte förstår försöker man med alla medel bryta ner och förminska. Varför?

Om man istället lägger all den energin på att lyssna in till vad du själv känner är rätt för DIG? För att göra det kan man behöva lyssna till vad andra faktiskt säger, vad de tror och vad de vill förmedla. Vad blir skillnaden om du utgår från att det andra tror och förmedlar har ett värde? Det kanske inte går i linje med vad som är sant för dig men det kan ju vara av ett stort värde för många andra. Kanske kan du även lära något av vad de förmedlar?
 

Vad riskerar du om du skulle öppna upp och lyssna på de du normalt förkastar med ett öppet sinne? Att ha fel? Att lära dig nåt? Att bli rädd? Vad än som hindrar dig från att öppna dig för nya perspektiv, möt det, omfamna det och låt dig växa som människa. Det är inte vad andra förmedlar som är hotet, det är din reaktion. Och vi behöver varandra nu. Vi behöver gemenskap av likasinnade men även av den styrka olikheter ger en grupp. Det är i samverkan med våra medmänniskor vi kommer finna riktningen igenom den här världsförändringen. Inte genom att hoppas på att makten ska komma sams.
 

Det är dags att göra valet. Följa galenskapen eller ditt inre? En kraftfull metafor är Hitler. Det var inte onda människor som följde honom. De trodde att han var räddaren. Men så fel det blev. Det finns ingen utanför dig som vet bättre. Du vet ditt bästa. Stå upp för dig själv. Gå Din väg. Lev som den du är designad att vara. Följ ditt inre. Välj lycka. Det är det som är vägen genom förfallet.


På andra sidan fallet finns möjlighet att skapa det lyckliga samhälle vi alla längtar efter. Det som bygger på människans omtanke om sig själv och varandra. Det som bygger samverkan och på kärlek till vår jords oändliga resurser och respekt för det vi använder. Det som bygger på balans mellan djur, natur och människa. 

För att nå dit behöver det gamla falla. Håll fokus, ta ställning för Dig, se ljuset i tunneln. Allt är i sin ordning. 
 

Läs hela inlägget »

Vad drivs människan av egentligen? Vad är det som väcker vår motivation? Överlevnad, glädje, rädsla, kärlek? Japp, absolut. Men det intressanta (ur min synvinkel iallafall) är att vi aktiveras och kickar igång vår motivation av olika saker. 

Det sanna sättet finns helt naturligt inom oss. Den falska motivationen är den som vi oftast lärt oss leva efter. De flesta använder en inre piska för att driva sig dit man vill. Vi liksom pushar oss att hantera livet på ett sätt som vi lärt oss att man ska för att få saker att hända.
 

vårt sanna driv kommer helt naturligt


Inom personlig utveckling och coachning så pratar man ofta om att sätta tydliga mål, och att bryta ner de stora målen till delmål för att metodiskt jobba sig framåt mot sina drömmar, att använda affirmationer, visionboards och annat för att aktivera attraktionslagens magnetism. Man pratar om att möta sina rädslor och man måste våga för att vinna. Inom företagsvärlden ska man fokusera på andras behov och locka till köp med att väcka rädslan för att missa något. Det kräver mod, kraft och push för att ta sig dit man vill är vad vi lär oss. Blod, svett och tårar.
Att välja det okända och outforskade eller bara drömma eller leva livet på volley helt utan plan är inget man rekommenderar.

Vi låter andra pusha oss, liksom vi själva även pushar andra. Ofta i all välmening. Genom att skuldbelägga, påpeka risker, använda skrämseltaktik och skam försöker vi driva igenom det vi vill eller tror vi måste för att klara av det vi behöver klara. Om jag inte pushar mig att plugga nu så kommer jag inte klara tentan och då sänker jag mitt betyg och blir inte godkänd och så kommer jag inte få nåt jobb och så... Några kickas naturligt igång av den tankekedjan eller den pushen utifrån, andra hamnar i den inre pressen som driver på en i en falsk motivation. Du kanske stannar kvar i en anställning för att din klass kanske inte klarar sina mål utan dig. Eller du kanske kastar dig in i saker för att inte missa just detta gyllene tillfälle. Några kanske inte lämnar en destruktiv relation för hoppet finns om en stundande förändring.

När vi agerar ur falsk motivation så känns inte livet lätt och givande. Det känns mer stressigt, hotfullt och krävande, kanske begränsat och kontrollerande, eller helt enkelt otillfredsställande.
 

Vi har alla en egen inre motor som aktiverar vår alldeles egna motivation för att gå hitåt eller ditåt. En motivation som kommer helt naturligt för oss för att vi helt enkelt är skapta så.

 

samhällets makt är en konsekvens


De flesta vet faktiskt inte vad de själva naturligt motiveras av, hur det känns när något inte stämmer eller hur det känns när någon manipulerar ens sinne och ego. Titta bara på vårt samhälle. 

Vi, den stora massan av människor styrs av bland annat detta. Vår falska motivation triggas igång av skrämsel-propaganda, av skuldbeläggning och hot om begränsad frihet. Vi drivs både utifrån och inifrån att agera utan att medvetet reflektera vad som egentligen känns motiverat för en själv. Vi har alla egna sätt att se på världen, på problem och på faror. Tyvärr har vi aldrig lärt oss lyssna in och använda dem i livet.
 

När "någon" väljer annorlunda och följer sitt egna perspektiv och vad som känns motiverat för just det här beslutet så triggas övriga massan igång och "någon" får utstå enormt mycket kritik, dömande och rent av mobbning. Inte många klarar det. Det är enklare att göra som alla andra. Så skapas ett begränsat samhälle.

 

Men när man förstår sig själv och kan ta in vidden av allas olikheter så behöver man inte längre bli så påverkad. Vinsten att följa ens rätta driv är så mycket större än obehaget som kan komma utifrån när man gör det.


När du vet och respekterar hur just du ser på världen och vad du på riktigt motiveras av och när du medvetet följer det istället för vad experter och andra kräver och uppmanar dig till, då du, då börjar du LEVA. Min egen känsla är att allt kvävande ogräs försvinner och jag kan växa fritt, i styrka, i min egen takt. <3

 

motivationstips


Den här informationen finns i en avancerad del av Human design och är inte det man först tittar på vid en läsning.

Men här är några tips på vad du kan vara uppmärksam på:

  • Hur motiverar du dig att göra en uppgift? Gör du det på sätt som du lärt och tror att man "ska" för att andra gör så? Går det lätt? Känns det flödande och stimulerande? Skulle det kännas skönare att göra uppgifterna på något annat sätt?  
  • Hur tar du dig an ditt renoveringsprojekt hemma?`Om du gör på ett visst sätt, hur skulle det kännas att göra tvärtom? Varför gör du just som du gör? Skulle du få mer motivation om du gjorde på annat sätt?
  • Om du vet att du borde bryta en relation, hur hittar du drivet att genomföra det? Känns det lugnt och rätt? Finns det en inre pisk med i bilden? Söker du anledningar att slippa? Kan du utforska andra sätt, hur skulle de kännas?


Den viktigaste nyckeln att leva vad som är rätt för dig är genom att veta om och följa sin inre kompass och livsstrategi. Det bidrar oxå till att lära känna även sin motivation. 

Om du inte känner till vad din strategi och kompass är och hur du lever i linje med dem så hjälper jag dig gärna att reda ut begreppen. Är du bekant med och använder dig av dem redan och vill veta mer är du också välkommen.

Kram Helena
 

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från Valerie Everett, mikecogh, purpleslog, Carmela Nava, kevin dooley, tinyfroglet, Viktor_U_Cat, Chris Urbanowicz