Som liten och ung vuxen var jag till exempel vansinnigt rädd för spindlar. Paniskt rädd. Undvek allt som kunde utsätta mig för dem.
Jag var också rädd för nya situationer som jag inte på förhand visste att jag skulle klara av. Undvek nya situationer om jag inte hade sällskap.
Jag var rädd för att bli ensam och utanför, att jag inte räckte till som jag var. Jag sökte därför ständigt ett godkännande från andra att jag inte var lika annorlunda som jag kände mig på insidan. 

Som strategi för att stå ut med alla mina rädslor så satte jag på mig ett leende och en rätt krass, hård yta med bestämda åsikter om det mesta. 

Många kanske jag lurat, däribland mig själv, men Livet kunde jag inte lura. Allt jag sagt att jag "aldrig" skulle göra, acceptera eller klara, det har Livet sänt i min väg. Och så här med ett medelålders perspektiv på min resa så kan jag känna mig ganska stolt över alla så kallade sanningar jag utmanat i mig själv.

 

När jag mötte min man så öppnade han min värld på många sätt. Jag fick syna allt ifrån idén att golf inte är något för mig, japp jag har grönt kort sen 18 år tillbaka, till rädslan för vatten, check på två dykcert, och att köra bil i Stockholms rusningstrafik i en tid utan google maps.

Tidigt i vår relation åkte vi med ett gäng vänner på en back-packer-resa till centralamerika. Naiv som jag var såg jag framför mig fräscha hotell och härliga stränder, på sin höjd lite regnskog. Verkligheten var sjabbiga rum där ett inte ens hade ett tak, bara nåt slags nät som skydd mot vilda djur. När vi packade oss in så satt en spindel nästan lika stor som min hand på väggen bredvid vår säng. Den kvällen blev det många tårar, mkt tequila, ett noga instoppat myggnät runt sängen och ett löfte av Anders att han kollat av alla skrymslen i rummet innan jag kunde slappna av. 
Det var inte mitt enda möte med spindlar på den resan men vad jag märkte var att ju fler jag fick möta desto mindre rädd blev jag. Mycket för att jag inte orkade va rädd hela tiden. Jag bestämde mig för att bli lite nyfiken istället. Så när en guide i Belize lyfte upp en tarantel så vågade jag nästan klappa den. Väl hemma i Sverige var spindlarna löjligt små och oförargerliga så den rädslan blev ett minne blott. 

Vad jag också upptäckte under samma resa var min höjdrädsla. Den uppdagades efter jag klättrat 40m upp till en ruin av ett mayatempel, och när jag sen skulle ner igen slog rädslan till.. När jag till slut gråtandes landade på marken igen undrade en mycket förvånad guide varför jag ens klättrat upp när jag var så rädd. Ja om jag vetat hade jag förmodligen aldrig ens försökt.

Höjdrädslan har jag fått jobbat mycket mer på än spindlarna. 
Efter hypnossessioner och några varv på nöjesfält där jag gråtandes klivit av karuseller och annat, så kan jag nu med stolthet meddela att jag och min dotter åkte fritt fall på gröna lund för något år sen! Utan att en enda tår fälldes! Den känslan alltså!!

 

Jag vet att många som förlorat en nära kan använda sig av den förlusten lång lång tid efteråt som en ursäkt för att slippa leva vidare, eller slippa känna smärtan. Eller kanske som ett sätt att få uppmärksamhet, extra omsorg och kärlek eller vad man nu kan ha för vinst i det. 

Min man dog timmarna efter vår dotters 15-årsdag. Den födelsedagen kommer alltid påminna henne om att det var då hon fick säga farväl till sin pappa för alltid. När hon fyllde 16 valde vi att göra något helt annorlunda än vi brukat göra vid födelsedagar. Hon behövde få återta makten över den dagen just för att den inte ska få bli en destruktiv energi i resten av hennes liv.

Jag har lärt mig att när något känns som ett hinder, är jobbigt eller känslomässigt svårt så är det precis dit jag behöver gå, för bortom det smärtsamma finns utveckling, men också själslig frid. Det är vad som tagit mig genom sorgen efter min man.