gästavsnitt i
uppvaket-podcast
uppvaket-podcast
följ
youtubekanalen
youtubekanalen
välkommen till
helenas livsåskådning
helenas livsåskådning
En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.
Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.
2023
0 kommentarer 
Mitt inre bokslut för 2023 är gjort och ett av de ord som sammanfattar är SURRENDER. Det var nog ordet även för 2022. När livet utmanar, tar och ger så kan vi inte annat än ge efter, surrender till det som ÄR.
Vi kan äta rätt, träna, yoga, meditera, knapra vitaminer eller vaccineras, ta mediciner eller gå i terapi, vad än vi tror kan vara lösningen eller nyckeln till ett långt friskt och fröjdefullt liv, men när det kommer till Livet så är det helt enkelt inte vi själva som styr. Det är inte vår människas, vårt mentala egovilja som avgör utkomsten. Den fria viljan handlar helt enkelt inte om den här nivån av livet.
Den fria viljan handlar om att ta oss an de utmaningar som Livet erbjuder med förståelse för att det handlar om möjlighet till utveckling. ALLT som uppstår gör det för att hjälpa oss att GE EFTER för den högre viljan. Guds vilja. Livets vilja. Kärlekens vilja. Vad vi nu vill kalla den. Viljan som går bortom den här lilla människans begreppsvärld.
SKE DIN VILJA - INTE MIN
De senaste två åren har för mig handlat om att steg för steg släppa taget om min vilja. Viljan att lyckas, viljan att nå någon specifik stans, viljan att hinna, viljan att styra, planera och organisera livet. En stor del av mitt liv och jag vet många med mig, har handlat om att låta min vilja styra det mesta.
Det innebär att när något händer som sätter käppar i hjulet för vad man vill så är det lätt att tycka att livet är svårt, tufft och orättvist. Det finns oändligt med exempel på hur livet kan utmana oss människor, man blir kanske sjuk, skadad, förlorar jobb, blir lämnad eller man kanske inte hittar någon partner, kommer inte in på den utbildning man tänkt sig, eller så går man upp i vikt, partnern sviker eller så lyckas man inte få rull på sin firma trots att man gör allt rätt. Andra kanske inte gör som man vill, samhället agerar inte på rätt sätt, räntan går upp, länder går i krig osv osv
Här är det lätt att bli bitter, frustrerad och uppgiven. Det är vanligt att skuldbelägga sig själv och andra, döma hårt för att man inte får livet dit man vill.
När Anders, som var hälsan själv med en historia av elitidrott och alltid varit noga med träning och mat, blev sjuk var det självklart mot min vilja. Även mot hans såklart. Och mot barnens vilja, hans familjs vilja och alla han kändes vilja. Ingen av alla människor runt honom ville att han skulle bli så sjuk och inte få leva vidare.
Det hjälpte ju inte. Vad som däremot hjälpte både honom i sin situation och mig i min situation var att ge efter för det som skedde. Acceptera utan att döma och möta allt vad som triggades känslomässigt i den här situationen.
Han blev inte frisk när vi kämpade emot och inte heller när vi gav efter men skillnaden blev hur vi hanterade situationen. Trots rädsla och smärta infann sig även frid och kvalitet.
Att använda vår fria vilja att bejaka det livet ger, trots att det går emot allt vi tänkt oss är inte lätt men det ger lättnad. För bördan att lägga ansvaret av livets utkomst på de egna axlarna är så tungt.
Ta dig an ALLT med passion,
oavsett om det är något du vill eller inte vill.
Det är enkelt att ge efter och följa flödet när allt går lätt. Men nyckeln till ett fullkomligt liv är att även ge efter och bejaka när livet går emot. Förr eller senare kan vi se guldet i erfarenheten. Det finns en plan, en gudomlig vilja som har det högsta och bästa i siktet för oss. Den här gudomliga energin är vårt källa, vårt ursprung, vad som designat vår unika människodesign. Ställ din vilja åt sidan och låt den energin flöda och leva genom dig så som det alltid varit tänkt.
KONSTEN ATT GE EFTER
Den här ledigheten ger jag mig hän till den trötthet som förföljt mig hela hösten. Jag har hört mig säga, ofta, att jag är så trött på att vara trött. Med andra ord har jag gått emot det som är och så länge jag inte accepterar eller bejakar tröttheten fullt ut så kommer den vara där.
När jag nu bejakat tröttheten fullt ut har den hjälpt mig att stanna upp, vila inåt och hitta tillbaka till min kärna igen. Tack vare den har jag inte kunnat planera något alls. Jag tar bokstavligen timme för timme och någon tur till stugan har det inte blivit som jag i förväg tänkt att jag skulle. Jag har tillåtit mig att sova mycket, jag har infört meditationer flera ggr per dag igen, något jag tappat bort sen Anders blev sjuk, jag har återupptagit att skriva mina morgonsidor och jag har loggat ut från sociala medier. Jag har helt enkelt accepterat läget och stängt till alla energiläckage. Det i sin tur har gjort att jag orkat åka skidor, promenera och vara ute mer igen.
Jag har fått upp nya möten med sorg som behövt tid och närvaro för att komma upp till ytan. Det gör mig mjukare och lättare igen.
Det är nu slut på det här året och jag har återigen hittat en SURRENDER till vad som är just nu.
2024, jag undrar vad du har att erbjuda mig..
Gott nytt år kära kära följare. Tack för att ni läser.❤️
Jag har som sagt loggat ut från sociala medier på obestämd tid, men vill ni dela med er av det här inlägget i era flöden är jag såklart supertacksam för det.
Vi hörs igen nästa år.
Kramar Helena
Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.
Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.
I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha handlat om en kundaliniaktivering men det är inte det viktiga. Det stora i den processen var att jag bokstavligen kände hur så mycket gammalt liksom brändes bort ur mitt system. Jag kände mig hög på livet, lycklig och uppfylld av något som skulle kunna beskrivas som kristusenergin. Livet var helt enkelt på topp. Konstigt nog. Men den energin var galet intensiv och det tog större delen av sommaren i min lilla timmerstuga på Åland innan jag landade med fötterna i myllan igen.
Och som alltid när vi gått igenom en aktivering så kommer den tredimensionella verkligheten som en frontalkrock. Från att allt känts som extremt lätt och flödande blev känslan i tillvaron istället tung, trög och stagnerad.
Det enda stället som påminner en aning om den härliga känslan är på dansgolvet. I dansens närvaro kommer jag i kontakt med den ljuva energin igen. Men däremellan har jag varit som fastvuxen i soffan med katten som sällskap.
Som tur är har jobbet inte tappat sin mening även om det varit en intensiv höst med många grupper, föreläsningar och samtal. Så trött jag varit och fortfarande är.
Nu när jag zoomar ut så kan jag väl konstatera att det inte är konstigt om jag är trött. Det har varit två kämpiga år som garanterat tagit mycket mer energi än jag förstått.
Förutom sjukdomstid och död med allt vad som följer på det i det här byråkratiska samhället så har jag två tonåringar som jag gjort allt jag kunnat för, för att deras vardag inte skulle behöva förändras på fler sätt än att de förlorat sin pappa.
att återta livet
stugprojekt nr 2
Mycket har jag skrivit om redan efter Anders död, men vad jag inte nämnt är vårt hus, mitt hem. Det vi köpte tillsammans för 15 år sedan, som vi renoverat och fixat med. Huset som andades Anders in i minsta vrå.
Redan första månaden röjde jag mig igenom hela huset. Jag gick igenom allt vi samlat på oss, sorterade, skänkte bort, sålde och kastade. Sökte upp vänner i Anders storlek som fick överta kläder och skor som inte sonen ville ha. Det var som om jag fick hjälp av en högre kraft för att orka, det skulle bara göras.
Att fortsätta bo i vårt gamla sovrum kändes konstigt, som att han när som helst skulle komma in där och krypa ner. Det senaste året har jag bytt plats på nästan alla rum. Jag har flyttat ner och skapat en mysig skogsglänta till sovrum som verkligen bara är jag.
Jag hade helt enkelt ett starkt behov att inta huset på nytt, som mitt egna hem. Med andra ord så är nästan allt omgjort, från rumsfördelning till tapeter till möbler till trappräcke och ytterdörrar. Nu är det inte Anders som möter en när man kommer in och det var viktigt för oss för att leva vidare.
Att jag även flyttat in i stugan på Åland och låtit stugan här uppe fått en ny kostym under den här korta tiden har ju inte bidragit till en god energibalans kanske. Även om det varit kul och kan tyckas vara lyxproblem i sammanhanget.
Det jag med acceptans nu landar i så här i slutet av 2023 är att det inte är konstigt att jag är trött. Det är fullständigt naturligt att jag är trött. Så nu ska jag vara ledig.
Tack för att ni finns, för att ni läser, för den feedback ni ger och den värme jag får.
Jag önskar er alla en skönt god jul och ett ljust och kärleksfullt nytt år.
Kramar Helena
Som barn älskade jag boken (och filmen) om Ronja Rövardotter som Astrid Lindgren skrivit. Det gör jag fortfarande. Jag minns hur tokig jag tyckte hon var Ronja som sökte upp allt som de vuxna varnade henne för. Att hon vågade! Nu förstår jag att det är en perfekt gestaltning av hur livet funkar om vi tillåter det att vägleda oss framåt. För om Ronja undvikit allt hon skulle akta sig för så hade hon blivit en person som är rädd för det mesta, som sett faror i allt, istället för den trygga, kunniga och kompetenta människa hon blev.
Idag när jag tittar tillbaka på mitt liv så kan jag se att det ändå bott en Ronja i mig. En inre kraft som inte tillåtit mig att stagnera eller nöja mig med det som varit bara för att det funnits en förklaring till det. Istället kan jag konstatera att allt jag sagt att jag varit rädd för eller aldrig skulle göra, det har Livet utmanat mig att ta mig an.
jag är rädd för...
Som liten och ung vuxen var jag till exempel vansinnigt rädd för spindlar. Paniskt rädd. Undvek allt som kunde utsätta mig för dem.
Jag var också rädd för nya situationer som jag inte på förhand visste att jag skulle klara av. Undvek nya situationer om jag inte hade sällskap.
Jag var rädd för att bli ensam och utanför, att jag inte räckte till som jag var. Jag sökte därför ständigt ett godkännande från andra att jag inte var lika annorlunda som jag kände mig på insidan.
Som strategi för att stå ut med alla mina rädslor så satte jag på mig ett leende och en rätt krass, hård yta med bestämda åsikter om det mesta.
Många kanske jag lurat, däribland mig själv, men Livet kunde jag inte lura. Allt jag sagt att jag "aldrig" skulle göra, acceptera eller klara, det har Livet sänt i min väg. Och så här med ett medelålders perspektiv på min resa så kan jag känna mig ganska stolt över alla så kallade sanningar jag utmanat i mig själv.
jag kommer aldrig...
Jag skulle aldrig stanna hos någon som var otrogen mot mig. Jag tänkte nog till och med att jag aldrig skulle låta det hända ens. Självklart var det vad som hände och kort sagt så gick jag tillbaka och fick uppleva att bli bedragen ännu en gång av honom.
Jag skulle aldrig flytta till någon storstad och om jag skulle flytta så skulle det va norrut isåfall. 2001 gick flyttlasset till Stockholm för att slutföra Socionomutbildningens C-uppsats och väl där mötte jag min blivande man och blev kvar i 7 år.
Några barn skulle jag heller aldrig ha men det blev tillslut två. Men jag skulle aldrig förändras på något sätt bara för att jag fick barn. Min son vann den duellen av envishet och kastade in mig på en inre utvecklingsresa jag inte kunnat ana jag skulle ta.
Jag skulle aldrig starta eget företag för all den tid min pappa la ner i sin firma när vi var små ville jag inte uppleva. Nu har jag haft egen firma i 14år, om än som sidoverksamhet.
När jag mötte min man så öppnade han min värld på många sätt. Jag fick syna allt ifrån idén att golf inte är något för mig, japp jag har grönt kort sen 18 år tillbaka, till rädslan för vatten, check på två dykcert, och att köra bil i Stockholms rusningstrafik i en tid utan google maps.
Tidigt i vår relation åkte vi med ett gäng vänner på en back-packer-resa till centralamerika. Naiv som jag var såg jag framför mig fräscha hotell och härliga stränder, på sin höjd lite regnskog. Verkligheten var sjabbiga rum där ett inte ens hade ett tak, bara nåt slags nät som skydd mot vilda djur. När vi packade oss in så satt en spindel nästan lika stor som min hand på väggen bredvid vår säng. Den kvällen blev det många tårar, mkt tequila, ett noga instoppat myggnät runt sängen och ett löfte av Anders att han kollat av alla skrymslen i rummet innan jag kunde slappna av.
Det var inte mitt enda möte med spindlar på den resan men vad jag märkte var att ju fler jag fick möta desto mindre rädd blev jag. Mycket för att jag inte orkade va rädd hela tiden. Jag bestämde mig för att bli lite nyfiken istället. Så när en guide i Belize lyfte upp en tarantel så vågade jag nästan klappa den. Väl hemma i Sverige var spindlarna löjligt små och oförargerliga så den rädslan blev ett minne blott.
Vad jag också upptäckte under samma resa var min höjdrädsla. Den uppdagades efter jag klättrat 40m upp till en ruin av ett mayatempel, och när jag sen skulle ner igen slog rädslan till.. När jag till slut gråtandes landade på marken igen undrade en mycket förvånad guide varför jag ens klättrat upp när jag var så rädd. Ja om jag vetat hade jag förmodligen aldrig ens försökt.
Höjdrädslan har jag fått jobbat mycket mer på än spindlarna.
Efter hypnossessioner och några varv på nöjesfält där jag gråtandes klivit av karuseller och annat, så kan jag nu med stolthet meddela att jag och min dotter åkte fritt fall på gröna lund för något år sen! Utan att en enda tår fälldes! Den känslan alltså!!
en befäst sanning eller?
Jag vet att många som förlorat en nära kan använda sig av den förlusten lång lång tid efteråt som en ursäkt för att slippa leva vidare, eller slippa känna smärtan. Eller kanske som ett sätt att få uppmärksamhet, extra omsorg och kärlek eller vad man nu kan ha för vinst i det.
Min man dog timmarna efter vår dotters 15-årsdag. Den födelsedagen kommer alltid påminna henne om att det var då hon fick säga farväl till sin pappa för alltid. När hon fyllde 16 valde vi att göra något helt annorlunda än vi brukat göra vid födelsedagar. Hon behövde få återta makten över den dagen just för att den inte ska få bli en destruktiv energi i resten av hennes liv.
Jag har lärt mig att när något känns som ett hinder, är jobbigt eller känslomässigt svårt så är det precis dit jag behöver gå, för bortom det smärtsamma finns utveckling, men också själslig frid. Det är vad som tagit mig genom sorgen efter min man.
jag är en sån som...
Vad Livet också lärt mig är att när jag säger att "jag är en sån som..." så behöver jag syna det påståendet för att inte befästa något som inte är sant. Det har gjort att några av mina övertygelser har förändrats.
Jag är tidspessimist - jag har tillbringat så mycket tid med att vänta på andra, på bussen, flyget eller tandläkaren. Och jag avskyr att vänta. Livets ironi va.
Så efter att under många år blivit irriterad på att vänta så tränade jag mig i att hinna mer innan jag skulle infinna mig någonstans. Jag har utmanat mig i att låta andra vänta på mig. Intressant nog så hände inget särskilt när jag var sen. Idag passar jag tider men är inte jättetidig och jag stressar inte om jag märker att jag kommer bli sen heller. Så skönt!
Jag är osocial och gillar inte att mingla och kallprata. Stora fester med bordsplacering är hemskt. Den inställningen gjorde att jag antingen undvek eller led mig igenom många tillställningar pga att jag redan innan bestämt mig för att det skulle bli hemskt. Idag gör jag annorlunda. Även där tränade jag mig genom att göra annorlunda och nu har jag accepterat att jag inte är social på det sättet och idag kan jag tacka nej om intuitionen säger det eller så tackar jag ja och ger mig tillåtelse att vara lite på sidan av, utan krav, och då märker jag att jag inte alls är så osocial som jag trott.
Det jag synar i mig själv just nu är rädslan för att öppna upp för en ny relation och släppa fram den kärlek jag har att ge. Jag trodde jag var redo men det är jag nog inte. Och hur vet jag vad som är intuitivt motstånd och vad som är rädsla? Genom att testa och inte vara för snabb att döma. Och lita till min glasklara intuition. Säger den nej behöver jag inte lägga mer tankar där helt enkelt.
Det finns säkert många fler idéer om mig själv som behöver synas i sömmarna och rädslor som ännu inte genomlevts och blivit omhändertagna men vad jag vet är att jag nu är friare än någonsin.
Den frihet som man får när man inte låter ens gamla idéer och föreställningar definiera vem den här människan som är jag är just nu och framåt, det är vad som ger livet mening.
Låter du någon gammal idé om dig själv hindra dig? Hur mycket plats låter du din inre Ronja Rövardotter ta? Är det något du
"aktat dig för" som du undvikit för länge i ditt liv?
Om du känner att du bär på fastfrusen sorg eller andra hinder för din inre frid så hör av dig, jag kanske kan vara till hjälp.
Som jag redan berättat fick jag mitt konto på facebook hackat i somras med en rad händelser som följd. Det fick mig att reflektera. Sett på den händelsen utifrån ett högre perspektiv blir det ganska intressant.
Den eller det som hackade mitt konto hade terrorvarning över de inlägg som hen hann göra. Profilbilden var ondskefull och grym och inläggen än grymmare. Man skulle kunna likna hackningen vid hur vårt ego-mind tagit över vårt sinne. Vi är helt enkelt hackade ända tills vi börjar genomskåda de kritiska, nedlåtande, dömande tankar som terroriserat oss i mer eller mindre utsträckning genom livet. I vissa perioder kan det kännas som om man inte har någon som helst kontroll på tankarna, de lever sitt egna liv i ens huvud.
Men så snart jag upptäckte att kontot blivit hackat så fick jag steg för steg visa för facebook vem som är min riktiga identitet, bevisa att jag var jag och att hackern var falsk. När jag bevisat att mitt konto var mitt återfick jag det och kunde städa bort allt i terrorväg som hackern lagt ut.
En liknande process går vi själva igenom för att bevisa vad som är sanna tankar grundade i självkärlek. Alla övriga är falska sk not-self-babbel.
Vi behöver identifiera och reflektera, ifrågasätta dessa dömande och kritiska ego-tankar som är grundade i rädsla. Se dem utan att tro att de är verkliga. Omfamna och förlåta den del av oss som accepterat den versionen av Livet. Möta det inre dömandet med förståelse och kärlek samtidigt som vi bestämt riktar fokus bort från det falska jaget. Beviset vi har är att en sann tanke känns gott och lätt inuti, en falsk gör en låg och tung.
Vi städar helt enkelt bort egots terroriserande tankar och återtar kommandot över vad och hur vi tänker.
Strax efter jag fått tillbaka mitt konto och rensat bort alla spår av hackern så stängdes hela kontot oväntat ner pga otillåten aktivitet. Ett permanent beslut utan möjlighet att få tillbaka det. Allt försvann. Alla minnen och bilder, alla grupper och sidor jag administrerade, min mans minnessida har ingen ansvarig längre. Katastrof! skriker egot. Det var ju inte mitt fel! Kräv upprättelse, överklaga, kämpa, det är ju mitt!! Har jag inga rättigheter alls?! Hur ska jag nu synas och nå ut till vänner, bekanta och min kundkrets!! Så många tankar som egot serverade ur ett katastrofperspektiv.
Det var skrämmande att se vad mycket jag byggt upp mitt liv runt sociala medier även om jag experimenterat en hel del med att i perioder stänga ner. Men nu när allt försvann blev det så definitivt och tydligt. Jag betraktade mina gamla ursäkter och hur jag rättfärdiggjort all tid jag spenderat i den "världen". Det är ju kul, ett bra sätt att hålla kontakt. Det är fint att se och följa hur nära och kära (och kändisar) har det osv. Men behöver man det varje dag hundra ggr om dagen? Eller är det en flykt från det verkliga livet, från nuet? Från sig själv? Från ensamhet? Från sitt förflutna? Ett sätt att undvika känslor som skulle behöva uppmärksammas?
Att få kontot stängt och se det gå förlorat drog upp massor i mig. Men när jag tagit mig igenom alla egots reaktioner och landat bortom så infann sig en frid, en frihet till och med. Det är ju en fiktiv och många gånger uppdiktad värld vi bevittnar och deltar i.
Med det sagt så finns det självklart även mängder av fördelar med den sociala medievärld som byggts upp. Vi har alla fått en röst att dela på sätt som inte var möjligt förr. Använt i sanning är det ju fantastiskt.
ett sanningens hus
Den här sociala fiktiva världen kan liknas vid den tredimensionella värld vi tror är verkligheten. En ego-värld som vi tror har en början och ett slut. En värld som är uppbyggd av polariteter och tid och styrd av ett ego-mind som trott sig veta bättre än skapelsens källa, ett ego som trodde sig kunna ta saken i egna händer..
För mig blev nedstängningen av facebook-kontot en viktig pusselbit i mitt egos döendeprocess. Precis som Anders död för 1,5 år sen blev. Jag känner hur den illusoriska 3D-världen löses upp för varje del av egot som dör bort, och omvandlas till... ingenting? Nej, när egot dör faller illusionens hus samman och kvar är sanningens hus där inget dör eller försvinner. Precis som när hackern eliminerats las facebook-kontot ner och kvar blev mitt sanna liv. Jag kan varken fly eller gömma mig för sanningen längre. What you see is what you get. Inga mer fasader, filter eller spel. Inget mer drama.
Den avidentifieringen från illusionen ger frihet på riktigt. En frihet som gör att om jag tex väljer att starta ett nytt facebook-konto så blir det från samma perspektiv som om jag startar en ny spelomgång i Super Mario Bros (den enda spelreferens jag har). Jag har en helt annan medvetenhet med mig helt enkelt och jag gör det för att spela med i spelet en stund.
en ny värld
Det är dags att låta gammalt falla till förmån för nytt. Både på insidan och utsidan. Och det nya som utgår från sanningens hus innefattar möjligheter som vi inte har varit i närheten av tidigare. Relationer kommer se annorlunda ut, jobben kommer förändras, skola och omsorg lika så. Många är det som pratar och förutspår att det är vad som sker i världen just nu. Jag har tidigare skrivit om det utifrån Human designs perspektiv också. År 2027 så ändras den bakgrundsfrekvens som funnits sen 400år tillbaka vilket innebär att vårt sociala och samhälles fundament, säkerhetsnät kommer att bytas ut. Hur det ska gå till är omöjligt att säga eftersom vi aldrig har gått igenom något liknande förut. Men med tanke på hur allt gungar ute i världen sen flera år tillbaka är processen i full gång.
Att se hur det invanda faller kan vara läskigt och det krävs både mod och nyfikenhet att säga ja när det nya knackar på. Det kan vara möjligheter du aldrig kunnat föreställa dig. Nya former av arbete, av relationer och levnadssätt. Att våga säga ja till något nytt som är grundat i en gudomlig sanning är svårare än man tror för vi har ingen referensram, inget vi kan luta oss mot erfarenhetsmässigt. Allt vi kan göra är att våga välja hjärtats väg, våga lyssna till hjärtat istället för det sinne som styrt vår tillvaro hittills.
Tänk vilka möjligheter det öppnar för. Bortom illusionens hus finns bara vinster och våra LIV kan bara bli rikare.
Som jag ser det är det som en programvara som ska uppdateras. Precis som de gamla Nintendospelen är utbytta till förmån för de mest avancerade speltekniker och program så ska vår tredimensionella värld uppgraderas. I sanningens hus behöver inte vårt sinne ta något i egna händer längre.
Som hackade ego-minds har vi kämpat och skapat, byggt och sökt lösningar på all världens bekymmer som bara tycks bli fler och fler. Vi har sparat, förvaltat och planerat i tron att vi har kontroll på våra liv. Vi har jobbat och strävat för att några veckor per år uppleva en lika fulltecknad, om än rolig, semester för att sen återgå till den kravfyllda vardagens kneg. Så händer svåra saker som sjukdom eller finanskriser, naturkatastrofer och terrordåd, och plötsligt har vi ingen kontroll längre utan vi blir offer för de omständigheter som omger oss och vi dömer oss och omvärlden allt hårdare. Livet känns orättvist och hårt och det blir allt svårare att räkna ut hur vi ska kunna ta saken i egna händer och hitta lösningarna. Hur skönt är det då inte att fly in i ännu en illusion, in i de sociala mediernas fiktiva värld?
Men varför inte våga göra nytt, följa hjärtats väg rakt ut i det okända, till ett liv på riktigt och till vad som garanterat blir en bättre och mer njutbar tillvaro istället för att leva i ännu en illusion i illusionen?
Vågar du?
"Ni kvinnor har ett vapen" uttryckte en frustrerad man häromdagen. Det vapnet är att ni blir SUR. Och sen berättar ni inte varför ni är sur utan svarar "-det är inget" samtidigt som ni är iskalla och tysta.
Som partner vet man exakt när skiftet, reaktionen skedde men är helt omedveten om vad det var som blev fel. Att sen inte få prata om saken och reda ut missförståndet eller vad det kan vara är både provocerande och frustrerande så bråket är ett faktum. Eller bråk, det är svårt att bråka med någon som är tyst, men konflikten är uppenbar. Såklart.
Det här vapnet var jag mästare i som ung vuxen. I mitt första seriösa förhållande var jag ofta SUR kan man lugnt säga. Ett beteende jag inte var särskilt stolt över men där och då förmådde jag inte bättre. Jag hade inte orden. Jag hade nog inte förståelse för mina känslor heller. Något triggades och jag gick i reaktion på ett passivt aggressivt sätt genom att bli, SUR.
Eftersom man som omedveten människa också gärna utgår från att alla funkar som en själv så tyckte jag nog oxå att min partner borde ha fattat orsaken till min surhet, det var ju uppenbart ur mitt perspektiv även om jag inte kunde uttrycka det.
Kära nån kan jag tänka idag när jag ser tillbaka.
Att se tillbaka på den versionen av människan Helena väcker en ömhet för den som var jag. Så omedveten jag var om mitt sanna jag och så upptagen jag var av att presentera en version av mitt själv som skulle passa in i alla de olika sammanhang livet innefattar.
Inte konstigt att det inte fanns vare sig förmåga eller mod att vara sårbar i den relation som betydde mest just då. För om jag visade mitt sanna jag skulle han väl aldrig stanna... Ironiskt så här med ett högre perspektiv, för risken att bli lämnad är väl så mycket större när man inte är autentisk och vågar visa sig, och inte klarar äga sina känslor av rädd, skör och osäker.
Många kan nog både tänka och även uttrycka till mig att allt behöver inte handla om inre sår och mönster. Allt behöver kanske inte vändas på och mötas. För det ingår ju i livet. Det är inte alltid lätt. Förvisso inte. Men om jag inte gör just det, vänder och vrider, stannar upp och blickar inåt när något utanför triggar och väcker reaktioner hos mig så skulle det vara så enkelt att skylla ifrån sig. Det skulle vara så enkelt att hitta förklaringar till mina reaktioner i vad andra gör, har gjort eller inte gjort. Blir livet skönare då? Knappast. Det blir stagnation, för så länge man hittar en orsak "utanför" så behöver man inte göra någon som helst förändring i sig själv.
Hur många är det inte som separerar, byter partner pga ohållbar kommunikation för att en tid senare uppleva exakt samma konflikter i nästa relation?
Tack vare att jag lärde om och förstod att min reaktion av SUR inte hade någonting med min partner att göra öppnades dörren till vägen mot ett helt annat liv. Det gav mig en förmåga att hantera svårigheter som i sin tur ledde till växande självkärlek och frihet att leva som mig själv fullt ut. Vissheten av att inget utanför mig bär ansvar för vad jag känner ger en inre trygghet som går bortom ord. Vägen har varit lång men värd varenda minut av självreflektion.
När min man fick aggressiv cancer och dog inom loppet av 4 månader så visste jag, trots den rädsla och sorg som härjade inom mig, att jag skulle klara mig fint.
Hur gick det då med mitt sura beteende i den där första riktiga relationen? Jo jag fick höra på omvägar att han tänkte göra slut pga att jag inte gick att prata och resonera med. Och vips, där fick jag motivationen jag behövde för att våga. Det var inte lätt, jag behövde gräva djupt in till mitt mod men med hans hjälp vågade jag till slut uttrycka precis varför jag blev sur, hur fånigt och banalt det än var. Och vad fick jag tillbaka, mera kärlek, förståelse och trygghet i relationen då han verkligen kunde möta mig i min osäkerhet.
Även om den relationen slutade med otrohet och nya sår för mig att möta och lära av så är jag för evigt tacksam för att han fick mig att våga och att han lärde mig hitta mina ord. Idag ser min kommunikation i relationer helt annorlunda ut och vapnet "sur" behöver jag inte använda längre.
du som partner
Som alltid har vi själva ansvaret för att titta in på och lösa upp det som ligger till grund för i det här exemplet, reaktionen SUR. Men kan man som partner göra något alls?
I mitt exempel funkade det att förstå att jag skulle bli lämnad om jag inte gjorde annorlunda. Det blev motivation nog. Men det som även fungerade var att jag verkligen blev bemött i min osäkerhet. Jag fick tid och förståelse, mer nyfikna frågor än anklagande.
Om din partner tar till vapnet sur, kom ihåg detta;
- det handlar inte om dig, egentligen. Du är bara triggern.
- ifrågasättande och anklagande gör att hon sluter sig mer.
- pressa inte till svar omedelbart. Bekräfta, jag känner att något blivit fel, jag förstår inte vad men jag vill gärna höra när du är redo att berätta. Släpp sen och gör något för egen del.
- skapa en lugn plats för att möta henne och ta fram ett genuint intresse för vad hon ska säga.
- gå inte i försvar om hon anklagar dig, fråga vidare varför hon tror att hon reagerar så på just det.
- se bortom "SUR" och se den osäkra lilla tjejen bakom och var i kärlek till henne.
- men känner du att något slocknar inom dig efter varje gång då kan det va dags att sätta en gräns. Även det gör du i ett lugnt sammanhang när surheten inte är närvarande. Du gör er båda en björntjänst genom att uthärda istället för att kräva en förändring. Det är ju tråkigt om en sån sak som sur, skulle vara det som gör slut på relationen till slut.
Lätt som en plätt va?! Nä men om du klarar några av punkterna så har du gjort stor skillnad.
Man är aldrig arg eller sur av den anledning man först tror.
Tidigare i sommar meddelade jag på mina sociala medier att jag skulle dra ner på aktiviteten där för att göra mig själv mer medveten om vad syftet var med att ständigt dela mina upplevelser. Jag insåg att många gånger handlade det om att visa att jag finns, andra att dela härliga upplevelser för att visa att de existerade. Ibland för att få hjälp eller för kul bara.
När jag slog mig till ro här i stugan mitt ute i naturen på Åland för fem veckors vistelse, insåg jag att det låg en underliggande rädsla för att bli osynlig och bortglömd när jag inte syns. Låter kanske märkligt men testa själva att plocka ur dig ur vardagen och alla de mänskliga ekvationer du ingår i för en längre tid. Ett ganska intressant experiment. Vem behöver en dyr retreat?!
Eftersom mina veckor var ganska varierade med egna utfärder och besök av nära och kära så hade jag inte riktigt förberett mig på att det var ganska lång tid med fem veckor hemifrån.
Nu har jag en knapp vecka kvar här och både bävar för och längtar efter att få komma hem.
Den här tiden har varit läkande för mig. På så många sätt.
Tänk er en solglänta långt inne i en havsvik, strandnära med ängsmark, skog och klippor omkring. Stugan är fullt utrustad men enkelt byggd av timmer.
Man kan säga att jag bokstavligen har bott i ett träd i en naturens livmoder. Inget brus som stört. Bara sällskap av fjärilar, havsörn, rådjur, räv, korpar, svanar och en mängd andra små djur. Förutom mina mänskliga besök då. Som ett fem veckor långt avsnitt av programmet Ett med naturen.
livets slump
Så jag drog ner på aktiviteten på sociala medier och öppnade dörren för de känslor som ville uttryckas. Befriande.
När jag så fick möjlighet att ta en healingsession inne på fastlandet fanns ingen tvekan. Det var längesen jag kände för att ta någon form av behandling och den här kvinnan hade jag haft lite koll på en tid.
I min värld finns ingen slump, allt är gudomligt synkroniserat och när man har förberett sig, gjort det inre jobbet och är redo att ta ett kliv till nästa nivå så märks det även i den yttre fysiska världen.
Med det sagt så upptäcker jag samma morgon som jag är på väg till färjan att mitt konto blivit hackat på facebook. Jag kom inte in och både mail och lösenord var utbytta av någon annan. Efter lite stök för att identifiera mig så fick jag tillslut tillgång till kontot igen och städade bort allt i form av terrortema hackern haft för sig.
Sen fick jag en ljuvlig kristallhealing med flera aktiveringar som
förberedelse för nästa fas i livet.
Inte så farligt kan man tycka. Men kopplat till min privata facebook finns de slutna grupper jag har för kursdeltagare och de som följer min livsåskådning. Så också företagssidorna som innefattar även demensteamet. Alla konversationer på messenger. Allt försvinner. Utan att jag har en chans att informera eller vägleda vidare. Eller ens påverka.
Men eftersom inget sker av en slump så förstår jag att det någonstans vilar en gåva även i detta.
inget sant kan försvinna
Jag verkar stå inför en förändring. Precis i linje med min Human design profil som visar att det är dags för fas tre i mitt liv. Ofta handlar det om att det gamla behöver dö/släppas/förändras. Vi kan inte förlora något som är sant och rätt för oss. Hur obegripligt det än kan verka så är förlusten i sin ordning.
Det om något lärde mig Anders död.
Dessutom så bad jag ju uttryckligen om att få dra ner på sociala medier, men jag glömde förtydliga att de inte skulle stängas ner.
Jag har känt en tid att det kan vara dags med en förändring och att det kanske till och med vore bra att kliva av facebook, men rädslan för att förlora följare, kunder och kontakter har stått i vägen. Hade jag lyssnat in och följt den inre vägledningen så hade jag kunnat skapa en smidig övergång för de som vela fortsätta följa mig till nästa steg.
Det verkar som att där vi är i evolutionen låter inte Livet oss vela längre. Det går inte kompromissa med vår inre sanning oavsett om det handlar om relationer som jag skrivit om i tidigare utskick, eller om det handlar om arbetsliv eller vardag.
Där jag befinner mig på min livsresa verkar jag behöva släppa alla bindningar till den tredimensionella världen. Jag ska uppleva separation, fysiskt, mentalt och emotionellt. Det har handlat om min livskamrats död, risken att förlora en stor summa pengar till följd av oärlig byggfirma, förlora allt jag byggt upp via sociala medier för att nämna några av de stora exemplen. Jag behöver möta allt vad det drar upp inom mig för att till slut landa i att det inte finns någon separation. Min själ är redan hel och i full kontakt med allt. Om något försvinner är det för att ge plats för något nytt och i bättre matchning med den jag är just nu. Och när jag inte själv vågar ta steget så hjälper Livet till, enkelt men brutalt.
Vi kan be, visualisera, affirmera, planera och önska oss allt vi vill men i slutändan vet vi inte vad som står skrivet i just mitt eller ditt manus. You just have to let go, and let God.
följ helenas livsåskådning via mejlen
Just nu är den enda fungerande länken till att följa mig via hemsidans blogg. Antingen genom att själv titta in då och då eller anmäla sig för att få utskicken direkt i mejlkorgen. Besök helenasoderlund.se och fyll i dina uppgifter i den pop-up som dyker upp.
Du som läser här har ju redan hittat hit men om du känner någon som vill ta del av mina reflektioner så får du hemskt gärna dela den här länken.
Helenas Livsåskådning - Blogg
Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar.
Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen.
Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta.
Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på sig själv. Det är ju lättare att råda andra.
leva som jag lär
Stor skillnad på de kommentarer jag fick av mina nära vänner som uttryckligen sa att, är det någon som kommer ta sig igenom det här på ett sunt sätt så är det du.
Den här mentala och intellektuella världen vi lever i har verkligen skapat ett märkligt förhållningssätt till livet. För mig är det självklart att det jag utgår ifrån, säger och använder när jag vägleder och coachar andra är detsamma som jag använder själv. Det gjorde jag långt innan Anders blev sjuk, långt innan han dog. För mig är det en livsstil.
Men jag har förstått att det inte är så för alla. Många som jobbar med coachning tex är helt ointresserade av att titta på sig själv när livet utmanar. Andra som håller på med healing och energiarbete kan vara helt avstängda och nästintill destruktiva när det kommer till dem själva.
Men jag tänker att det är väl ingen som söker sig till en personlig tränare som aldrig själv rör på sig?
Jag tänker att om jag är missnöjd med min livssituation, eller ofrivilligt hamnar i en kris så räcker det inte med att jag teoretiskt och intellektuellt förstår varför jag mår dåligt. Det räcker heller inte att byta jobb eller lämna relationen. Det kanske löser problemet och måendet tillfälligt men har vi inte tittat in djupare på den bakomliggande orsaken och verkligen vågat möta oss själva där, då är jobbet ogjort och förr eller senare kommer något annat dyka upp i liknande tema. Ja det här har jag skrivit om i många bloggar tidigare. Nu till vad jag egentligen vill berätta.
en bok i sin linda
Jag har länge känt att jag kommer att skriva en bok och många har påpekat det och önskat att jag skulle göra det. Problemet har varit att jag inte vetat riktigt vad jag vill berätta. Att det ska vara en om livet och inspiration till utveckling har ju varit självklart men hur och på vilket sätt?
I vintras kände jag starkt att den här sommaren skulle jag tillbringa fem veckor minst här i stugan på Åland. En vän sa direkt att såklart, det är ju nu din bok ska bli till! Men jag hade fortfarande inte bilden helt klar för mig. Det finns ju så mycket jag vill förmedla, var börjar jag?!
Så efter en hel del förhalande, några dagars roadtrip och nära och kära på besök så lyfter jag frågan med en annan vän som direkt säger - du ska skriva om din väg genom sorgen. Låt dina läsare få följa dig nästan dag för dag. Där hade jag den, riktningen som kickar igång motivationen och kreativiteten. Men sen vill tydligen bloggandet också ha sin plats så här gäller det att balansera energin.
processen
Eftersom det är svårt att förstå hur man tar sig igenom en så totalt oväntad, akut och aggressiv cancer som ledde till döden för en fullt frisk och stark man i sina bästa år så kommer jag ta med er på en självutlämnade och smärtsam resa. Min resa.
Jag vill visa att man visst kan använda de verktyg och den kunskap man har även på sig själv, och att man kan använda sig av en för många flummig och okonventionell livssyn även när livet utmanar som mest.
Mina två själssystrar, boendes i andra delar av Sverige var mina ankare när jag hade slut på ork för samtal irl och fysiska möten. Våra konversationer finns kvar och där börjar min process med att skriva. Jag letar mig tillbaka i våra samtal till hösten -21
Några månader in i den första konversationen börjar känslor bubbla upp och jag fick ta en promenad för att möta dem. Plötsligt befinner jag mig på kyrkogården vid min svärfars grav. Jag känner Anders närvaro och tårarna vill aldrig sluta rinna. Men det är inte sorgen över honom jag nu får möta. Det är en djup medkänsla och kärlek till hon som var jag. Sorgen som bubblar fram är sorgen över allt jag behövde gå igenom, över hur mycket jag kämpade och hur ensam jag kände mig trots alla nära och kära som hovrade runt mig, under dessa intensiva månader.
Jag förstår att det här inte är en snabbskriven bok. Det är många och långa konversationer och gå igenom och strukturera upp. Sen har jag mina dagböcker som väntar därhemma. Men jag har ingen brådska, det får ta sin tid.
Om du läst mina bloggar under de här 19 månaderna som gått sen jag först delade och om du har någon fråga, reflektion eller önskemål till den här boken så vore jag så tacksam om du skriver till mig på info @ helenasoderlund.se
Med kärlek,
Helena
Av allt jag betraktar och utforskar i livet är det relationer som jag verkligen kan nörda in mig på. Som jag beskrivit förr så har min livsprofil (enl Human design) tre faser och temat genom dessa faser har för mig varit just kärleksrelationer. Nyligen hörde jag någon säga att vi upplever tre olika kärlekar genom livet. Det är ett generellt påstående som man såklart behöver kontemplera själv. Men för mig tror jag det stämmer fint.
Han menade att en av relationerna handlade om starka känslor och att möta svårigheter med mycket slitningar och smärta, en slags tvingande utveckling.
En andra handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, det går ju så lätt.
Och den tredje är en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerar den och man har ingen möjlighet att värja sig.
Lite rolig teori, särskilt när jag ser över mitt egna trefasiga liv.
Min första vuxna stora kärlek bottnade i en stark fysisk attraktion, utmanande känslor och där jag tvingades att öppna upp både mitt hjärta till fullo men även att börja kommunicera. En relation jag trodde var för livet men som tog slut i svek, uppslitande lögner och smärta.
Min andra kärlek var tryggheten själv, pappan till mina barn. En kärlek med botten i ömsesidig respekt och kamratskap men där passionen avtog efter barnens ankomst. Istället växte en djup kärlek och teamkänsla fram. Ett utrymme att växa och utvecklas i, att odla intressen och bygga karriärer. En relation jag visste skulle vara för evigt men där evigheten visade sig bli i olika dimensioner.
Jag står på tröskeln inför min tredje fas. Att kanske få möta min tredje kärlek. Mer vet jag inte just nu. Men jag vet att det sista jag vill är att bli intryckt i någons förutbestämda bild av vad en relation är. Eller dra med mig egna gamla föreställningar om vad en kärleksrelation är. Jag älskar mitt liv. Jag har allt jag behöver. Bokstavligen. Jag är stark, kompetent och full av liv och egna intressen. Min familj och mina vänner är mitt fundament och ger mig allt jag kan önska. Det dom inte kan ge finns det dessutom en uppsjö av effektiva leksaker att ta till, så en man behövs inte för den sakens skull heller, hehe.
andra relationer
När jag tittar runt på andras kärleksrelationer ser jag vad otroligt mycket kompromissande och anpassning som finns. Från att i förälskelsens psykos inte uppleva ett enda problem, till att förväntningar och krav smyger sig på för varje steg djupare in i relationen. Oro och rädsla för att bli lämnad, för att bli begränsad, för att inte duga. Besvikelse över att den där första nyfikenheten, närvaron och fokuset övergår till mer ouppmärksamhet. Och vardagen som äter upp magin med "vad blir det för mat" och "hur vore det om någon annan oxå...." -konversationer om oviktigheter.
De som går in i relation med en medvetenhet om hur man själv fungerar och vilka behov man har för att må bra kan lättare vara vaken på när det uppstår skav. Oftast handlar skav om att man själv inte värnat de egna behoven men med omedvetenhet så skyller man gärna på varandra och söker orsaker i symtomen istället för det som egentligen ligger till grund för att det blir skav.
Vad jag också ser är att det ofta är en av parterna i relationen som har en medvetenhet medan den andre inte har det. Det kan fungera strålande ett tag när den ene gör det inre jobbet och den andre liksom kan åka snålskjuts på energihöjningarna men på sikt kan det ta stopp. Kommunikationen kan också bli utmanande. Man pratar inte samma språk och det som sägs passerar förbi varann och det är svårt att nå förståelse.
relationer utmanar & förändring är på väg
Det är i kärleksrelationer och när man får barn som saker och ting utmanas inom oss. Det är lätt att tappa sin egen riktning och inre kontakt för att dessa relationer är så viktiga i sig. De flesta av oss har så mycket lättare att ställa de egna behoven åt sidan för att gå sin partner till mötes, "för husfridens skull".
Det här är beteenden som vi behöver förändra. Många är vi som märker det redan nu, att det skaver och skriker inombords när vi tvingas kompromissa och följa med partnern på grejer man inte har lust med. Eller när vi inte känner fullt commitment. Eller vi tappar lust och tålamod med partners som lovar och lovar bot och bättring utan att förändring sker. Eller det går inte längre att acceptera och leva kvar i en okej relation bara för man inte bråkar och skriker på varann.
Jag har vänner och bekanta som vågar bana ny väg när det kommer till kärlek och relationer. Som vågar leva i sär trots små barn för att alla mår bättre av det under en period. Som vågar separera men skapa en gemensam dubbelbostad för att barnen och dom själva ska få lugn trots all förändring en separation innebär. Andra som har modet att bryta upp trots att det inte finns uppenbara fel på relationen, särskilt inte i andras ögon. Tittar vi vidare ut i världen så är det så många som väljer nytt, annorlunda, bryter normer och regler när det kommer till kärlek och relation. Helt fantastiskt.
Med Human design-termer handlar framtiden om att den bakomliggande frekvensen som format det samhälle och den värld vi lever i ska och håller på att förändras. Förändringen handlar enkelt uttryckt om att vi går ifrån behovet att systematiskt beskydda flocken/gruppen/familjen. Blodsbanden blir helt enkelt mindre viktiga. Hela den samhällsstruktur som byggts på den gamla energin ska förändras. Storebror har inte vår rygg längre, det finns inte "någon annan" som ska lösa våra problem.
Istället aktiveras frekvensen av individualitet och samskapande. Blodsbanden byts ut för att vi mer och mer naturligt kommer dras till likasinnade eller till de som fyller delar man själv saknar. Det räcker inte längre med en gemensam nämnare som att vi alla gillar Hammarby eller håller på med knyppling för att vi ska trivas. Vi kommer bygga våra egna communitys där var och en bidrar med vad den är designad för. Den här förändringspeaken sker år 2027 och drog igång med buller och bång ungefär samtidigt med pandemin.
kärlek utan bindning
Jag gillar som sagt relationer och kan verkligen längta efter sann intimitet på alla plan. Mentalt, själsligt och fysiskt. Jag är nyfiken på hur en relation utan bindningar kan se ut. Med det sagt menar jag inte polygama relationer, det är något helt annat. Jag menar villkorslös kärlek. Där var och en tar eget ansvar för de egna reaktionerna som alltid kommer triggas när man öppnar upp för en annan. En relation där vi väljer varann för att vi vill, för att det är kul, för att våra vibrationer vibrerar starkare tillsammans och för att höja en redan hög livskvalitet. Jag tror att det finns massor att utforska när det kommer till relationer och kärlek i den här fysiska dimensionen. Vi behöver bara släppa förväntningar och idéer om vad en kärleksrelation är och borde va. Vad jag vill är att möta någon som väcker min nyfikenhet, som är intressant och givande på alla plan. Någon som kan ge mitt liv pricken över i. Som kan ta emot allt som är jag, och som jag kan förgylla livet på genom att jag är, just jag.
Jag har svårt att se att jag skulle bli sambo igen. Har ingen lust att bygga något gemensamt hem med en vardag där just dessa gamla relationsförväntningar så lätt får fäste. Nej tack till det.
Nu är det säkert många som fnissar och tänker att vänta bara, när du väl drabbas av kärleken igen så kommer du tänka annorlunda. Då vill du ha familjelivet igen. Kanske. Högst tveksamt. Jag lämnar det till Livet att utmana mig. En utmaning jag kommer ta.
Men en sak vet jag med säkerhet, en av mina första frågor kommer vara -när är du född? Human design kommer definitivt vara en viktig nyckel i mitt kommande relationsbyggande, som gör det än mer spännande.
För dig som lever i relation men vill återupptäcka varann, bli nyfiken igen eller om ni upplever svårigheter i kommunikation kan en Human design coachning vara en bra idé. Ju mer ni förstår varandras olikheter och sätt att relatera till omgivningen utifrån designens mekanismer, desto lättare att hitta vägar till en gemensam väg framåt. Kontakta mig så bokar vi en tid! Läs mer här.
Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat.
Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande!
Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att uppleva kärlek och barn på nytt. Idag blir jag helt bestört att jag kunde tänka och känna som jag gjorde då. Och bara för att det inte syns utåt innebär det inte att någon blir glömd, någonsin. Men det betyder inte att man heller ska bära med sig förlusten som ett slags bihang som definierar vem man är.
När jag tittar tillbaka på de 14 månader som gått sedan min man gick vidare ser jag att det faktiskt är något som skiftar efter ett år. Om det beror på den gamla seden eller inte låter jag vara osagt.
Jag upplever att mitt inre sår är helt läkt. Det följde en vanlig läkningsprocess som vilket sår som helst. Först kraftigt blödande, till skör skorpa som lätt lossnade och började blöda igen. Så småningom satt skorpan där ganska stabilt om jag inte var där och pillade. När han skulle fyllt 50 i jan så såg jag hur skorpan lossnat och det fanns bara ett vitt ärr kvar. Sen när sorgeåret hade passerat så hade inte bara ärret bleknat utan det öppnades också som en väg och jag kände hur blicken lyftes. Mot framtiden. Fri. Utan tyngden av att bära på sorg. Snarare en djup känsla av tacksamhet över tiden vi fick.
hur går man vidare relationsmässigt då?
Eftersom jag står på tröskeln så har jag inga klara svar ännu. Jag tänker att det första steget är att känna in när man är redo och då säga JA till sig själv.
För mig handlar det inte om att i första hand jaga något i det yttre. Som vanligt handlar det mest om den inre processen, att öppna mig för livet fullt ut. Blomstra utan restriktioner. Att jag får bara stå här och blomma ut i min fulla prakt och låta det hända om det ska det. Att våga blomma med allt jag är i min sårbarhet och styrka. Det är inte längre ett alternativ att gömma sig bakom dimslöjor och fasader. Ta mig som jag är liksom. Läskigt, ja men fullkomligt nödvändigt.
Att istället för att tappa meningen med mitt liv för att han dog, ta tag i livet och på riktigt leva det just av den anledningen. Jag fick leva vidare så därför tar jag tillvara på det. Även om den här gamla inpräntade domen på änkor klamrar sig kvar som en liiiiiten skugga.. tänk om... vad ska andra säga?! Ja, vem bryr sig. Egentligen. Inte jag.
Många anhöriga jag möter i jobbet som kurator hamnar förr eller senare i den här frågan. Får man leva vidare, gå vidare, kanske träffa någon ny? Jag mötte en man vars fru var svårt demenssjuk och hade bott länge på ett särskilt boende. Han hade mött en ny kärlek och även tagit klivet in i relation med den kvinnan. Samtidigt fortsatte han regelbundet besöka sin sjuka fru som inte längre kände igenom honom. För honom var den nya kärleken nyckeln till att orka vara en god stödjande make för frun under resten av hennes liv. En annan valde skilsmässa för att inte gå under i den destruktiva relation som uppstod till följd av mannens personlighetsförändring av sjukdomen. Många är de som inte tillåter sig att gå vidare, av skuld, av kärlek, av att inte vilja vanhedra partnern och relationen, allt som varit. Vad är rätt, vad är fel? Vem ska döma?
Men oavsett hur svårt det är att gå, så gynnas ingen av att den som behöver få gå vidare istället stannar kvar.
Vem är "jag" som är fullständigt fri att gå vidare i livet? En fråga att kontemplera. Triggas något? Eller känner du samma expansion av glädje och frihet som jag gör just nu?
Eftersom jag har min övertygelse om att själen inte dör så har jag naturligtvis haft ett litet snack med han, som jag från och med nu får kalla min förra man, om detta. Hans budskap var kristallklart. -Min kärlek har du för evigt men mannen du minns som Anders ska du nu släppa taget om. Det är dags nu Helena, kliv fram, blomstra och välkomna den man som klarar att se och hedra allt som är Du. Nöj dig inte med mindre än så! Sen puffade han ut mig på en gudomlig blomstrande magnifik äng. (Den jag försökte gestalta här gör den inte riktigt rättvisa haha)
Nej jag valde inte att lämna min man, att bryta upp. Precis som inga anhöriga som fått relationen kraschad av en demenssjukdom har valt att tappa bort den person de förälskat sig i en gång. Jag vet idag inte vad just det kan innebära men jag kan inte låta bli att tänka att det perspektivet måste påverka från andra hållet med. Att våga närma sig någon som inte själv valt att lämna eller skilja sig. Att kliva in i kölvattnet efter en älskad partner. Det kräver nog ganska mycket mod och trygghet i sig själv tänker jag.
Jag är på en bra plats i livet just nu. En bra plats i mig själv. Jag ser framåt med öppet hjärta och tillit till att livet vill mig väl ändå.
Med djup tacksamhet för det som varit och för den resa jag gjort ser jag nu fram emot Livet 5.0, med eller utan kärleksrelation.
Tänk om jag fattat att de vakna nattliga timmarna är till för att skriva då hade jag nog hunnit skriva flera böcker vid det här laget.
Men en ny blogg har det blivit.
Titt som tätt trillar det in kallelser till olika undersökningar. Årliga tandläkarkoller, mammografi, cellprovstagning och snälla påminnelser om vaccinationer mot det mesta.
Fokuset är att lokalisera fel på vår människa. Att hitta felen, upptäcka sjuka delar i tid så vi ska slippa bli sjuk och framförallt slippa dö i förtid.
Är det ens möjligt att dö i förtid?! Vem bestämmer det?
För mig blir det ganska motsägelsefullt, att förebygga sjukdom genom att leta efter den.
Inom kvantfysiken har man länge vetat att när vi observerar något, vad som helst så påverkar vi händelseförloppet. Det vet man säkert överallt vid det här laget det har jag ingen koll på men utifrån det perspektivet vet vi alltså att bara genom att observera så påverkar vi utgången.
De flesta av oss vet också att det vi fokuserar på tenderar att få ökad proportion, det växer. Ändå så springer de flesta människor på alla dessa kallelser och kontroller för att säkerställa att man upptäcker sjukdom i tid.
Och nu förstår jag att det finns många många exempel på att man upptäckt något "i tid" och blivit frisk vilket bekräftar tesen. Men vi vet ju faktiskt inte. Det hade ju också kunnat bli en självläkning så personen aldrig ens behövt veta att den varit "sjuk". Med metamedicinen som grund, som med stöd av forskning visar på sjukdomars naturliga förlopp i ett holistiskt perspektiv, kan det mycket väl vara så att många människor går igenom sjukdomsprocesser utan att ens "bli sjuk" för det upptäcks inte. Kropp, själ och ande klarar själv att ta hand om obalansen. Men det är en helt annan blogg.
Jag slutade i alla fall för 15-20 år sen att gå på dessa kallelser. Efter att ha sökt för ett symtom upptäcktes en cellförändring på livmoderhalsen som skars bort, har jag inte varit på någon ny koll. Jag förstod den bakomliggande orsaken, läkte ut den inom mig och sen fick det vara bra. Jag slutade gå på regelbunda koller hos tandläkaren för 18 år sen och någon mammografi har jag aldrig varit på.
Varför gå om jag inte har symtom eller problem? Efter 10 år fick jag ilningar i en tand som kom och gick så då bokade jag en tid. Jag sa inget om det utan bokade en vanlig koll. Jag fick beröm för mina fina tänder som hon förstod att jag borstade noga med flourtandkräm (har inte använt flour särskilt mkt senaste 15 åren), sen skrapades lite tandsten bort och det var klart. I den ilande tanden hittades ingenting och den verkar ha självläkt sen dess för det var nu ca 5 år sen.
Jag förstår om detta väcker reaktioner hos många, att jag är galen. Kanske är jag det, eller inte och andra får tycka precis vad de vill men jag kan helt enkelt inte se poängen. Jag checkar av med min inre kompass och litar på den helt enkelt.
Varför måste livet handla om att undvika döden? Vi ska ju alla ändå dö.
Min man dog 49år ung/gammal trots att han gjorde ALLT rätt enligt vår samhälleliga mall. Vad jag fick betrakta under hans sjukdomstid var hans känslor av skuld, att han borde ha gjort något tidigare. Att han borde gått till doktorn redan vid första hostningen, eller egentligen ännu tidigare, när han fick ont i axeln efter att ha skruvat många kvm trall. Skulden att han kanske själv var skyldig till att cancern var så utbredd och aggressiv.
Är inte det sjukt så säg?! Vad är det vi skapar för inre klimat i denna stress och hets efter att förhindra och söka efter minsta tidigt tecken på sjukdom?!
Jag är dödlig.
Ledsen, men även DU är dödlig.
Varför inte bara leva så länge vi lever utan att lägga någon värdering eller vikt vid hur många år det blir?
Jag menar, titta på äldreomsorgen idag. Vem vill dit? Ingen. För ingen tänker på att det är där väldigt många hamnar för att vi hittar och behandlar sjukdomar utan någon vidare eftertanke eller urskillning. Bara vi inte dör.
Varför är det så viktigt att leva länge? Bli gamla? Varför inte LEVA medan vi kan?
Jag är på väg in i min tredje och sista fas av mitt liv. En fas som handlar om att integrera de första två faserna och leva fullt ut som den jag är designad att vara. Jag har ingen aning om hur många år det handlar om, det kan vara 60, eller 5. Men oavsett så väljer jag att sätta punkt för det allvarsamma livet och istället öppna upp för lekfullhet och glädje.
Jag väljer att njuta, skratta och älska villkorslöst. Det är LIV för mig från och med nu. Wihiiii!!
Människan alltså. Människolivet. Detta sökande vi håller på med. Sökande efter karriär, partner, boplats och vem är jag egentligen?! Sökande efter lösning på livssituationen.
Jag vet, jag höll på precis så. Sökte efter den som kunde hjälpa mig med.... ja med vad? Vad var det egentligen jag ville ha hjälp med? I början tror jag inte ens jag visste, det var något som fattades mig. Som ett tomt hål inuti som jag försökte fylla med alltifrån sötsaker, bekräftelse, saker, upplevelser, sex och alkohol. Tillfälliga kickar som gav mer baksmälla än njutningen var värd.
Du måste älska dig själv först fick jag höra. Du måste ha tillit. Du måste släppa taget. Vad känner du egentligen?
Så många frågor och ett språk som jag inte förstod.
Jag kände mig dum. Oduglig. Att något var fel på mig. Känslokall och avstängd. Och HUR skulle jag fixa mig själv och livet?
Jag sökte mig till olika utbildningar inom terapi, hypnos, metamedicin, resan och human design. Den ena roligare och intressantare än den förra och jag fick hjälp på vägen att förstå mig själv, läka mönster och sår. Guida andra in på samma resa, få göra skillnad! Det var ett starkt driv. Men ändå, något fattades..
Idag vet jag att inget behöver fixas, jag är redan hel. Jag vet också att en del av detta sökande bottnar i en sårbarhet i min design som tror att lösningen finns därute. Men i själva verket är jag redan hel, fri och fullkomlig. Jag hade bara glömt bort det.
Kraschlandningen in till den här tredimensionella världsligheten skapade en minnesbläcka som innebär att kontakten och minnet av den gudomliga själ vi är tappades bort. Istället började vi lära och präglas av en omgivning som gått vilse in i identifikationen av den här världen.
Likt en gran som plockats in för julen börjar vår process att dölja vår själ genom olika varianter av pynt som tar oss längre och längre bort från sanningen, in till en identifiering med allt vi kan se och ta på. En identifiering med allt vi kan och gör, med vad vi tänker och känner, med vad vi upplever. Allt sådant som är förgängligt, flyktigt och föränderligt. Sådant som har en fram och en baksida, ett ljus och ett mörker, ett rätt och ett fel.
Tills vi så börjar längta efter något bortom, inom, överallt. Något börjar vakna och så är sökandet igång.
Ett sökande efter den rätta formeln, det rätta pyntet så granen bara får bli en gran igen. Så vi söker oss till nya tankesätt, nya program och nya beteenden för att hitta det rätta. Det som ska leda oss hem till våra sanna jag. Men det vi gör är att byta ut ett pynt mot ett annat. Kanske tiden av självrannsakan och inre processande gör pyntet mer transparant så granen syns bättre, men det är likväl ett pynt.
Till slut kommer vi till en punkt när det inte finns mer att byta ut och ändra på, vi inte kan söka längre helt enkelt. När vi inte kan ändra på mer tredimensionella upplevelser eller gå någon fler utbildning. Det går inte att välja mer hälsosamt leverne helt enkelt. Och ändå! Ändå så finns längtan kvar där inom oss..
Det enkla och ändå så svårbegripliga svaret är att vi inte kan fixa oss själva. Lika lite som vi kan fixa någon annan heller. För det finns inget att fixa eller laga, i själen är vi hela och har alltid varit.
Det enda vi kan göra är att ta emot Livet och Se Livet i andra. Allt som livet är. Bjuda in känslor, tankar, upplevelser och reaktioner till hjärtat. Överlämna oss till Livet med en bön om att finna friden i varje upplevelse. Överlämna beslut och utmaningar till Livet med en bön om vägledning igenom och vidare. Möta allt med öppet hjärta och en vilja att förlåta och välkomna vad än som du upplever. Stilla dig, lyssna till hur Livet kommunicerar med dig genom din intuition, dina känslosensationer och det gensvar du får genom kroppen och dina sinnen. Ibland vill Livet att du agerar, ibland vila i tillit till att allt är som det ska, och ibland vill Livet att du sätter ner foten och hedrar dina gränser.
Men Livet dömer aldrig. Livet strävar aldrig. Livet vill aldrig att du ska vara någon annan än du eller någon annanstans än du är just nu. Livet ser inte det ena som bättre än det andra. Livet vill bara att du ska älska dig själv nu. Oavsett vad.
Livet vill leva genom din människa, vill uppleva sig själv genom din människokropp. I kärlek till Livet själv.
Är du öppen för just det emottagandet, i att vara kärleksfull och tillåtande? Eller drivs du av försvar, är i attack av rädsla och fördömande?
surrender
När jag överlämnade mig till Livet i fullständig surrender vilket skedde i samband med att min man dog, då började en ny slags process av avprogrammering från görande och fixande av mig själv. Efter många år av inre sökande har jag släppt och läkt ut mycket redan men idén om att det är jag som ska lösa min situation, mina problem, mitt liv och gärna även se till att mina nära och kära också har det bra, den har funnits med. Inte minst blev den påtaglig när min man fick cancer.
Men att under det här sorgeåret överlämna mig helt och fullt till Livet har givit mig livet. Jag kan nu tillitsfullt vila in i Livets trygga famn (eller Guds famn om man så vill) för jag vet och känner att oavsett vad som händer så är jag älskad och hållen.
Det jag oxå sett i den här avprogrammeringen senaste året är att det som tidigare varit mitt mål och mitt driv har fallit bort. Jag som tex hade min fasta tjänst bara för att ha en stabil inkomst tills jag kunde leva på min firma har ingen tanke om det längre. Jag som gått utbildning efter utbildning, av glädje ja, men även med tanken att kunna leva av det på sikt har inget sådant mål längre. Jag har inget "egopresterande vill" längre. Jag bara Är. Jag går till mitt jobb och ÄR, bortom görande och prestation. Och jag har aldrig varit bättre på mitt jobb än nu. Och jag är mer levande än någonsin.
Vad det leder till vet bara Livet och jag har full tilltro att Livet vet vad som är det bästa att uppleva genom min människa.
Kanske det är vad som är mitt bidrag till den här världen. Att vara levande. Inte "att göra skillnad för andra" som jag tidigare trott.
Det har gått ett år. Ett år sen det obegripliga mest skrämmande och svåra jag gått igenom skedde. Det som inte fick hända. Min älskade man och mina barns fantastiska pappa lämnade en uttjänad och svårt märkt av sjukdom och medicinering men tapper kropp bakom sig när han gick vidare till en annan dimension. Kvar blev vi, en trio utan den klippa och motor som varit limmet och drivet i vår familj.
Det har gått ett år. Livet går vidare. Vår familjetrio har fungerat fint. Vi har så otroligt mycket stöd av min familj och av min mans familj och alla vänner omkring.
katastrof som katalysator?
När en livskatastrof händer kan det bli en katalysator för att öppna hjärtat för Livet självt (Gud om man så vill) bara man är villig att ge efter för allt som känns. Dagarna efter min mans död var fullkomligt bottenlösa av förtvivlan, panik, rädsla och smärta. Vad var meningen med att fortsätta leva?! Hade jag inte bearbetat mycket sen innan och hade jag inte varit trygg i hur känslor fungerar så vet jag inte om jag klarat att ge efter för allt som fullkomligt slog omkull mig.
Jag minns första natten ensam i vår säng som en natt i den värsta av mardrömmar. Jag överlämnade mig, lät mardrömmarna riva mig itu, om och om igen, tills friden sänkte sig över mig och jag somnade. Nästa natt samma sak. Och nästa. Men för varje dag och natt så blev det glesare mellan episoderna.
Till slut var friden där mer än smärtan. En frid som innefattade Alltet, Livet, energin av min man, den villkorslösa och oändliga kärleken. Jag var i kontakt med ALLT. Jag inte bara såg och trodde på den här allomfattande kärleken, jag var den. Den levde genom mig.
Jag vet att jag tänkte och sa till mina vänner, -hur kan jag känna mig så fylld och lycklig samtidigt som jag är i sån djup sorg?!
Med tiden har sorgen lugnats, de vågorna kommer alltmer sällan. Den intensiva känslan av kontakt har klingat av. Kvar finns en mjuk varm känsla av trygghet.
En visshet av att allt är i sin ordning. Att Livet Är. Allt verkligt är evigt och det vi ser med våra fysiska ögon och känner som vår fysiska kropp är föränderligt och dödligt, alltså inte det som på riktigt är verkligt. Det finns inget att frukta i den här världens illusoriska dualitet av ont och gott.
passagerarmedvetenhet
Inom Human design pratar man om att vi ska kliva ur vägen så att den mekaniska aspekten av vår aura/energi kan få fritt spelrum att samverka med livet. Vårt sinne som gärna vill ta kommandot och styra vårt liv ska i själva verket sätta sig i baksätet och vara passageraren som betraktar livet och deltar mer än styr. Istället ska vi låta vårt ande-jag/själen via vår inre auktoritet styra. Den del som är i kontakt med Livet, den allvetande kärleken.
Jag har en stark mental energi och hade svårt att greppa hela passageraridén till en början. Nu fattar jag precis. Att vara med om den här sjukdomsresan och döden bokstavligen slet ratten ur mina händer och förpassade mig till baksätet där allt jag kunde göra var att betrakta livets skeenden nästan som utanför mig själv, och möta allt vad det väckte i mig.
Sorgeåret har snart gått och jag lever och jag känner hans stöd och kärlek inom mig.
Det är dags för nästa fas och jag slår mig ner i baksätet och tittar nyfiket ut genom rutan med öppet hjärta för vad Livet nu har i beredskap för mig.
I hela mitt liv har jag längtat efter att känna mig omhändertagen, att "någon annan" skulle lösa mina bekymmer. Jag har känt mig hjälplös och oförmögen samtidigt som jag klandrat mig själv för att inte vara nog bra, nog stark, nog kompetent. Jag har flitigt använt offerkoftan när jag stött på bekymmer och ofta tyckt att livet varit mot mig och inte med mig.
Inte så att det varit ovanligt stora kriser i livet, inget mer än någon annan. Men jag har haft svårt att tåla motgångar. Det som hände i livet och mot mig var andras fel, omständigheternas fel, lagen om alltings jävlighet helt enkelt. Jag kunde inte förstå hur det hade något med mig att göra.
Det vände när jag förstod att livet ville mig väl och jag själv valde att gå med istället för mot. När jag för drygt 20 år sen började både utbildning och utveckling förstod jag att jag behövde börja ta ansvar. Det som sen skedde var att all ojämvikt flyttades över från offersidan till ansvarssidan och jag började lägga ansvar för allt på mina axlar. Jag la både ansvaret och förväntningar på mig själv att skapa det liv jag ville leva. Jag tog helt enkelt upp kampen mot framgång.
Ni vet den här -
känslan av att inte ha kontroll. Att det som inte får hända ändå sker.
känslan av maktlöshet. Att det spelar ingen roll vad jag gör så förändras inte läget.
känslan av meningslöshet. Att oavsett om jag gör allt rätt så blir det fel.
Vad spelar det för roll, vi kommer ändå dö till slut.
Ångest, bitterhet, frustration och panik. När livet bjuder på motstånd så triggas de känslor vi har allra svårast att stå ut med. Vi låter offerkoftan omsluta oss medan vi tittar ut på omvärlden som orsakat reaktionerna, på de andra som inte begriper eller som agerar mot oss. Som sårar, sviker och hindrar oss att ha det så bra som vi skulle kunna ha det.
Det här har hänt och händer oss alla, i stort som smått. Till exempel..
- När bordsgrannarna får sin mat långt före vårt sällskap.
- När maken söker vård för lunginflammation och får en cancerremiss med sig hem.
- När hantverkarna lovar och lovar men inget levereras enligt överenskommelser.
- När sonen är ute för länge på lördagsnatten och inte går att nå.
- När man får vänta 75 min på sin inbokade tid hos homeopaten.
- När ens livskamrat äts upp av sjukdom mitt framför ens ögon.
Att låta livet leda betyder inte att allt kommer gå på räls och bli precis som vi vill ha det.
I human design pratar man om att sätta sinnet i baksätet och låta själen köra. Man kan också säga att vi ska lägga vår mentala uppmärksamhet till ro i hjärtat som sen får föra kroppen framåt. När vi kliver åt sidan med sinnet förs vi fram av en gudomlig kraft som vet vårt bästa. För att ta den bilden ett steg till så är det via hjärtat som Livet, den här kraften, kommunicerar och vägleder oss. Vårt jobb är att lyssna efter den vägledningen. Zoomar vi ut ännu ett snäpp så kan vi lugnt vila in i en vägledning som följer en redan utstakad väg genom ett drama/liv som redan har skett. Det vi ser och upplever är som en inspelning, eller en fördröjd livesändning.
När min man blev sjuk gick jag såklart igenom alla känslor man kan tänka sig från maktlöshet, ilska, motstånd och rädsla. Jag hanterade läget som jag alltid gör. Genom att vända mig inåt och ge efter för känslorna. Jag kände att mitt viktigaste jobb var att ta ansvar för mina reaktioner så jag kunde hålla utrymme för min man och mina barn när de behövde mig. So far so good.
Vad jag också trodde var att om jag gjorde mitt jobb så skulle livet ordna så att min man blev frisk. I min värld just då var det fullkomligt logiskt om än ett betungande ansvar för tänk om jag inte hann göra mitt jobb klart i tid?!
När ansvaret kändes för tungt började jag att be. Jag vände mig till Jesus och Gud (som jag kallar Livet) och bad om läkning och mirakel. Jag bad att cancern skulle försvinna och att medicinerna skulle fungera. Jag bad att min man skulle öppna sig för Livet och "förstå hur läkning ska göras".
Ja ni ser ju. Jag la mig i Livets jobb, Guds jobb. Mina böner handlade om hur jag tyckte att krisen skulle lösas helt enkelt. Hur jag ville att resultatet skulle bli istället för att just låta mig bli omhändertagen av Livet, det jag egentligen längtade efter.
Vad jag märkte var att det spelade ingen roll hur jag bad eller tänkte positivt när det kom till min mans sjukdomsprocess, den tickade på i rasande fart utan minsta positiva besked.
Men när jag bad för egen del, om hjälp i min rädsla, om stöd i min förtvivlan, DÅ hände något. Så många gånger när rädslan hade mig i sitt grepp fick jag uppleva hur det sänkte sig en inre frid över mig. Ibland kändes det som en varm lugn filt av fridfull energi, ibland var det samma frid som flödade upp inifrån och spred sig ut i varenda cell i min kropp. Några tillfällen hade jag ögonblick av gudomlig kärlek som inga ord kan beskriva, sk uppenbarelser.
Vi kan aldrig förvänta oss att våra böner och önskningar ska slå in så som vi vill att de ska göra. Men vi kan förvänta oss en lättnad känslomässigt och en upplevelse av att vara hållen av en varm kärleksfull famn som vet vad som är bäst för oss och vad vi behöver för att ta steg framåt.
Filmen om oss är gjord och även om det finns många sliding door varianter och klipp av vårt drama så behöver vi släppa idén om att det är vi själva som styr.
Det är inte vår vilja som styr, det är Livets. Överlämna ditt öde i Livets varma hand. Fokusera på att lyssna till vägledningen Livet viskar från djupet av din inre kärna. Händer sådant du inte vill ska hända så ge efter för de reaktioner som väcks inom dig istället för att göra motstånd och försöka styra dramat utanför dig. När man vågar ge efter för känslor skapas en grogrund för trygghet. När vi tar ansvar för rätt saker, dvs våra egna reaktioner och känslor ger vi plats för Livet att leda och offerkoftan kan ligga kvar oanvänd.
Ske din vilja Gud. Att lita till Livet ger inre frid.