I 7 år har jag drivit mitt företag med intentionen att bli lönsam. 7 år har gått utan att jag tagit ut en enda riktig lön. Och i 7 år har jag fortsatt med övertygelsen att det är mig det är fel på. Att bara jag släpper alla mina hinder och begränsningar, bara jag höjer min energi, bara jag är fri med framgång och motgång, bara jag är tillräckligt öppen, tydlig, aktiv osv osv osv DÅ, kommer det lossna. För i min värld har det inte funnits något alternativ. Det jag erbjuder mänskligheten är mitt kall, min passion och jag gör stor skillnad, jag vet att mitt bidrag behövs i den här världen. Det bara är så, det är Jag! Och eftersom min hjärna inte kunnat se eller tänka ut något annat alternativ att få göra mitt kall än genom en egen firma så har jag helt enkelt kämpat för den. 

Jag har blundat för alla tecken som visat motsatsen, och det har varit många genom åren! Jag har tolkat känslan av motstånd inom mig som något jag behöver möta och frige istället för en vägledning.

Blir det inte som jag tänkt så är det mitt fel och det hänger på mig att fixa till det
Det här är olika uttryck som jag av olika anledningar och orsaker integrerat inom mig genom livet. De har kunnat ta sig uttryck i att jag stannar alldeles för länge i situationer som inte är bra för mig, som livet på alla sätt försökt få mig att kliva ur. Det kan vara i kärleksrelationer, i vänskapsrelationer, i arbete, i stort som i smått. Ett annat uttryck har varit att jag inte engagerar mig alls, som ett skydd. Jag avstår hellre än att riskera att bli kvar kämpandes. Jag vågar inte testa ens för intuitivt har jag vetat att om jag kliver på och det sen känns fel så kommer jag inte lyssna och följa den känslan eftersom jag bestämt mig för att tex göra den här kuren, utbildningen eller yoga varje dag innan jobbet. Det låter inte klokt jag vet, men det har varit ett tema för mig i livet förstår jag nu. Det jag har beslutat mig för det släpper jag inte i första taget. När jag då fattat beslut som inte kommer via min inre vägledning så kan det bli väldigt destruktivt. Om jag släpper eller kliver av har jag misslyckats och då är jag misslyckad och att erkänna det gör mig enormt sårbar. Och det krävs både medvetenhet och mod för att våga vara sårbar.

Sen ungefär 15 år tillbaka har jag så sakteliga börjat syna det här i sömmarna och ifrågasatt tankarna och med tiden även börjat leva utifrån motsatsen. Att livet ska vara lätt och flödande helt enkelt. När något känns trögt eller fel så är jag fri att kliva av eller ändra mig. Det är egentligen bara detta enda område kvar där dessa påståenden har klamrat sig kvar inom mig. 

Under den här hösten har jag kommit i kontakt med en ny dimension av mig själv som inte tolererar att jag kör över mig själv på det sättet längre. Plötsligt började jag se klart även runt mitt företag. Jag insåg att jag inte ens gillar att vara företagare, har aldrig gjort! 
 
Det är dags att lyssna nu. Det är dags för en paus.
Det är dags att släppa taget.

Jag vet att vi inte kan förlora något som är ämnat för oss. Jag vet oxå att ibland behöver vi släppa taget helt för att veta. Jag vet att jag gör skillnad för människor och jag har förmånen att få göra det både som anställd och som en del av det nya konceptet jag skapar tillsammans med Malina Bydén, Reset your life. 

Nu lämnar jag över till livet att visa mig om det är tillräckligt eller vilka nya möjligheter som finns bortom vad mitt huvud kan räkna ut.
 

Vad skulle liknande bemötande ha bidragit till i ditt liv? 

- Ökad förmåga till reflektion och till att lyssna till vårt inre?

- Insikt i hur mycket vi själva påverkar vårt mående?

- Förståelse för den enorma kraft vi alla besitter i att läka och lära av det vi upplever i form av symtom.
 

Våra symtom är aldrig orsaken.

De är verkan av en helt annan orsak. Många gånger är det dessutom redan en löst situation och kroppen är i ett återhämtningsläge, i läkning vilket innebär att den behöver matas med stöd och kärlek, istället för dömanden och "något-är-fel-tänk". 
 

Känner du någon som gnäller? Brukar du själv gnälla? På vädret, på omgivningen, på partnern, kollegan eller grannen? Har du någon gång reflekterat över hur mycket av vår tid och energi som läggs på att gnälla? 

Det intressanta är att det inte ens leder någon vart! 

• Det slutar inte regna bara för att vi gnäller över att det regnar. 
• Folk kör inte bättre bil bara för att vi gnäller bakom ratten. 
• Jobbet blir inte roligare för att vi gnäller på allt som inte är trivsamt där.
• Kollegorna tenderar inte att förändras bara för att vi gnäller på dem bakom deras ryggar.
• Partnern får inga nya romantiska egenskaper för att vi gnäller på avsaknaden av dem. 

osv osv osv

Vi är extremt duktiga på att skapa omständigheter för att rättfärdiggöra att vi har det som vi har det. Tankar som förutser olika grader av katastrofer som kommer inträffa om vi skulle välja annorlunda. Vi motiverar att vi stannar på ett jobb vi vantrivs på för att det är ju ändå ett jobb. Det är inte alla som har ett jobb. Jag får va glad att jag har min lön varje månad. Eller så stannar vi i en destruktiv relation för barnen skull, eller för att tänk om jag inte klarar ekonomin själv, eller för att han är ju ändå snäll och duktig på att hjälpa till, eller hon är ju bra på att laga mat och duktig med barnen. 

Herregud vad många omständigheter jag har hört prov på av andra men framförallt av mig själv! Tanken på att ta 100% ansvar för våra liv är så mycket mer skrämmande än tanken på att göra obekväma val som ibland kan väcka tankar, känslor och dömanden hos andra. 

Jag hamnar fortfarande i dessa omständigheter som jag målar upp för mig själv som ursäkter när det kommer till att ta nya steg i mitt liv och min utveckling. Men numera är jag medveten om att det händer så nu ser jag omständigheterna, synar dem, väntar ut dem tills jag helt enkelt är mogen att agera. Ibland krävs det att möta och skifta någon rädsla eller hindrande övertygelse innan jag agerar. Idag vet jag att känslan som följer när jag vågat agera i 100% samklang med min längtan och för att förändra det jag tidigare gnällde över är värd all möda! Det är en kärlekshandling som överträffar allt vad någon annan kan ge mig.
 
Sluta gnälla och börja nyfiket utforska vad det är du vill istället och välj sen steg i den riktningen... testa och upptäck glädjen som infinner sig när du sätter dig själv i förarsätet och väljer i linje med din inre kompass!


Behöver du hjälp och guidning för att våga ta det här läskiga ansvaret över ditt liv så går det jättebra att kontakta mig. Enklast gör du det via mail.

Vi kan tänka oss livet här i den fysiska tillvaron som en lång väg med start vid födseln och slut vid döden. Det är upp till oss själva vad vi vill göra på den vägen. Om vi planlöst följer den och testar lite avstickare här och var, om vi ständigt strävar efter att stå still för att ha en slags överskådlighet både framåt och bakåt, eller om vi till och med vill backa och gå tillbaka till den där avstickaren som verkade bra. Oavsett vad vi väljer så för oss vägen framåt, i olika takt och olika kringelikrokigt. 

Om vi tänker att vi ska göra det bästa av den här resan längs den här förutbestämda vägen mot "döden" då behöver vi hålla oss i rörelse. En rörelse som har en riktning. Den riktningen behöver vara grundad i en längtan. Då pratar jag inte om en längtan efter en ny bil, eller en partner, en snygg klänning eller den senaste smartphonen. Nä, hitta vad din längtan egentligen handlar om. Vi behöver inte ens ha ett tydligt mål för där är vi olika designade. En del sporras av mål och en del tappar energi av mål. Men vi behöver konkretisera vad vår längtan handlar om.

Vad längtar du efter i din livssituation, om det är att ha en massa pengar, vad exakt är det som pengarna kommer bidra till i ditt liv, vilken känsla? 
Vad vill du leva utifrån för grundkänsla? Kärlek? Frihet? Harmoni? Glädje? Vilken grundkänsla är viktigast för dig i livets alla delar?

Att säga JA till vår inre längtan är att säga JA till oss själva. En större gärning av kärlek är svår att hitta. Att säga Ja till vår inre längtan gör vi på flera olika plan. Först kanske det är på energinivå, att helt enkelt möta och bejaka energin som vibrerar när ens längtan triggats igång. Nästa steg kanske blir att ta ett steg i den riktningen, i det fysiska. Det kan vara att uttrycka din sanning till din partner, att boka en behandling som är stödjande eller att söka det där jobbet som känns läskigt eller helt enkelt säga upp dig. Men det behöver inte vara stora drastiska steg. Det finns val att göra i varje litet nu som ger en riktning antingen åt det håll du hittills vandrat eller som ändras för att följa din längtan och ditt JA. 

Varje gång du väljer att säga JA och följa ditt hjärtas längtan så sker en reaktion. Det blir en expansion av ditt medvetande och en inre lättnad som inte kan liknas vid något annat. Men det sker även andra reaktioner. När du väljer att säga JA till dig själv på ett nytt sätt så kommer livet visa dig situationer och upplevelser som hittills hindrat att det där JAet kommit tidigare. Våra inre blockeringar, trauman, rädslor osv. Är vi inte medveten om det så finns risken att vi backar tillbaka till den gamla invanda vägen igen och vår längtan stängs ner och in igen.

Ju mer vi väljer att säga Nej till vår längtan desto närmare kommer symtom i våra system. Muskel- skelett- och ledsmärtor/problem, värk, stress, ångest och depressioner är några exempel. Att förneka oss själva, vår längtan är att neka oss att leva och förmågan att vara i kontroll över vår egen livssituation. 

Generellt är vi väldigt duktiga på att försöka kontrollera andra och yttre omständigheter, men väldigt dåliga på att ta kontrollen över vårt eget mående. Ingen annan kan få oss att må dåligt, känna stress, ångest osv. Det är hur vi bemöter det vi möter som avgör.
 

• Vad gjorde du för att få kärlek och för att bli omhändertagen som barn?
• Hur behövde du få den kärleken visad av din mamma och pappa? 

Det här är en övning som skiftar ens liv fullkomligt. De strategier vi skapar som barn för överlevnad, vilket det handlar om när vi föds, påverkar oss hela livet om vi inte gör oss medvetna om dem och väljer något annat istället. 

Om du som spädbarn inte får en sund anknytning till din mamma, utan hon kanske har psykiska problem, lider av depression eller missbruk, så vet du långt innan du kan tänka logiskt att du behöver göra eller vara på ett visst sätt för att få de basala behoven tillfredsställda. Det kan vi alla förstå, det är logiskt. MEN, vi behöver inte ens ha föräldrar med den typen av problem för att ha sådana strategier. 

Ser vi ur ett högt och andligt perspektiv så är vi alla här av en anledning, vi har valt att komma ner i den här tiden, den här inkarnationen och till de föräldrar vi har. Allt i linje med vad vi beslutat oss för att lära och uppleva i det fysiska den här gången. Våra nuvarande föräldrar är de som bäst ger oss den förbeställda upplevelsen.

Tilläggas bör också att barn alltid kommer med en högre medvetenhet än dess föräldrar. Dock är vi fysiska varelser här på jorden och barn är därmed beroende av sina föräldrar för sin fysiska överlevnad. Det vet vi intuitivt och i det undermedvetna i samma ögonblick som vi föds. Med andra ord, allt är precis som det ska och det finns inget som helst skuldbeläggande i det jag skriver, tvärtom. Allt ingår i den gudomliga evolutionen. 

Mina barn kommer garanterat ha med sig destruktiva strategier från just detta perspektiv och jag är tacksam över att förstå evolutionen i det istället för att tyngas av en skuld som inte finns. Vi gör alla så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har och har haft med oss.
 

De här strategierna tar vi sen med oss vidare i livet, använder dem helt enkelt överallt för att säkerställa vår överlevnad. Omedvetet såklart.
Att alltid utgå från att andra kan mer än jag själv, vet bättre än jag själv samtidigt som jag längtar efter ett erkännande det är inget framgångsrecept. Särskilt inte som egen företagare.
När jag inte tar ansvar för eller lyssnar till min inre känsla utan istället fogar och anpassar mig till andras förväntningar på mig, blir det inte mycket till att njuta av livets sötma inte. Även här har det varit svårt att som företagare ta plats och stå för mitt kunnande. 
Det har många gånger känts som att livet inte varit för mig. Det verkar vara en bra uppfinning för andra men för mig, näe. Jag blev ett offer för livet. För andras skull. Jag har levt i en djup brist på tillit till mig själv och till livet, till att vara värd lika som andra. 
Det i sig har skapat andra typer av strategier, som jag skrivit om tidigare.

Att skifta och omfamna dessa överlevnadsstrategier, som det ur ett spädbarns perspektiv var, har gjort den enskilt största skillnaden i mitt liv.

Idag är inte min strävan längre att få erkännanden och omhändertagande.

Idag är jag mig själv, jag vet att jag är älskad för den jag Är och jag är ansvarstagande genom att lyssna och följa mitt hjärta.
Genom att titta på hur det ser ut i din faktiska fysiska verklighet kan du få ledtrådar i hur dina strategier sett ut. 
Bli medveten om att det är just strategier, vilka går att förändra, och skifta till styrkor.
Möt, omfamna och se dessa skuggsidor av dig själv som viktiga pusselbitar i den du är och vill bli.
Paradoxalt nog har det visat sig att när jag omfamnat och skiftat dessa skuggsidor är det precis det livet jag upplever numera. Erkännanden, närhet och omhändertagande stöd. Av livet. Av mig. Av andra. Och det känns dessutom inte längre livsnödvändigt.

Känns det svårt?

Jag hjälper dig!

Många av oss tenderar att se livet ur ett ett svart eller vitt-perspektiv. Allt eller inget. Omedelbart tillfredsställande av behov eller inte alls och ofta utifrån ett självdestruktivt förhållningssätt. Får jag inte allt så är det ingen mening. Jag drömmer om en resa jorden runt, men har för stunden inte råd så då reser jag inte alls. Jag vill gå ner i vikt, testar olika dieter men när miraklet inte sker omedelbart så "funkar det inte" på mig. Jag vill ha höga betyg så när jag bara får godkänt räknas det inte alls. Ja ni fattar poängen.

Den här inställningen kan bidra till att vi inte ens börjar ta de steg vi skulle kunna göra i linje med vad vi längtar efter. Jag vill må bra, vara lycklig och ha en frisk och stark kropp. Vägen dit går genom gråzonen, så trots att vi börjar i det mörkaste gråsvarta och varje steg ger en lite ljusare ton så är det mycket lättare att stanna i det svarta. Den grå zonen är så dimmig och har sån dålig sikt att vi inte ens kan se stigen. Varför ens försöka?
Vi vill gärna välja den enkla vägen, den snabba vägen. Metoder, sk quick fix, säljer som smör men resultatet blir sällan bestående. Ett piller hos doktorn tilltalar, då behöver vi iallafall inte förändra något. 

• Vad är det som gör att vi skyr dessa olika gråzoner som elden? 
• Är gemene man så rädd för att ta det ansvar som krävs för att må bra?
• Varför är det så mycket lättare att investera i en fin flaska vin eller en spa-weekend än ett bra näringstillskott, förändring i kost och träning eller terapi?
• Är det på grund av lathet?
• Eller är det helt enkelt på grund av att vi inte tycker om oss själva? 

Många är det som lider, som upplever svårigheter av olika slag, som söker och ber om hjälp men när konstruktivt stöd och hjälp erbjuds så tar man inte emot. Då kommer ursäkterna, bortförklaringarna, rättfärdiggörandet av att få hålla kvar det som nyss skulle lösas. Alla vi som lagt otaliga hundralappar på gymkort känner igen oss. Tittar vi närmare på våra liv så kan vi se att det inte bara gäller frågeställningen träna eller inte träna. Det är som att vi i förväg behöver få bevis på hur det kommer att kännas efteråt, hur ser min vältränade kropp ut sen, fast nu, för att känna att det är värt mödan. Vi vill uppleva hur det känns att vara fri från alla rädslor, destruktiva mönster, beroenden, fobier, vad vi nu lider av, innan vi gör själva investeringen.
Hur vet vi annars att det är värt att lägga den tiden, pengarna, engagemanget? 
Hur vet vi annars att "det fungerar för mig" med trots att inget annat hittills gjort det?
Vi försöker tänka ut i förväg hur vårt liv kommer bli om... Ironiskt nog klarar hjärnan inte av att tänka nytt på det sättet utan det enda den kan prestera är en bild baserad på något vi redan upplevt där vi mått bra eller skött träningen. Men eftersom vi inte är kvar i det tillståndet så finns det inte en chans att den bilden blir motivation nog. 
 
Jag har varit inne på det förut och jag säger det igen. Det går inte till så. Det enda vi kan göra är att lyssna till vår längtan, säga Ja till den och följa den strategi som vårt inre resonerar med.
I tillit och i ett ansvarstagande.

Vägen genom gråzonen är som sagt inte alltigenom svart vilket många befarar, det blir ju ljusare och ljusare allteftersom. 
När vi börjar träna så smärtar det till en början, men ganska snart ser vi ändå tecken på förändring, vi orkar lite lite till för varje vecka. 
Problemet med det svart-vita förhållningssättet är att vi kanske vågar börja röra på oss, vi möter den första smärtan och sen har vi kraschat rakt in i motståndet mot att vi inte redan är framme. 

Jag har sen jag började min inre resa för en massa år sen värderat känslan att vara fri högt. Det har varit ett av mina stora fokus i livet. Jag har alltid sett mig själv som självständig men just intentionen fri i alla delar av livet har varit min drivkraft.

Döm om min förvåning när jag huvudstupa kraschar in i insikten att allt jag har gjort eller inte gjort bidragit till ett enda långt beroende. Ett beteende som varit helt dolt för mig! När jag började att med andra ögon titta över mitt liv såg jag beroenden överallt. Jag var beroende av allt möjligt i det yttre för att kunna känna mig fri. Många väl dolda och omedvetna, andra inte alls särskilt smickrande. 

Jag som tex sett min mans och min relation som fri och öppen såg nu att mitt beroende av honom innefattade allt från pengar till kärlek och att vara behövd, men även att vara fri. Tydligen har jag behövt hans tillåtelse för att kunna känna mig så fri som jag inbillat mig att jag var. 

Ni kan ju gissa att dessa beroenden bara var en del av de jag plötsligt såg framför mig. Det jag trott mig behövt för att kunna vara fri. Vilken paradox.
Allt har naturligtvis skapats utifrån ett gott syfte där och då och i en tro på att det varit i linje med min längtan efter frihet.

Men det har gjort mig till ett offer för livet. 
 

För allt detta kan tas ifrån mig. När som helst.

Så är det med allt sånt som vi tror att vi behöver men som ligger utanför oss själva. Livet händer. Skilsmässor, dödsfall, sjukdom, bränder, naturkatastrofer, krig, mobbing, olyckor you name it! Det här vet vi ju, om inte annat i vårt undermedvetna, intuitivt, vilket gör att vi kryddar till beroendena med ett rejält mått av kontroll, så vi kan hålla våra "beroende-objekt" nära oss. 

Det som jag trott varit en väg till ett liv som fri och levande var i själva verket en parallell väg in i en begränsning som med tiden skulle ha tagit död på all min livskraft och glädje. 
Det låter kanske drastiskt men är inte mindre sant för det. 

Tack vare mitt idoga och medvetna inre processande under alla dessa år så har jag såklart ändå mått bättre och bättre, blivit mer och mer vän med den jag är och känslan av att leva sann med mig själv har varit stark större delen av tiden. Men som jag nämnt många gånger tidigare så handlar livet om evolution på alla nivåer. Fysiskt, mentalt och andligt. Har vi sagt ja till den så kommer vi förr eller senare till ett nytt avstamp på vår resa. Nu fanns inte så mycket mer gammalt att processa längre. Det var dags för nya val om jag ska kunna leva ut som den fria själ jag Är. Det var dags att syna skuggsidorna, omfamna dem som de naturliga delar de är av den mångfasetterade varelse som är jag. De är som de oslipade facetterna av en diamant, svart på ytan men därunder.. wow!

Att älska även de sidor vi gärna dömer som sämre är val som kräver ett fullt ansvarstagande i medvetenhet för att inte som brukligt är, gå in i motstånd mot dem. I varje negativ känsla och egenskap finns en gyllene fasett av dig du behöver. Vår upplevelse av livet handlar om kontraster, om polariteter. Du kan omöjligt känna dig fri om du aldrig upplevt eller känt dig begränsad eller beroende.
Du kan aldrig bli fullt ut fri om du inte också kan
vara fri med att vara beroende. 
Många gånger kämpar vi emot våra skuggsidor av rädsla för att de ska ta över, eller för att vi ska manifestera mer av det vi inte vill ha. Ironiskt nog blir effekten den motsatta. Det går åt så mycket energi till att kämpa emot det som ändå Är, att vi drar till oss mer av det vi kämpar emot. 
Varje polaritet är en del av oss, varken bättre eller sämre.

Jag har valt att ta 100% ansvar. Det första steget från den här plattformen som livet nu visat mig, var att se och bli medveten om det jag tidigare inte sett. Mina beroenden. Steg två var att omfamna den del av mig som trott att jag varit beroende. Kommande steg handlar om att i varje Nu välja oberoende, fri. 

Hela bilden kan jag aldrig se, men i varje Nu kan jag följa min inre vägledning, i trygg vetskap att jag guidas i linje mot det jag sagt Ja till. 
Det känns inte alltid bekvämt, många gånger är det riktigt utmanande, men känslan efteråt... mmmm. <3

Jag har jobbat med människor sedan 2002 och jag tror inte att jag träffat en enda som inte känt någon form av osäkerhet i sig själv. Skrämmande egentligen. Det är det som borde stå högst upp i skolämnenas prioriteringslista. Hur vi håller vårt självvärde och vår självkänsla hög. Men eftersom det inte ser ut så än så kan ni dra nytta av den erfarenhet jag samlat genom livet och låta mig guida er till hur ni bäst bemästrar att vara er själva, fri från osäkerhet. Lugn och trygg i er själva. Jag vet, jag har själv gjort resan och den är värd varenda minut.  

Det allra första steget är att helt enkelt ta det. Börja gå.
Om du inte vet vart du vill så titta en snabb blick bakåt för att checka av vad du inte vill, det är en bra vägledning. 
Vad kan i praktiken sen vara ett lämpligt första steg i linje med det du vill?
Att leva livet utifrån osäkerhet hindrar oss från att leva ut i vår fulla potential, det hindrar oss från att LEVA. Det kluriga är att vi många gånger maskerat osäkerheten så väl att vi inte ens förstår att det är osäkerhet vi känner. 

Var observant på om du

- är kritisk mot andra, och dig själv
- använder självironi
- förringar dig själv om du tex får beröm
- har svårt att ge komplimanger till människor du uppskattar
- undviker nya situationer du inte känner dig säker i
- har ett stort behov att förklara dig
- behöver bekräftelse av andra i det mesta

Dessa punkter är vanliga strategier för att maskera sin osäkerhet och det sker oftast omedvetet.

Att över tid leva genom dessa strategier bygger upp en känsla av otrygghet, att man inte går säker för andras tyckanden. Fokus läggs utåt för att i tid kunna uppfatta förväntningar att anpassa sig till för att inte göra fel. Mycket energi läggs vid att analysera sitt beteende i olika situationer, tankar som drar iväg och skapar teoretiska katastrofer som späder på otryggheten. 
Efter en tid kan ångest uppstå, först vid något enstaka tillfälle, sen oftare allteftersom vi upplever känslan av att stå maktlös inför vår livssituation. 
 
Det behöver inte gå så långt. Med hjälp på vägen kan du lyfta dig själv och lära dig konsten att vara Du. Lugn, trygg och fri som dig själv.
 
Det vanliga är att vi knappt ens är medveten om vår osäkerhet, eftersom vi lägger allt fokus utanför oss själva. Vi blir experter på att hålla fasaden att vi mår strålande, en fasad vi till och med lurar oss själva med. Ett glatt leende kommer man långt med.  

Det fantastiska är att resan inåt till att se sig själv för den vi är, att hitta konsten att tycka om sig själv utan att behöva anpassa eller förändra sig, den resan är djupt befriande. Det är som att steg för steg kliva ut ur en fångenskap vi inte ens visste vi befann oss i. 
Många drar sig för att ta dessa steg, göra denna resa, av rädsla för förändringen. Tänk om jag måste göra val jag inte vill? Tänk om jag blir någon annan än den jag varit? 

Var lugn, den största förändringen sker inom dig. Utåt sett är det nog inte många som upplever mig som särskilt annorlunda jämfört med förut, jag är fortfarande glad, gillar fortfarande att skämta, dansa och dricka lite vin och umgås med vänner. Skillnaden är att jag inte använder mig av det för att passa in, för att verka normal. Det är på insidan det är annorlunda. Så lugnt, så tryggt och så mycket mer glädje och frihet. Visst, att börja en inre resa för att se sig själv fullt ut kan innebära nya val, utmanande val, men varje sådan tröskel kommer ur en längtan inifrån och för varje kliv över dessa trösklar får du uppleva en belöning du inte kan räkna ut på förhand. 
Att vara Du är naturligt. Det är tryggt och förenat med en frihet du aldrig kan uppnå när du lever utifrån osäkerhet. Oavsett om den osäkerheten är välmaskerad och omedveten för stunden. 

Dans för mig är metaforen för hur vi kan leva våra liv fullt ut, hur vi är LEVANDE. Det är närvaro, nuet, lyhördhet, enhet, sensuellt och flödande. 
Jag har dansat fox större delen av mitt liv. Där jag växte upp i nordöstra Jämtland där dansade vi inte disco på våra skoldiscon. Vi dansade foxtrot. Att lära sig dansa var lika självklart som att gå i skolan.

Det är spännande att se utvecklingen på HUR vi dansar fox i relation till hur mänskligheten och samhället utvecklats och fortsätter utvecklas. Vi har gått från ett samhälle där vi på förhand var födda till en viss typ av roll, som tex att överta familjeföretaget, eller ta över gården osv till att nu bli mer och mer individualiserat och vi behöver känna lust till det jobb vi väljer. Vi lever mer och mer medvetet och ju yngre desto mer fria från det gamla och förutbestämda. Dagens ungdomar vill leva befriade från alla gamla förutbestämda ideér.

Då, för 30 år sedan när jag började dansa, så dansade alla ungefär lika. Samma steg. Sen skilde sig stegen beroende på vilken generation man var född i. Min pappa tex dansade helt annorlunda jämfört med pojkarna i min egen ålder, men pappas jämnåriga använde samma stegföring som honom. 

Tittar vi på foxen idag så finns det ingen specifik stegföring, inga regler mer än i grundkurser på sin höjd, sen är det upp till individen HUR man sen dansar. Idag handlar det mycket mer om känsla, att leka med musiken, med partnern. Det handlar om frihet och improvisation och att röra sig i samklang med det som händer i musiken, inte bara i takt som det var förr. Även här går utvecklingen från det gamla bestämda sättet till en individualiserad stil.

För att klara att dansa livets fria dans så krävs det full närvaro och total frihet från kontroll. Att inte försöka räkna ut vart nästa steg kommer utan att ha tillit till att det blir som det ska.

Att dansa är för mig att njuta i nuet, att vara helt öppen och lyhörd, totalt fri från kontroll över vad nästa steg innebär. Det är att ställa den logiska och analytiska delen av hjärnan på paus och vara 100% närvarande i kroppen. 
Känslan att dansa med en partner som för mig framåt med lekfullhet och improvisation, där jag aldrig vet i förväg vart stegen eller rörelserna kommer och jag bara följer, utan att ens fundera över hur det går till, det är att vibrera av LIV. 
 

Så vill jag leva mitt liv. 

 
Finns det metaforer i din livssituation du kan använda dig av för att öka din medvetenhet om hur levande du är i ditt liv?
För mig är det så, livet är min danspartner och det påminner jag mig om varje gång jag är ute och dansar och känner mig LEVANDE i varje cell av mitt väsen. Det här året ska handla om att bli lika följsam för livets förning som jag är på dansgolvet. 
 
Jag både utmanar och bjuder in dig till den dansen <3