gästavsnitt i
uppvaket-podcast
uppvaket-podcast
följ
youtubekanalen
youtubekanalen
välkommen till
helenas livsåskådning
helenas livsåskådning
En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.
Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.
2023 > 12
0 kommentarer 
Mitt inre bokslut för 2023 är gjort och ett av de ord som sammanfattar är SURRENDER. Det var nog ordet även för 2022. När livet utmanar, tar och ger så kan vi inte annat än ge efter, surrender till det som ÄR.
Vi kan äta rätt, träna, yoga, meditera, knapra vitaminer eller vaccineras, ta mediciner eller gå i terapi, vad än vi tror kan vara lösningen eller nyckeln till ett långt friskt och fröjdefullt liv, men när det kommer till Livet så är det helt enkelt inte vi själva som styr. Det är inte vår människas, vårt mentala egovilja som avgör utkomsten. Den fria viljan handlar helt enkelt inte om den här nivån av livet.
Den fria viljan handlar om att ta oss an de utmaningar som Livet erbjuder med förståelse för att det handlar om möjlighet till utveckling. ALLT som uppstår gör det för att hjälpa oss att GE EFTER för den högre viljan. Guds vilja. Livets vilja. Kärlekens vilja. Vad vi nu vill kalla den. Viljan som går bortom den här lilla människans begreppsvärld.
SKE DIN VILJA - INTE MIN
De senaste två åren har för mig handlat om att steg för steg släppa taget om min vilja. Viljan att lyckas, viljan att nå någon specifik stans, viljan att hinna, viljan att styra, planera och organisera livet. En stor del av mitt liv och jag vet många med mig, har handlat om att låta min vilja styra det mesta.
Det innebär att när något händer som sätter käppar i hjulet för vad man vill så är det lätt att tycka att livet är svårt, tufft och orättvist. Det finns oändligt med exempel på hur livet kan utmana oss människor, man blir kanske sjuk, skadad, förlorar jobb, blir lämnad eller man kanske inte hittar någon partner, kommer inte in på den utbildning man tänkt sig, eller så går man upp i vikt, partnern sviker eller så lyckas man inte få rull på sin firma trots att man gör allt rätt. Andra kanske inte gör som man vill, samhället agerar inte på rätt sätt, räntan går upp, länder går i krig osv osv
Här är det lätt att bli bitter, frustrerad och uppgiven. Det är vanligt att skuldbelägga sig själv och andra, döma hårt för att man inte får livet dit man vill.
När Anders, som var hälsan själv med en historia av elitidrott och alltid varit noga med träning och mat, blev sjuk var det självklart mot min vilja. Även mot hans såklart. Och mot barnens vilja, hans familjs vilja och alla han kändes vilja. Ingen av alla människor runt honom ville att han skulle bli så sjuk och inte få leva vidare.
Det hjälpte ju inte. Vad som däremot hjälpte både honom i sin situation och mig i min situation var att ge efter för det som skedde. Acceptera utan att döma och möta allt vad som triggades känslomässigt i den här situationen.
Han blev inte frisk när vi kämpade emot och inte heller när vi gav efter men skillnaden blev hur vi hanterade situationen. Trots rädsla och smärta infann sig även frid och kvalitet.
Att använda vår fria vilja att bejaka det livet ger, trots att det går emot allt vi tänkt oss är inte lätt men det ger lättnad. För bördan att lägga ansvaret av livets utkomst på de egna axlarna är så tungt.
Ta dig an ALLT med passion,
oavsett om det är något du vill eller inte vill.
Det är enkelt att ge efter och följa flödet när allt går lätt. Men nyckeln till ett fullkomligt liv är att även ge efter och bejaka när livet går emot. Förr eller senare kan vi se guldet i erfarenheten. Det finns en plan, en gudomlig vilja som har det högsta och bästa i siktet för oss. Den här gudomliga energin är vårt källa, vårt ursprung, vad som designat vår unika människodesign. Ställ din vilja åt sidan och låt den energin flöda och leva genom dig så som det alltid varit tänkt.
KONSTEN ATT GE EFTER
Den här ledigheten ger jag mig hän till den trötthet som förföljt mig hela hösten. Jag har hört mig säga, ofta, att jag är så trött på att vara trött. Med andra ord har jag gått emot det som är och så länge jag inte accepterar eller bejakar tröttheten fullt ut så kommer den vara där.
När jag nu bejakat tröttheten fullt ut har den hjälpt mig att stanna upp, vila inåt och hitta tillbaka till min kärna igen. Tack vare den har jag inte kunnat planera något alls. Jag tar bokstavligen timme för timme och någon tur till stugan har det inte blivit som jag i förväg tänkt att jag skulle. Jag har tillåtit mig att sova mycket, jag har infört meditationer flera ggr per dag igen, något jag tappat bort sen Anders blev sjuk, jag har återupptagit att skriva mina morgonsidor och jag har loggat ut från sociala medier. Jag har helt enkelt accepterat läget och stängt till alla energiläckage. Det i sin tur har gjort att jag orkat åka skidor, promenera och vara ute mer igen.
Jag har fått upp nya möten med sorg som behövt tid och närvaro för att komma upp till ytan. Det gör mig mjukare och lättare igen.
Det är nu slut på det här året och jag har återigen hittat en SURRENDER till vad som är just nu.
2024, jag undrar vad du har att erbjuda mig..
Gott nytt år kära kära följare. Tack för att ni läser.❤️
Jag har som sagt loggat ut från sociala medier på obestämd tid, men vill ni dela med er av det här inlägget i era flöden är jag såklart supertacksam för det.
Vi hörs igen nästa år.
Kramar Helena
Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.
Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.
I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha handlat om en kundaliniaktivering men det är inte det viktiga. Det stora i den processen var att jag bokstavligen kände hur så mycket gammalt liksom brändes bort ur mitt system. Jag kände mig hög på livet, lycklig och uppfylld av något som skulle kunna beskrivas som kristusenergin. Livet var helt enkelt på topp. Konstigt nog. Men den energin var galet intensiv och det tog större delen av sommaren i min lilla timmerstuga på Åland innan jag landade med fötterna i myllan igen.
Och som alltid när vi gått igenom en aktivering så kommer den tredimensionella verkligheten som en frontalkrock. Från att allt känts som extremt lätt och flödande blev känslan i tillvaron istället tung, trög och stagnerad.
Det enda stället som påminner en aning om den härliga känslan är på dansgolvet. I dansens närvaro kommer jag i kontakt med den ljuva energin igen. Men däremellan har jag varit som fastvuxen i soffan med katten som sällskap.
Som tur är har jobbet inte tappat sin mening även om det varit en intensiv höst med många grupper, föreläsningar och samtal. Så trött jag varit och fortfarande är.
Nu när jag zoomar ut så kan jag väl konstatera att det inte är konstigt om jag är trött. Det har varit två kämpiga år som garanterat tagit mycket mer energi än jag förstått.
Förutom sjukdomstid och död med allt vad som följer på det i det här byråkratiska samhället så har jag två tonåringar som jag gjort allt jag kunnat för, för att deras vardag inte skulle behöva förändras på fler sätt än att de förlorat sin pappa.
att återta livet
stugprojekt nr 2
Mycket har jag skrivit om redan efter Anders död, men vad jag inte nämnt är vårt hus, mitt hem. Det vi köpte tillsammans för 15 år sedan, som vi renoverat och fixat med. Huset som andades Anders in i minsta vrå.
Redan första månaden röjde jag mig igenom hela huset. Jag gick igenom allt vi samlat på oss, sorterade, skänkte bort, sålde och kastade. Sökte upp vänner i Anders storlek som fick överta kläder och skor som inte sonen ville ha. Det var som om jag fick hjälp av en högre kraft för att orka, det skulle bara göras.
Att fortsätta bo i vårt gamla sovrum kändes konstigt, som att han när som helst skulle komma in där och krypa ner. Det senaste året har jag bytt plats på nästan alla rum. Jag har flyttat ner och skapat en mysig skogsglänta till sovrum som verkligen bara är jag.
Jag hade helt enkelt ett starkt behov att inta huset på nytt, som mitt egna hem. Med andra ord så är nästan allt omgjort, från rumsfördelning till tapeter till möbler till trappräcke och ytterdörrar. Nu är det inte Anders som möter en när man kommer in och det var viktigt för oss för att leva vidare.
Att jag även flyttat in i stugan på Åland och låtit stugan här uppe fått en ny kostym under den här korta tiden har ju inte bidragit till en god energibalans kanske. Även om det varit kul och kan tyckas vara lyxproblem i sammanhanget.
Det jag med acceptans nu landar i så här i slutet av 2023 är att det inte är konstigt att jag är trött. Det är fullständigt naturligt att jag är trött. Så nu ska jag vara ledig.
Tack för att ni finns, för att ni läser, för den feedback ni ger och den värme jag får.
Jag önskar er alla en skönt god jul och ett ljust och kärleksfullt nytt år.
Kramar Helena