2023 & hur drivet framåt tog paus
Imorgon är det dags för lite julledigt och hur mycket jag än älskar och trivs med mitt jobb så ska det bli så himla skönt med friheten av obokade dagar.
Det här året har varit högt och lågt och allt däremellan. Igen. I april knöt jag ihop det sk sorgeåret som jag med stolthet kan säga att jag verkligen levde mig igenom. När alla högtider, familjetraditioner och födelsedagar avverkats kände jag mig på riktigt klar med sorgen. Med det sagt betyder det inte att jag aldrig känner saknad. För det gör jag, ofta. Som jag saknar den mannen! Men sorgen river inte i bröstet, den gör inte ont, inte ens nu när vi går mot familjernas familjehögtid, julen. Jag märker att jag tänker mer på honom just nu, känner att kärleken finns där. I meditation pratar jag med honom och det är fint.
I samband med att sorgeåret gått så hände massor i mig, det var som att jag klarat ett slutprov och vinsten var en aktivering av ett slag jag aldrig tidigare varit med om. Det kan ha handlat om en kundaliniaktivering men det är inte det viktiga. Det stora i den processen var att jag bokstavligen kände hur så mycket gammalt liksom brändes bort ur mitt system. Jag kände mig hög på livet, lycklig och uppfylld av något som skulle kunna beskrivas som kristusenergin. Livet var helt enkelt på topp. Konstigt nog. Men den energin var galet intensiv och det tog större delen av sommaren i min lilla timmerstuga på Åland innan jag landade med fötterna i myllan igen.
Och som alltid när vi gått igenom en aktivering så kommer den tredimensionella verkligheten som en frontalkrock. Från att allt känts som extremt lätt och flödande blev känslan i tillvaron istället tung, trög och stagnerad.
Det enda stället som påminner en aning om den härliga känslan är på dansgolvet. I dansens närvaro kommer jag i kontakt med den ljuva energin igen. Men däremellan har jag varit som fastvuxen i soffan med katten som sällskap.
Som tur är har jobbet inte tappat sin mening även om det varit en intensiv höst med många grupper, föreläsningar och samtal. Så trött jag varit och fortfarande är.
Nu när jag zoomar ut så kan jag väl konstatera att det inte är konstigt om jag är trött. Det har varit två kämpiga år som garanterat tagit mycket mer energi än jag förstått.
Förutom sjukdomstid och död med allt vad som följer på det i det här byråkratiska samhället så har jag två tonåringar som jag gjort allt jag kunnat för, för att deras vardag inte skulle behöva förändras på fler sätt än att de förlorat sin pappa.
att återta livet
stugprojekt nr 2
Mycket har jag skrivit om redan efter Anders död, men vad jag inte nämnt är vårt hus, mitt hem. Det vi köpte tillsammans för 15 år sedan, som vi renoverat och fixat med. Huset som andades Anders in i minsta vrå.
Redan första månaden röjde jag mig igenom hela huset. Jag gick igenom allt vi samlat på oss, sorterade, skänkte bort, sålde och kastade. Sökte upp vänner i Anders storlek som fick överta kläder och skor som inte sonen ville ha. Det var som om jag fick hjälp av en högre kraft för att orka, det skulle bara göras.
Att fortsätta bo i vårt gamla sovrum kändes konstigt, som att han när som helst skulle komma in där och krypa ner. Det senaste året har jag bytt plats på nästan alla rum. Jag har flyttat ner och skapat en mysig skogsglänta till sovrum som verkligen bara är jag.
Jag hade helt enkelt ett starkt behov att inta huset på nytt, som mitt egna hem. Med andra ord så är nästan allt omgjort, från rumsfördelning till tapeter till möbler till trappräcke och ytterdörrar. Nu är det inte Anders som möter en när man kommer in och det var viktigt för oss för att leva vidare.
Att jag även flyttat in i stugan på Åland och låtit stugan här uppe fått en ny kostym under den här korta tiden har ju inte bidragit till en god energibalans kanske. Även om det varit kul och kan tyckas vara lyxproblem i sammanhanget.
Det jag med acceptans nu landar i så här i slutet av 2023 är att det inte är konstigt att jag är trött. Det är fullständigt naturligt att jag är trött. Så nu ska jag vara ledig.
Tack för att ni finns, för att ni läser, för den feedback ni ger och den värme jag får.
Jag önskar er alla en skönt god jul och ett ljust och kärleksfullt nytt år.
Kramar Helena
Tack att du påminner mig ❤️
Att alltid längta till nästa dans