gästavsnitt i
uppvaket-podcast
uppvaket-podcast
följ
youtubekanalen
youtubekanalen
välkommen till
helenas livsåskådning
helenas livsåskådning
En blogg om liv och om död. Om vår Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.
Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Det är en blogg som rör sig i och runt ämnet anhörigskap, om sorg, livskriser och demens, men även om förhållningssätt för att hantera livets utmaningar. Klicka på Helenasreflektioner så hittar du den.
2024
5 kommentarer 
I somras skrev jag en hel del om relationer, tankar om man får gå vidare, om att våga gå vidare, om att öppna hjärtat för en ny man som "änka" och tankar om hur en ny relation kan ta sig uttryck bortom det traditionella och av kollektivet förutbestämda.
Jag skrev om de tre kärlekarna jag läst om som många går igenom i sitt liv. Där en av relationerna handlar om starka känslor och att möta inre sår och svårigheter med mycket slitningar och smärta i en slags tvingande utveckling. Jag kunde lätt koppla min första vuxna kärleksrelation till den beskrivningen.
Den andra kärleken handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, för det går ju så lätt. En klockren beskrivning av relationen till min förra man, barnens pappa.
Och den tredje relationen är så en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerat den långt bortom ens fattningsförmåga, och man har ingen möjlighet att värja sig...
Där är jag nu.
Under sommar och höst har jag haft dörren lite på glänt, gått på någon dejt och haft några kontakter över nätet. Jag fick betrakta hur jag till skillnad mot den yngre dejtingversionen av mig själv var autentisk och sann utan de fasader och spel som ofta präglar dejtande i inledningsfasen. Jag lärde mig sätta gränser och säga stopp. Och vad jag landade i var en lista, eller en beställning på egenskaper hos den man jag skulle kunna tänka mig att öppna mig för. En för mig orimlig lista, jag skrattade när jag nämnde den för mina vänner för hur i hela världen skulle jag kunna träffa en sådan man, här i Östersund?! Och finns det ens någon sån?!
mötet
Kort därefter kom då kvällen när Livet skulle ge mig svar på tal. En helt vanlig danskväll drogs min energi direkt till ett hörn av lokalen där det stod en främmande man och budskapet jag hörde i mitt huvud var, -kom ihåg det här nu Helena, Livet kan visst leverera och du känner det redan nu innan ni ens dansat...
En stund senare stod han framför mig och redan efter några danssteg hade han bockat av den första av vad som skulle visa sig, alla punkter på min lista.
Det har inte gått lång tid sen vi möttes, allt är fortfarande nytt och bubbligt. Men det vi Är och upplever tillsammans är utanför min tidigare begreppsvärld och utan spel och fasader nås ett djup och en kontakt som går bortom tid och rum. Vi kände båda den där första dejten dagen efter danskvällen att vi öppnat oss för något nytt och mycket speciellt.
Jag har fått äta upp mina egna ord om samboskap, jag har fått möta nya inre demoner, ego-tankar och rädslor, och fler lär säkert dyka upp framöver. Men framförallt har jag fått syn på de dörrar jag stängt om mitt hjärta när en efter en öppnas upp. Jag känner mig som en nykläckt fågelunge, som kläckts med kärlekens värme. Nu står jag här skör och sårbar, utan något skyddande skal. Så läskigt men oxå så underbart, med den villkorslösa kärleken som håller mig trygg.
När vi kliver ur vägen och låter Livet vägleda kan det ske händelser och möten vi aldrig själva skulle kunnat orkestrera. Att på hemmaplan möta denna gudomligt arrangerade tredje kärleken i mitt liv hade jag aldrig vågat tro. Att det dessutom är någon som kommer 84 mil härifrån, som inte vet ett endaste dugg om mig och vad jag gått igenom, som inte läst en enda text eller lyssnat till ett enda klipp med mig har varit så befriande. Jag är fri att bara vara den jag är idag!
Vi startar ett nytt kapitel. Tillsammans.
Det här är bara början och vi vet inte vart Livet för oss härnäst, men jag säger JA, jag njuter och känner hur lyckan sprider sig genom hela mitt väsen.
I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.
När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.
Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.
Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom.
Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som känns hotande för min blotta existens, min inre trygghet.
Jag andas och ger utrymme för precis det som känns, jag vet att det går över. Förmodligen i samma ögonblick som bloggen publicerats. För så effektivt är det att omfamna det vi känner istället för att undvika dem.
Det är märkligt ändå hur livet ger exakt vad man behöver för att vi inte ska stagnera. Jag som känt efter Anders död att inget längre skrämmer mig, vad finns att vara rädd för när det värsta redan hänt?! Tji fick jag. Igen.
Jag vet inte alls vad som ska ske, vad som kommer hända. Vad jag vet är att det känns bra och jag väljer att säga JA. Det finns inte något annat alternativ än att fortsätta gå den väg som livet presenterar. Att allt sker i en gudomlig regi det står mer och mer klart för mig. För de mirakler som jag ser och upplever skulle varit fullkomligt omöjligt för mig att själv sätta samman.
Man kan ju inte mer än älska livet ändå.
I förra texten jag skrev reflekterade jag runt ordet surrender och vikten av att ge efter för allt vad livet presenterar, oavsett om det är något vi vill eller ej. Att släppa vår egen egovilja till förmån för vår högsta Gudomliga vilja.
Jag tänker att det också handlar om situationer vi redan befinner oss i. Jobbet till exempel. Hur många finns det inte som knegar på i ett jobb man inte trivs med bara för att få sin lön, eller för att man inte tror sig klara av något annat, eller vad det nu kan vara för idé som ligger bakom. Så många timmar av våra liv som vi spenderar på att jobba, borde vi inte då vara mera noggranna med vad vi faktiskt jobbar med?
Att få känna sig tillfreds och nöjd efter en arbetsdag är varje människas rättighet anser jag. När vi är på ett arbete som är sant för en så ger det känslor som lugn, tillfredsställelse och lyckosam. Då spelar det ingen roll om du står vid ett löpande band eller utför hjärtoperationer. Känner du det efter en arbetsvecka? Om inte.. vad behöver du förändra för att skapa de förutsättningarna?
relationer
relationer
Detsamma gäller relationer. Är du i en relation du verkligen trivs i, eller är du i relationen av gammal vana, bekvämlighet eller för barnens skull?
Även i våra nära relationer, oavsett om det är i en kärleksrelation eller vänskap så behöver vi få känna oss tillfreds, lugn och lyckad. På alla sätt. Vi behöver vara trygga och kunna vara utan fasad, helt som sig själv.
Tecken som frustration, bitterhet och ilska eller ett allmänt missnöje betyder att något på jobbet eller i relationen inte stämmer. Om du biter ihop, anpassar dig och inte genuint känner att du och din omgivning, din partner, vill varandra väl så gynnar det ingen att stanna kvar. Men vill omgivningen, partnern, precis som du göra en förändring så kanske att lämna är ett för tidigt beslut. Kanske kan handledning eller parterapi vara en nyckel till den förändring som behövs?
Vi är präglade in i en föreställning av att barn mår bäst av att föräldrarna håller ihop. Men hur kan det vara gynnsamt för ett barn att leva i en miljö som inte flödar av kärlek och välvilja? Hur kan det vara gynnsamt för ett barn att växa upp och präglas av en miljö av missnöje, frustration och ledsamhet? Hur väl man än försöker dölja det för barnen så tro mig, barn känner sånt. Tanken att hålla ihop för barnens skull blir sällan för barnens skull om inte båda föräldrarna medvetet tagit ett beslut utifrån barnens bästa, för att de vill varandra väl och klarar att ställa de egna problemen åt sidan.
Jag var själv ett skilsmässobarn, även om jag var 16 när mina föräldrar till slut skilde sig. Men åren fram till det beslutet var allt annat än harmoniska för mig. Jag var känslig och läste av stämningen som var i hemmet, hur mammas energi ändrades när pappa kom hem och tvärtom. Hur man kunde skära genom spänningarna och hur jag visste, bara genom att komma in genom dörren att de hade bråkat även om de sällan gjorde det så jag såg eller hörde det.
Som barn vet man när ens föräldrar inte är lyckliga. Och det gör en som barn också olycklig, på insidan. Det skapar också beteendemönster hos barn som bottnar i en kompensation för bristerna i föräldrarelationen.
Barn vill se och känna sina föräldrar lyckliga. Så det enda ansvar vi som föräldrar har gentemot våra barn, förutom att ge till deras behov, är att visa dem att det är viktigt att följa sitt hjärta. Att det egna måendet är livsviktigt.
Att mina föräldrar till slut valde att separera var såklart en sorg för oss syskon, men lättnaden och skillnaden i energi hos båda föräldrarna gjorde sorgen så mycket lättare att gå igenom än den tyngd som präglat tillvaron innan.
våga välja hjärtats väg
Att lämna en invand situation, oavsett om det handlar om jobb eller relation är inte lätt. Det är nog det svåraste vi gör eftersom vi människor generellt inte gillar ovisshet och vi är rädda för att ställa till oreda och besvär. Vi bär ofta också med oss tvivel på att livet kommer lösa sig till det bästa när vi vågar följa hjärtat.
De tider som råder nu utmanar och ger stöd att bryta invanda mönster, relationer och situationer. Det är som att det inte går att bita ihop och stå ut längre. Vi närmar oss en ny tidsålder där det är hjärtats väg som slår ut all gammal kollektiv logik.
Idag är det nyårsafton i Human designs årshjul. Det är dags att sätta intentioner sprungna ur hjärtats önskan. Även om du inte på förhand kan räkna ut hur situationerna ska lösas i praktiken.
Livet vill dig väl. Men för att få känna på det behöver du våga ta de svåra besluten. Dra tillbaka fokus in i hjärtat och lyssna. Ta sen ett steg i taget. Hör av dig om du behöver hjälp att sortera i dina tankar och känslor. Du är inte ensam.
Gott nytt år ♥