konsten att känna rädsla
I samma stund som vi säger JA till något som finns utanför ens trygghetszon är den där, rädslan. Även om det är en fullkomligt sann handling, ett sant JA, så drar det upp ALL rädsla, alla känslor som fram tills nu legat där och hindrat det där inre sanna JA:et, från själen.
När rädslan är uppe kan det vara lätt att börja analysera utifrån perspektivet att något måste vara fel eftersom det känns som det känns. Den enkla vägen kan vara att backa ur med alla egots ursäkter och förklaringar som rättfärdigar att ta den bakre nödutgången.
Om man är medveten om det naturliga i den här processen så kan man istället möta rädslorna. Se dem, skriv ner dem, uttryck dem och framförallt andas och agera ändå.
Oftast när jag skriver här har jag redan gått igenom och mött det som varit utmanande och svårt. Texten har varit en tillbakablick och reflektion av vad jag nyligen gått igenom.
Den här gången står jag mitt i reaktionen. Med en rädsla som aktiverats som känns hotande för min blotta existens, min inre trygghet.
Jag andas och ger utrymme för precis det som känns, jag vet att det går över. Förmodligen i samma ögonblick som bloggen publicerats. För så effektivt är det att omfamna det vi känner istället för att undvika dem.
Det är märkligt ändå hur livet ger exakt vad man behöver för att vi inte ska stagnera. Jag som känt efter Anders död att inget längre skrämmer mig, vad finns att vara rädd för när det värsta redan hänt?! Tji fick jag. Igen.
Jag vet inte alls vad som ska ske, vad som kommer hända. Vad jag vet är att det känns bra och jag väljer att säga JA. Det finns inte något annat alternativ än att fortsätta gå den väg som livet presenterar. Att allt sker i en gudomlig regi det står mer och mer klart för mig. För de mirakler som jag ser och upplever skulle varit fullkomligt omöjligt för mig att själv sätta samman.
Man kan ju inte mer än älska livet ändå.
Så klart vi ska våga säga mer JA, det ger ofta mer tillbaka än att säga nej.