Reset_your_life-logo[1]

följ facebookgruppen

följ youtubekanalen

följ podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

2021 > 08

Missa inte tipsen jag delar med mig av i slutet av texten, tips som kan vara den push du behöver för att satsa på Dig...
Det har gått 20 år sen jag började min socionomkarriär. Tänk, 20 år av möten med människor i kris, i behov av stöd, av vägledning. Jag kan inte fatta att det gått så lång tid! 

Jag minns att jag efter 8 år som kurator tyckte att jag nått taket, det var inte lika givande att vara den stöttande längre. Vad jag inte förstod då var att orsaken till det inte var jobbet i sig utan det var jag. Jag hade nått ett tak i mig. Det är svårt att hjälpa och vägleda andra när man själv inte gjort det inre jobbet. 
 

lönsamheten att satsa
 

Jag började även spela golf för 20 år sen. Min golf-pro sa då att min teknik var bättre än vad mitt resultat visade. Intressant nog blev resultatet aldrig bättre under de få år jag spelade heller. Min man föreslog att jag skulle ta lektioner men eftersom jag hade hört att min teknik var bra tyckte jag det var onödigt och det hela slutade med att golf inte blev min grej. Jag var helt enkelt inte intresserad att göra investeringen och satsa på min potential.

I och med p(l)andemin så tog jag upp golfen igen och den här ggn tog jag även en lektion. EN! lektion. En liten korrigering av grepp och baksving så träffade jag plötsligt bollen bättre och slog betydligt längre. Snacka om utdelning! Varför hade jag inte gjort det tidigare?!
 

Min inre utvecklingsresa började egentligen av en slump, när jag sökte mig till en vidareutbildning för att lära mig göra mer skillnad i mitt jobb. Den utbildningen skickade mig rakt in i mina mörkaste vrår och gav mig en kickstart liknande den enda golflektionen. Den väckte också lusten att förstå vad som driver oss människor, det som gör att vi hellre kämpar och gnetar än satsar på att göra det inre jobbet. Varför vi hellre följer strömmen än blickar inåt.
Jag har djupdykt i metoder, modeller och system som givit mig förklaringar till sjukdomars uppkomst och hur vi människor fungerar och varför vi reagerar som vi gör. Jag har hittat verktyg som förändrar och gör skillnad, för mina kunder, klienter och de medborgare jag möter. Men det som varit det viktigaste och det absolut mest värdefulla är det egna inre jobbet som följt med, investeringen i min inre resa.
Jag är inte samma människa idag som jag var för 20 år sen. Utåt sett kanske, men jag reagerar inte som förr, jag triggas inte av samma saker, jag mår så bra, trivs i mig själv och jag anpassar mig inte längre till omgivningens förväntningar. 

Om vi tar golfen igen, idag blir jag inte påverkad av fyrbollen som pressar på bakifrån, jag störs inte av att ha okända med i den boll jag går i för jag vet hur jag kan dra tillbaka mitt fokus till mig själv. Jag har ett lugn som gör att jag träffar bollen bättre och jag är öppen med att ta fler lektioner och satsa för att bli bättre. För att det är kul helt enkelt. Det ger en skön känsla av framgång varje gång jag hör klicket av en bra bollträff. Mitt handicap är fortfarande samma höga men herregud så mycket roligare och mer tillfredsställande det är numera.
Precis som livet är. Tack vare att jag satsat och investerat i mig själv. Trots att jag i andras ögon kanske varit självisk och hellre borde lagt tid och pengar på barn och familj. Tack vare att jag litat på att om jag mår bra så mår min familj också bra och både min man och mina barn ges förutsättningen att komma ännu längre av just den anledningen. Precis som golfbollen gör.
 

GÅVAN ATT VARA SIG SJÄLV
 

Det jag också fått med mig som skiftat hela min uppfattning om mig själv och omvärlden är en helt naturlig förmåga jag har.
Den förmågan är att jag läser av andra människor på djupet. En förmåga som var en last tidigare för jag förstod det inte och kunde heller inte tolka informationen. Eftersom jag inte förstod att jag kände in andra mer än mig själv använde jag informationen till att nedvärdera och döma mig själv, att jag var fel, borde vara, göra mer eller annorlunda. 
 

Läs hela inlägget »

Jag tycker det är roligt att använda olika arenor i tillvaron för att testa var jag mentalt och emotionellt befinner mig just nu. Dansbanan har varit en sådan arena för mig under många år. Eftersom jag regelbundet varit ute och dansat så har jag lätt kunnat se när jag skiftat något inom mig. Till exempel kommer jag ihåg ett tillfälle när jag nobbade en person. Det är något man inte gör på dansbanan och det måste finnas skäl som typ håller i en rättegång om man ska nobba.

Jag hade under ganska lång tid jobbat med dels att respektera mina gränser och att lita till min inre vägledning, min känsliga intuition. En intuition jag länge dömt ut som dömande och hård för att jag så snabbt känner om en människa eller upplevelse är bra för mig eller inte. Man måste ju ge människor och situationer en chans var min inställning. En inställning som gjort att jag utsatt mig för onödigt obehag genom livet. 
 

Det jag tidigare noterat på dansgolvet var att jag ofta redan innan jag ens sett personen som närmat sig vetat att jag inte borde släppa hen nära. Det har aldrig varit någon uppenbar anledning till varför men känslan har varit tydlig men jag har väldigt sällan gett efter för den. Men det gjorde jag alltså den här gången. Jag sa sonika nej tack. Responsen från min kropp var en omedelbar lättnad. Responsen från kvinnan bredvid mig var, -men fy det var inte schysst! Innan jag ens hinner reflektera svarar jag -nä kanske inte men jag känner mig sjukt stolt! 


Igen, det låter kanske hemskt men för mig var det en inre seger, att jag lyssnade på min instinkt! Det var helt opersonligt mot personen i fråga men det var en extremt respektfull handling mot mig själv. En handling som gav mig ett kvitto på att jag numera litar och lyssnar till min intuition även om sinnet inte begriper varför. Det som sedan visat sig på dansbanan men även i livet är att det väldigt sällan dyker upp situationer där jag behöver nobba. Det är som att jag inte längre drar till mig upplevelser som inte är gynnsamma för mig. 
 

livet kan vara en lek
 

Det är lätt att ta livet och vardagen på blodigt allvar, allt känns så viktigt och man är rädd för att göra fel eller för att utmana sig för tänk om det inte funkar. 

Om man leker lite med olika arenor så kan det avdramatisera viktiga val och beslut man behöver ta i vardagen. Du kan också använda dig av dessa arenor i efterhand för att reflektera över de olika scenarion som presenterats.
 

Under semestern i år var vi på tivoli på dotterns önskan. Det var något jag älskade som barn men som med tiden skiftat till att bli en extremt jobbig upplevelse. 

Massor med folk, trångt, köer och så har jag lätt blivit illamående av karusellåkandet. Dessutom upptäckte jag för ungefär 20 år sen att jag plötsligt var extremt höjdrädd. 

Det var med blandade känslor jag gick med på förslaget. I dessa tider var vi dessutom tvungna att förboka och då var det åkband som gällde för alla i sällskapet. 

Inför besöket förberedde jag mig med att sätta intentionen att ha kul. Att göra det bästa av det hela och att utmana mig och de rädslor jag haft men som jag har jobbat med att skifta.
 

Hur gick det då?
 

Efter att i rasande fart ha åkt ett monster, en twister, en bergodalbana och ett fritt fall så kunde jag konstatera att någon vidare höjdskräck fanns inte kvar! Nästan snopet. Och det var så kul! 

Inför varje nedförsbacke och fall så öppnade jag mig för all gammal rädsla samtidigt som jag bad att få släppa allt som inte längre gynnar mig just nu och hej vad det gick! 
 

Förutom rädslor så har jag alltid haft svårt med tålamod, jag avskyr att vänta. Rätt så ironiskt eftersom jag i Human design är en projektor vars livsstrategi är att vänta på att bli inbjuden till möjligheter och projekt. Det har varit en extrem utmaning för mig. Att då stå och köa 40 minuter för att åka en galen karusell har definitivt inte varit värt mödan.

Även här fick jag uppleva hur det inre jobbet givit frukt. Det var riktigt trevliga 40 minuter tillsammans med familjen. Det är inte ofta vi får hänga tillsammans på det sättet längre med barn som är 14 och 16 år gamla. 

Jag älskar när jag får kvitto på det inre jobb jag gjort. Ibland kommer det genom klienter, ibland i skarpt läge men väldigt ofta när jag använder dessa olika arenor som experiment.

Har du platser eller arenor du brukar använda för att leka med dina rädslor eller tillkortakommanden? Om inte, skulle du kunna utforska det? Som den lek livet faktiskt är. <3

Kramar
Helena

Läs hela inlägget »