följ facebookgruppen

följ
youtubekanalen

följ
podcasten

välkommen till
helenas livsåskådning
 

En blogg om liv och om död. Om varje människas Human design, instruktionsboken för att blomstra. Om bakomliggande orsaker till lidande och sjukdomar. Om existentiella upplevelser. Helena betraktar, reflekterar och skriver om livet som människa. Många texter bottnar i klientmöten, andra ur samhällsfenomen och numera skriver hon ofta för att dela sin egen resa i livet som människa med allt vad det innebär.

Helena har även en systerblogg där hon skriver som leg. kurator med anhörigfokus. Klicka på Helenasreflektioner för att komma till den.
 

2022 > 12

Det är natten till nyårsafton 2022. Jag vaknar i vanlig ordning och har svårt att somna om. Så har det varit under flera år nu sedan klimakteriet gjorde entré. De vakna timmarna om natten har visat sig vara ett bra tillfälle att reflektera, skriva och vila i närvaro.

Det är dags att summera det här året. Det svåraste året i mitt liv. Ett år av så mycket rädsla, sjukdom, död och smärta. Ett år där jag tappat kontrollen för att senare även släppa kontrollen fullständigt genom att ge efter för livets vilja som inte var samma som min. Ett år där allt jag tidigare erfarit, betraktat och lärt utmanades och gav mig kvitto på att jag har det som krävs för att rida ut det som varit min största rädsla. Ett år där jag genom döden fått kontakt med Livet, med Kärleken, med Evigheten, med Gud. Vilket ord jag än väljer är det samma sak. Ett år där jag en gång för alla avidentifierat mig med den här världen. För det som är verkligt kan inte dö.

När jag fick följa min man genom dödsprocessen och förnimma hans gudomliga befrielse och lättnad när han släppte kroppen, då släppte även jag det sista av min tro på att det vi upplever här på jorden är verkligt. Jag fick genom hans övergång känna och ta emot den sanna essensen av vårt varande. Hur kan något i den här världen någonsin tas på allvar igen efter det? Vad finns att frukta? 

Det här året har också handlat om uppstädning. Rensa ut gammalt. Något jag har gjort på insidan under många många år. Men nu har det handlat om att rensa i det yttre. Jag har rensat, städat och bytt ut. Levlat upp till en ny nivå av det här jordespelet. En naturlig process när en spelare lämnat sin plats. Men också som en förberedelse för framtiden. 

Den senare delen av året har varit en stillhet, som en avvaktande väntan. Som den tystnaden som sker i naturen efter ett åskoväder, eller jordbävning eller annat som brakat och härjat runt. Stillheten som ger återhämtning, andrum och frid. Men det kan ju även vara tystnaden som är inför... 

Sammanfattningsvis så har jag under det här året raserats och byggts upp igen. Jag har gått från den djupaste rädslan till gudomlig frid. Från bottenlös sorg och förtvivlan till stabilitet och glädje. Från rotlös ensamhet till kontakt med gudomlig kärlek. Starkare och skörare än någonsin. 

Och kanske det viktigaste och mest hoppfulla av allt. Den enorma våg av kärlek och omtanke som jag mött i människorna omkring mig, från den innersta kretsen till långt ute i periferin ger mig vissheten om att världen kommer nå en lycklig nivå i det här jordespelet.

Tack och farval 2022. Nu ser jag med nyfikenhet och förundran fram emot vad 2023 har i sin plan.


Tack till alla ni som läser mina ord, som varit med mig och min familj i tankarna och som hört av sig på ett eller annat sätt eller som inte gjort det. Jag känner er omtanke och den värmer så mycket. TACK <3


Med kärlek,
Helena

 

Läs hela inlägget »

Du är helt otrolig. Vad stark du är. Att du orkar. Du verkar ändå må så bra. Vad är du gjord av? Vem är du egentligen?!

Många är kommentarerna jag fått höra det senaste året. (läs tidigare bloggar om du inte vet) De flesta förundras och inspireras. Andra tycker att jag inte lever i "verkligheten". 

Det är sant. Jag lever inte i den här verkligheten. Iallafall inte som de flesta av jordens befolkning gör. Jag gör den inte verklig, jag identifierar mig inte längre med det jag tänker, känner, ser och upplever. Det påverkar mig inte som förr.
 

Med det sagt betyder det inte att jag inte känner något för det jag är med om. Eller för den del tycker saker om sånt som sker. Ni som följer min blogg vet ju att jag betraktar och reflekterar.

Och den som är jag har ju ändå tagit sig en människoavatar, Helena, för att spela det här spelet till fullo. 

I hela mitt liv har jag känt en viss utanförskap, och jag har varit extremt känslig för utanförskapskänslan. Så känslig att jag tidigt tystnade och anpassade mig för att få vara med, vara en del av tvåsamheten och gemenskapen. Det gör ont att inte få vara med, att inte passa in, att inte vara okej som man är så den anpassningen går djupt. 

De senaste 20 åren har jag sakta men säkert skalat av alla dessa anpassningar, präglingar och programmeringar. Jag har steg för steg polerat fram den jag är innanför den här människan Helena. Jag har till och med kommit så långt att jag kunnat skoja om att jag är "ett ufo" för många, obegriplig och annorlunda. Lite mer fri ändå.

Innanför skalet fann jag det som alltid funnits och finns där inom mig som är rent, varmt och fridfullt. Det som finns därinne är evigt. Själen eller anden om man så vill. Jag förstod att när jag som människa är med om utmaningar kan jag välja att gå in i dramat med katastroftankar och farhågor och tro på det jag upplever. ELLER, så kan jag vila in i det rena och varma och därifrån betrakta människan Helenas upplevelser och känslor. Det kan låta skumt och flummigt, jag vet det. 
 

Men det förhållningssättet är vad som tagit mig igenom ett år av rädsla för sjukdom, för död, för framtid och för ensamhet. Det är vad som tagit mig igenom bottenlös sorg och förtvivlan. För istället för att vara ett offer för livet har jag öppet och ansvarsfullt mött det svåra, för att jag vet att det är vad det här spelet, den här världen handlar om.

Jag har lärt mig att spela spelet utan att delta i dramat. 
 

För drygt 22 år sedan var jag med om en annan smärtsam separation. Då var det inte död utan svek och otrohet som var orsaken. Den gången blev jag ett med dramat. Det trasade sönder och stängde ner en stor del av mitt hjärta och begränsade kontakten med mitt inre än mer. Den vägen kommer jag aldrig välja igen. 

Så för några år sedan tog jag det här perspektivet ett steg till, zoomade ut och såg samma destruktiva polaritet i världen som jag upplevt inom mig och i många relationer. Att människor väljer sida, driver en kamp för antingen den ena sanningen eller den andra, helt olika beroende på vilket fokus eller vilka glasögon man satt på sig. Så släppte jag taget även om den identifieringen. Jorden kan vara platt eller rund, sanningen ser olika ut beroende på vem man frågar. Det spelar ingen roll.

Jag säger inte att jag aldrig dras med i världsligheterna för det gör jag. Jag kan tycka till om en hel del av bara farten. Men jag hittar alltid tillbaka till friden och värmen inuti.
 

Människan Helena deltar i spelet. Hon betalar sina räkningar, hon tar hand om sin avatar och gör det som förväntas i samhället. Hon gör också det hon älskar och som fyller henne med glädje och kärlek. Men oavsett, i den inre värmen läggs inget värderande i det ena eller det andra. 

Ett sår finns dock fortfarande kvar. Det som fortfarande kan få mig att kraschlanda ner i dramat igen är när jag utmanas i att det inte är okej att vara som jag är. När utanförskapet gör sig påmind för att jag verkar vara "fel". Göra fel, tänka fel, tycka fel. Man kan nog säga att det är mitt grundsår i den här spelomgången. På den här "leveln".

Jag ser fram emot när jag fullständigt är FRI. Och jag vet att jag är nära. Om vi ska prata världslig tid vill säga. Själen är ju alltid fri.
 

Läs hela inlägget »