Ni som följer mig på sociala medier har säkert lagt märke till det vid det här laget att jag älskar stigar! De dyker upp på var och varannan bild.
Det är som att jag inte kan låta bli att stanna och fota när en stig ligger framför mig. Som om kroppen känner igen något, innan hjärnan ens hinner tänka.
Jag älskar stigar
För mig är stigen en så vacker symbol för livet.
Inte för att den är lätt att gå, det är ju inte typiskt stigar. Utan för att den finns där även när det känns snårigt, när man inte ser mer än några meter fram, när marken är ojämn och det ligger grenar, rötter och små hinder i vägen.
En stig kan, precis som ett vattendrag, slingra sig fram. Den hittar runt. Den tar sig förbi. Den ger inte upp bara för att terrängen ändras.
Jag har iallafall aldrig gått en stig som plötsligt tagit slut bara för att det ligger en stock eller sten i dess väg.
Dessutom tror jag vi kan vara överens om att livet ju sällan är en motorväg med fri sikt och bekymmerslös fart. Livet är snarare en stig som ibland är tydlig och trampad, och ibland nästan försvinner. Lite som att den vill testa om du vågar stanna upp, lyssna in, känna efter… och fortsätta ändå.
När man rör sig i skogen stöter man på många sorters stigar.
Ibland är det två parallella spår efter en traktor som dragit fram någon gång. Då finns det plats att gå bredvid varandra. Precis som i livet. Vi har perioder när man går tillsammans med andra. Det är perioder där man kan dela bördan, prata, skratta, luta sig lite mot varandra. Ibland ryms man många så att det kanske mer liknar en skogsväg. Ibland ryms bara två.
Och ibland… ryms ingen annan än en själv.
Den ensamma stigen är en särskild sorts stig. Den känns smalare. Tystare. Den kanske är omgiven av tät skog. Just den stigen kan kännas ovan, läskig, och samtidigt märkligt skön. För det finns något renande och till och med läkande i att gå ensam en stund. Den känslan du vet, av att slippa hålla ihop någon annan. Slippa bära, förklara, leda, fixa.
Jag tänker att vi människor ofta, när vi har fått dra vår flock genom skogen… eller stöttat sin partner längs en knagglig del av vägen… känner den där längtan.. Längtan att få gå ensam en period. Jag tänker att det är helt naturligt och det betyder inte att man inte älskar sin flock och parter. Det betyder bara att man behöver komma tillbaka till sin egen rytm. Sin egen andning. Sin egen energi.
Precis där, ensam på stigen, känns det som om skogen håller en och stilla viskar att just nu behöver du inte prestera. Allt du behöver göra är att gå. Ett litet steg i taget. För vem vet vad som öppnar sig bakom nästa rot, eller krök av livets stig..
Känner du igen dig i det? Att vissa perioder i livet inte handlar om att skynda eller hitta sätt att ta dig fram fortare utan snarare om att få gå i fred en stund, så att något i dig hinner ikapp.
Om du känner igen dig och dessa rader kanske till och med väcker en längtan inom dig så skriv HEMLÄNGTAN i kommentarerna här så skickar jag dig en kort guidning som kan få representera en vilsam bit av stigen..
Lägg till kommentar
Kommentarer
Hemlängtan