Helenas Livsåskådning - Bloggen

eller kanske ska jag säga, när vi "drabbas" av idioter.. 

Det har gått tre och ett halvt år sedan min man dog. Fortfarande går det inte en dag utan att jag tänker på honom, minns honom, ser honom i våra barn. De gemensamma minnena som nu bara är mina egna. Oftast kommer tankarna med värme, ibland med tårar.

Under perioder de senaste åren har jag varit trött, låg och passiv. Jag har förstått att vi är många som upplever extra utmaningar just nu. Jag känner av en stark underliggande vibration av otrygghet hos mänskligheten. Jag översköljs av alla möjliga känslor så fort jag öppnar sociala medier, råkar zappa förbi nyheterna eller om jag bläddrar igenom en dagstidning. Även i de samtal jag har med klienter vädras mycket som bottnar i oro. Press, rädsla, konkurrens, stress, ängslan, köpbehov, ja allt möjligt som vi människor är i när vi surfar runt eller medvetet jobbar för att nå ut med olika budskap, åsikter eller propaganda.

Har du någon gång upplevt att livet känns så kaotiskt och rörigt att det är helt omöjligt att reda ut? Ju mer man försöker desto rörigare verkar det.

I fjol fyllde jag 50 år och istället för att bjuda till fest så valde jag att ge mig själv en utmanande resa i present. Och nej det var ingen fysiskt utmanande resa i den bemärkelsen att jag skulle bestiga nåt berg eller utforska havets botten. Nej, ni som känner mig vet att jag föredrar att utmana mitt ego.

Jag dras till minneslunden trots att jag tänkt att köra någon helt annanstans. När jag kliver ur och passerar punkten där vi sänkte ner hans urna så är det som en slägga av insikt slår mig - hans kropp ligger därnere, bränd till aska! Hans människa finns inte mer! Han kommer aldrig att komma tillbaka!

Det första många säger efter ett enskilt samtal är att de känner sig lättade. Innan man kliver in i samtalsrummet är den livssituation man upplever näst intill övermäktig och man ser ingen väg ut. Hur i hela friden kan ett simpelt samtal förändra något?!