Jag möter många just nu som tvivlar på sina relationer. Man känner sig kall och stängd. Men tänk om det inte är relationen som är trasig utan det är de gamla reglerna vi försöker leva efter? Den här tiden visar att något nytt vill ta form, där kärlek bygger på var och ens inre trygghet och inte kräver att vi överger oss själva..
Kyla behöver inte vara brist på kärlek. Det kan vara ett nervsystem som inte längre orkar överge sig.
Att se djupt och göra mig mindre
Som liten förstod jag inte vilken intensiv och intuitiv energi jag har. Projektor-energin (Human design) som går djupt och som bär ett vetande om vilka energier som är rätt respektive fel för mig var såklart okänt då. Jag bara märkte att andra barn och även vuxna kunde undvika mig.
Undvika min blick. Ignorera vad jag sa. Hålla en slags barriär. Trots att jag kände att jag gillade energin.
Eller tvärtom.
Önska mer av mig än jag orkade ge. Trots att jag kände ett skav av just den energin.
Med tiden lärde jag mig strategier för att överleva det där.
Antingen försöka bli mindre. Snällare. Inte vara för mycket.
Eller bli duktig på att vara det andra ville ha. Flexibel. Tillgänglig.
Jag lärde mig att om jag log och såg snäll ut så kanske jag fick vara med de jag gillade. Jag blev bra på att läsa av rum. På att känna stämningar. På att förstå vad som var önskvärt. Och det fungerade. På ett sätt.
Men jag lärde mig också att stänga ner, hålla distans och bli kall när jag kände det där skavet inom mig. Det fungerade också. På ett sätt.
Priset blev såklart att jag tappade kontakten med mig. Jag började tvivla på att "bara vara jag" var tillräckligt, och kände mig både hemsk och fel.
Till slut blev det en självupplevd sanning;
- Om jag inte anpassar mig, blir jag osynlig.
- Om jag är för mycket, skrämmer jag bort.
- Om jag inte är beredd och håller distans, går jag förlorad.
- Om jag ger lite extra, får jag vara med.
- Om jag är öppen och varm, blir jag invaderad.
Jag lärde mig helt enkelt att leva tvärtemot mot min natur. Jag höll distans eller gav lite mer än jag orkade.
Inte alltid på stora sätt. Oftast på små.
Ett leende när jag egentligen ville vara neutral eller att alltid erbjuda något extra när jag ville ha sällskap, -jag bjuder på fika eller mat, jag har vin hemma, vi kan se en film. Och samtidigt var vaksamheten där, en gard redo att dras upp.
Det var aldrig dramatiskt. Det var bara min vardag.
Snäll - som relationsstrategi
Så småningom, när killar kom in i bilden så blev att vara snäll och tillgänglig ett sätt att visa kärlek. Men min snällhet bottnade ju egentligen i en rädsla. Rädd att vara krånglig, rädd att skapa dålig stämning, rädd att såra, rädd för att bli bortvald. Snäll och glad blev då mitt sätt att kompensera för att klara att vara i relation.
Men ju snällare jag var desto mer övergav jag mig själv.
För varje liten anpassning som inte kom från sanning började nervsystemet spänna sig och värmen övergick till beredskap och så småningom till kyla.
Kylig kärlek
Som ung avverkade jag killar på löpande band av just den anledningen, kyla. För att jag trodde att min kyla betydde att jag inte älskade, att personen inte var rätt.
Men jag trodde också att det kalla och hårda jag kände betydde att något var fel på mig.
Att jag inte kunde älska.
Att jag var rädd för närhet.
Att jag “bara borde skärpa mig”.
Nu vet jag bättre.
När jag använde snällheten istället för att respektera mina gränser och behov blev jag till slut överväldigad och otrygg. Och ett otryggt nervssystem reagerar på olika vis, som med försvar/attack - flykt/distans - kyla/frysning (fight - flight - freeze). Tecken på att jag varit snäll för länge utan att vara snäll med mig själv.
Och då tar till slut kroppen över.
Bestämt visar den, -om du inte sätter gränsen i tid, då gör jag det åt dig.
Och så blir man kall. Avståndstagande.
Det betyder inte att kärleken tar slut. Det betyder att kapaciteten gör det.
Kyla är en nödbroms, inte en dom
Jag blev alltså inte kall för att jag slutade känna. Jag blev kall när jag känt in för mycket, varit tillgänglig utan att lyssna på signalerna inifrån.
Kylan är inte hjärtats nej. Den är kroppens nödbroms.
Det ser absolut ut som avvisande. Men inifrån känns det mer som ett akututlöst självskydd.
Kärleken finns där.
Den kommer bara inte fram genom ett system som är överväldigat.
Utmaningen är att notera när man börjar försvinna. Hur märker man det i tid?
Det börjar förmodligen i små signaler;
-
kanske en spänning i magen, en liten ovilja att åka hem?
-
kanske ställer du en följdfråga av snällhet och inte av intresse?
-
kanske en kram eller puss du släpper igenom, fast du egentligen inte vill?
- kanske ett litet motstånd inuti, som att du tar ett extra andetag för att orka?
Inget av det känns dramatiskt i stunden. Men med tiden bygger nervsystemet upp beredskapen.
Över tid blir det här mönstret som en slags sorg i kroppen, eftersom "jag inte är hemma i mig".
Och när man inte är hemma hos sig själv kan man inte vara varm på riktigt.
Så vad är vägen tillbaka i kärlek?
För mig handlar det inte om att lära mig ta emot mer.
Det handlar om att lära mig ta emot i rätt dos och i rätt timing. Att lyssna till mina signaler mer än till andras.
Det handlar om att träna och lära om..
-
att pausa vid första spänningen.
- att våga säga “Inte just nu, sen”.
-
att skapa ett mellanläge, som en paus av varm distans, utan att behöva lämna.
För det är mellanläget som bygger trygghet.
Och trygghet… är det som gör att vi kan tina kylan.
Den verkliga och ovillkorliga kärleken
❤️är den som inte kräver att vi är redo.
❤️är den som inte kräver att vi är tillgängliga.
❤️är den som inte blir kränkt av ett nej.
❤️är den som är trygg nog att låta dig komma tillbaka efter en paus.
För när man får välja sig själv, utan att förlora relationen, då kan man välja relationen på riktigt.
Inte av plikt.
Inte som strategi.
Utan i frihet.
Men våra själar bor i mänskliga nervsystem. Och nervsystem bär minnen, från tidigare generationer, kanske från förflutna liv, och från vår uppväxt, som i mitt exempel här. Kropparna bär erfarenheter, sår, mönster och ibland trauma.
När två människor möts i kärlek möts därför inte bara två älskande själar – utan också två fysiska system. Det är där vi blir triggade, det är där det skaver, för närhet gör dessa minnen synliga. Men det är också där läkningen kan börja.
Det enda vi kan ta ansvar för är inte att hålla hela relationen, utan att komma hem i oss själva. Det görs genom att lära känna de egna signalerna, gränser och behov – och våga uttrycka dem i tid.
Jag tror inte att de här mönstren av anpassning bara är min erfarenhet. Jag tror att det bor i så många av oss kvinnor. Vi har i generationer lärt oss att vara snälla, tillgängliga och eftergivna, för att det var det som gav oss praktisk trygghet. Och de mönstren finns kvar i våra kroppar, även om utvecklingen som tur är går framåt.
Att bryta de här mönstren kräver mod.
Mod att välja en väg hem till sig själv.
Mod att säga nej, stopp, vänta, och att orka stå kvar i det, även om det väcker reaktioner.
Känner du igen dig? Dela gärna dina tankar och erfarenheter i kommentarerna.
Lägg till kommentar
Kommentarer
Tack, detta var till mig Helena! Så mycket klokskap du delar. Kram
Vackert❣️ Så sant. Vi är här för att lära känna oss själva, genom kroppens signaler och genom speglande relationer. Vi skapar space inom oss för oss själva och då är vi i balans med oss själva. Sen kanske vi väljer att leva med någon annan eller inte. Vi är redan tillräckliga i oss själva. Det andra kan bli en underbar bonus🥰
Hej och tack.
Din text landade rakt i hjärtat på igenkänning.
Den landade helt rätt hos mig då jag känner igen mig själv så väl.
Funnits tillhands och ställt upp så mycket att kroppen till slut sa nej. Och för första gången så lyssnar jag.
Jag tar till mig allt och än en gång tack🙏
Hej 😊
Så fint att läsa din text och så hög igenkänning, tyvärr.
Så svårt att veta vad som är vad, när jag levt i nån form av stress nästan hela mitt liv.
Vad är värt att kämpa för, när ska man lämna för sitt eget bästa, vad är sunda signaler osv
Börjar på känner att relationer kanske inte är för mig 😔
Men fint att få känna att jag inte är ensam med mina funderingar 😊
Fina Helena, så stor igenkänning i överlevnadsstrategierna från barnsben. Att dämpa, hålla tillbaka, vara lagom i energi & intensitet. Att vara inkännade, glad & snäll är mina gåvor tillika strategier för att överleva, en spännande resa att känna in skillnaderna. När är det ett skydd & när är det autentiskt?!
Oj vad bra text du skrivit, det landade så fint i min egna process jag är i, TACK ♥️