Jag lämnade en relation nyligen och det har fått mig att reflektera..
När en cykel nått sitt slut, när en relation tar slut, oavsett om det handlar om separation eller dödsfall, behöver man ge sig själv tid. Tid att låta tankarna landa och känslorna komma upp. Ofta har vägen fram till slutet varit utmanande på olika sätt.
Mitt sätt är att skriva.
Reflektioner
Jag är mitt i ännu ett efterarbete och jag märker hur brutala tankarna kan vara.
Varför lyssnade jag inte tidigare?
Det är lätt att se klart när beslutet väl är taget och genomfört. Men mitt i processen är det inte alltid lika lätt.
Det blir tydligt att jag är min egen högsta domstol, den som dömer hårt och sällan särskilt rättvist. Den vill gärna sortera allt i rätt och fel.
Men det är så mycket som pågår i en kärleksrelation.
Kanske blir det ännu mer komplext i en fas av livet där mycket redan är ordnat i det yttre.. När man inte längre “behöver” en partner på samma sätt som tidigare i livet, utan snarare längtar efter något som verkligen tillför något sant.
Jag skrev en blogg för några år sedan där jag reflekterade över just det. Vad är syftet med kärleksrelationer när man inte längre söker någon att bygga hela sitt liv runt? Det jag då landade i var att jag inte längre längtade efter samboliv, och att en eventuell relation främst skulle få sätta guldkant på tillvaron.
Så möttes vi.
Två själar som kände igen något bortom den fysiska människan. Det kändes som att vi var så lika. Vi förstod varandra bortom orden och kände varandras kärna på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Våra kroppar ville inte vara ifrån varandra.
I ett sådant möte är det lätt att bortse från varningssignaler och om det verkligen är rätt beslut att flytta ihop. Det är lätt att i stället fokusera på de gudomliga tecknen, synkroniciteten och det själsliga djupet.
Det måste ju vara menat.
Vad är vad?
Och ja, det var menat. Det skulle vara vi.
Vi hade saker att lära, att väcka upp hos varann. Men det betyder inte att det skulle vara vi för all framtid.
Vi människor drar gärna saker till sin spets, också när det gäller relationer. Vi drömmer om sagan, om att leva lyckliga i alla våra dagar med "den rätta". Den föreställningen kan göra att vi överser med sådant vi i andra sammanhang aldrig skulle acceptera.
Det behöver inte handla om något stort eller dramatiskt.
Bara om något som inte är sant.
När man har lärt sig att inte ducka för svårigheter, att möta känslor i stället för att undvika dem, och att lyssna till sina behov, finns det också en risk - att man gör relationen till ett andligt utvecklingsprojekt. Att man tänker att om jag bara möter det här motståndet, sätter gränser och kommunicerar bättre, omfamnar besvikelsen eller slutar döma, så kommer relationen att utvecklas till den potential vi kände från början.
Den tanken är inte helt fel. Det är i våra nära relationer som sår och anknytningsmönster triggas och kommer upp till ytan. Det behöver inte vara ett tecken på att relationen ska avslutas. Ofta bär det nycklar till utveckling och inre läkning.
Men vi behöver samtidigt vara vakna och ärliga.
Vi behöver urskilja vad som är sår, och vad som faktiskt är signaler på att vi inte är kompatibla som partners.
Hur vet man?
Jag vet med mig att jag ofta lägger allt fokus på mina egna reaktioner, tankemönster och känslor. När något känns fel går jag direkt inåt och tar tag i min process. Det är något jag är tränad i, något livet lärt mig och något som ofta fungerar väl. Min intention är alltid utveckling för att bli så sann som möjligt i mig själv, i livets alla områden.
Men konsekvensen kan bli att jag bär hela situationen själv.
Jag tar ansvar för allt.
Så hur vet man:
När det är dags att sluta lägga hela bördan på sig själv?
När det är dags att börja titta på kompatibiliteten?
När man har nått vägs ände?
I just den här relationen har det varit svårt för mig. Varningssignalerna har gång på gång ställts mot dels den själsliga djupa kontakten, men också mot andliga koncept, tecken och gudomlig synkronicitet.
Min styrka i att kunna se bortom det mänskliga och känna en människas potential har också ställt till det. Det är en fantastisk förmåga i mötet med klienter. Men när samma blick får styra i en nära relation finns risken att man älskar potentialen mer än verkligheten.
Och en relation kan inte vila på potential.
Signaler på att nog är nog
Till slut fick jag lov att se och lyssna på:
- sjunkande energinivåer, där inget längre känns roligt
- ett system som förlorade sin värme och slöt sig mer och mer
- ett nervsystem i ständig beredskap, spänt och på sin vakt
Och när det gäller vår faktiska kompatibilitet tog det tid för mig att våga se hur dåligt vi i längden passade ihop. Våra behov i relationen såg olika ut, och vår syn på livet skilde sig åt på för mig ett avgörande sätt.
Till slut spelar det ingen roll hur många gudomliga tecken som fanns från början.
Ibland är ett möte sant.
Och ändå inte menat att vara för alltid.
Så hur vet man egentligen att det är dags att gå?
Kanske när man inte längre bara möter sina egna sår, utan bär hela relationen själv. När relationen allt oftare känns som något man behöver förklara, försvara eller arbeta på i det oändliga, istället för något man faktiskt kan vila i. När kroppen säger ifrån, energin sjunker och nervsystemet är mer på sin vakt än i trygghet.
Jag tror att vissa möten är djupt menade, och kanske till och med heliga, utan att de för den skull är menade att vara för alltid. Ibland är det inte ännu mer tålamod eller ännu mer inre arbete som behövs, utan sanning.
När man gång på gång behöver tolka bort det som skaver, istället för att våga se det som det är, då kanske man har nått vägs ände.
Då är det inte ett misslyckande att släppa taget. Då kan det vara det mest kärleksfulla. Inte bara mot den andra, utan också mot sig själv.🙏🏼
Vad tänker du när du läser det här? Vad väcks? Hur har uppbrott sett ut för dig? Står du mitt i en liknande process själv?
Om något händer inom dig får du gärna svara och berätta, antingen här i kommentarerna eller i ett mejl till mig. Jag läser🤍
Lägg till kommentar
Kommentarer