Det är nu fyra år sen min man somnade in, den 26 april. Den 26 maj sa vi farväl tillsammans med våra nära innan hans urna sänktes ner i minneslunden. Den här månaden har blivit en tid när jag låter minnen få flöda. Det känns både fint och naturligt.
Det är en månad av tankar på honom och vårt liv tillsammans. Om den människa han var. Om den han var för mig, för barnen, och för alla som kände honom.
Den randiga processen
Man säger att sorg är randig, att den är oberäknelig och man pendlar mellan en oförutsägbar känslostorm av sorg och lättnad, mellan förtvivlan och acceptans.
Så är det den första tiden.
Nu när det gått några år så kan jag se att den även är randig ur ett större perspektiv.
Det har varit perioder där mina tankar har fokuserat på allt jag förlorat och vad barnen går miste om. Perioder som sedan avlösts av tacksamhet för allt vi fick.
Andra perioder har handlat om de brister som fanns i relationen, vad jag saknade i honom. Tankar på om vi verkligen hade hållit ihop om han levt vidare. För att i nästa fas landa i den ömsesidiga kärlek, respekt och uppskattning vi kände för varandra.
Han var mitt hemma, min bästa vän och jag var detsamma för honom.
Sorg, saknad, tacksamhet och kärlek avlöser varandra. Numera är det mer subtilt jämfört med den första tidens starka känslor.
Min man - en hyllning
Den här perioden är det hans kvaliteter som uppehåller mina tankar. Och kanske hör de hemma mer i en dagbok än i en blogg. Men det känns fint att dela. Det får honom att leva vidare även utanför mitt hjärta.
Han kom in i mitt liv när jag kände mig trasig, vilse och jag behövde hitta en riktning. Hans stabilitet och odramatiska självklarhet var som balsam för min människa.
Gång på gång visade han att jag kunde lita på honom, han stod pall för allt. När jag inte orkade något så sa han bara enkelt, "men Gummi, det där är inte jobbigt för mig."
Jag minns hans fantastiska förmåga att alltid se möjligheter och lösningar. Om han någon gång sa nej, då visste man att det inte var någon mening att driva saken vidare.
Han backade aldrig från ett svårt samtal, eller från det som var känslosamt, trots att han inte själv var särskilt känslomässigt lagd.
Jag minns hans otroliga förmåga att lyssna, tillsammans med hans genuina intresse för andra människor. Man kände sig alltid sedd och hörd i hans sällskap.
Han hade ett inre driv som fick saker att hända, samtidigt som han var lugn och uppskattade det lilla i vardagen.
Och hans prestigelöshet. Så många gånger jag såg honom låta andra få äran för något han själv hade drivit fram. Han var trygg med att inte vara bäst på allt. Han kände sina styrkor, och det räckte för honom.
Jag minns hur tillåtande och uppmuntrande han var mot sin omgivning. Hur han, trots att det var rena grekiskan för honom, stöttade mig och visade intresse när jag dök in i min inre resa och la så mycket tid på Human Design.
Han måste många gånger ha varit så trött på mig. På att jag ofta var motsträvig. På att jag hade behov av att göra saker på mitt sätt. På att jag var annorlunda och inte hade samma äventyrslust som han. Att jag hellre valde att lägga tid på att dyka in i själens mysterier än på friluftsliv och träning.
Men tack vare hans livslust och äventyrsanda fick jag uppleva resor världen över, där jag fick utmana både fördomar och rädslor. Vi dök, vi klättrade och vi traskade i regnskog och mangroveträsk. Han fick mig att ändra uppfattning om golf, och med hans stöd klarade jag att ta dykcertifikat och tillslut även åka fritt fall utan att gråta.
Däremot lyckades jag aldrig få honom att vilja lära sig dansa. Det var ett av hans få, men bestämda, nej.
För mig var han klippan jag kunde vila mig mot, ta skydd bakom och lämna över bördor till när jag själv inte orkade bära. För en projektor som mig som kämpat för att orka göra allt var det så befriande att få leva med en sådan man.
Med honom vid min sida fick jag utrymme att stanna upp och blicka inåt. Jag vågade utmana mig själv och de föreställningar jag levt efter. Jag började läka och växa in i en inre trygghet, och uppskatta den frihet han erbjöd och värnade så högt.
Han visade mig att det är okej att välja sig själv i relation. Och även som förälder, och det trots att han själv alltid satte barnen främst.
Och jag vet, han var bara människa. Han hade fel och brister som vi alla. Men det här är som sagt en hyllning till allt det fina han var.
Livets timing
Jag har fascinerats och förundrats över livets timing. Över hur osannolikt det kan kännas att saker bara sker av en slump. För mig kan livet inte vara annat än gudomligt orkestrerat.
Och jag förstår att det säkert låter galet för många att tala om gudomlig ordning när det handlar om en 49-åring som blir sjuk och dör.
Men jag tänker på hur katastrofalt svårt det hade blivit för barnen om han dött fem år tidigare, när han fortfarande var navet i deras liv.
Jag tänker på att han, som älskade nya projekt, fick skapa vårt ställe på Åland. Att han inte fick njuta av det färdiga resultatet är så sorgligt. Samtidigt har det gjort att vår tid där är präglad av positiv energi mer än av sorg.
Vi närmade oss också en punkt i relationen där barnen hade börjat frigöra sig och vi skulle hitta tillbaka till en tvåsamhet igen. Vem vet hur vi hade lyckats med det.
Nu finns bara frid och tacksamhet över det vi hade.
Självklart kan man vända på det och rabbla upp exempel på allt som gått förlorat. Allt han missat. Orättvisan.
Men varför gå dit, det förändrar inte att det är som det är.
För mig är det trösterikt.
Det ger mig en högre mening mitt i allt.
En hjälp att inte fastna i bitterhet.
Jag kommer alltid att vara tacksam för de 21 år jag fick med honom. Vår kärlek kommer alltid att leva kvar i mitt hjärta, och jag vet att han finns vid både min och barnens sida, i den form han nu är.
Det känns fint ❤️
Hur tänker du som läser? Har du egna erfarenheter av att gå igenom sorg och mänsklig förlust? Dela gärna i kommentarerna.
Jag tror att vi behöver prata mer om döden och om hur vi tar oss an de sorger vi går igenom i livet...🕊️
Lägg till kommentar
Kommentarer
Jag har inte förlorat en partner på det sätt som du gjort. Jag har bara skiljt mig från barnens mor.
Jag brukar säga att det egentligen bara är två saker jag saknar från mitt äktenskap.
1. Någon man kan säga "Kommer Du ihåg när....?" och sedan skratta, eller vara nostalgisk med. När ett äktenskap upplöses, då förtas man från en stor del av det gemensamma historieminnet. Det är något jag saknar, någon att minnas de där åren med.
2. Det andra jag saknar från mitt äktenskap har egentligen inte med äktenskapet att göra utan med barnen. Jag har ingen att dela "de där små detaljerna" i mina barns liv med. De där detaljerna som bara kan framstå som fantastiska för den andra föräldern...
Vi ses på dansgolven…
Oj vad dina ord fängslar. En fantastiskt vacker hyllning till din man och era barns pappa! Också intressant att i samma, eller nästa, andetag läsa om dina tankar om gudomlighet. Inte för att jag är i den tanken som du beskriver utan för att det trots allt går att känna förståelse i det du beskriver. Tack!
Sorg kan vara så geggigt för mig. Jag har verkligen inte sett någon rak linje, utan det fortsätter pendla. Däremot inser jag numer att jag låtit annat bedöva mig så att jag inte är i sorgen, trots att jag nog borde vara i det. Jag menar inte att jag borde vara där hela tiden, men de där gångerna sorgen sköljer över mig och det "inte passar sig" att vara sörja just då. Tränar på att sorgen ska få ta plats, men det är inte så lätt i den ganska pressande och stressande tid vi lever i.
Sorgen är egentligen vacker. En helt ny tanke hos mig.