Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat.

Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande!

Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att uppleva kärlek och barn på nytt. Idag blir jag helt bestört att jag kunde tänka och känna som jag gjorde då. Och bara för att det inte syns utåt innebär det inte att någon blir glömd, någonsin. Men det betyder inte att man heller ska bära med sig förlusten som ett slags bihang som definierar vem man är.
 

Eftersom jag står på tröskeln så har jag inga klara svar ännu. Jag tänker att det första steget är att känna in när man är redo och då säga JA till sig själv.  

För mig handlar det inte om att i första hand jaga något i det yttre. Som vanligt handlar det mest om den inre processen, att öppna mig för livet fullt ut. Blomstra utan restriktioner. Att jag får bara stå här och blomma ut i min fulla prakt och låta det hända om det ska det. Att våga blomma med allt jag är i min sårbarhet och styrka. Det är inte längre ett alternativ att gömma sig bakom dimslöjor och fasader. Ta mig som jag är liksom. Läskigt, ja men fullkomligt nödvändigt.

Att istället för att tappa meningen med mitt liv för att han dog, ta tag i livet och på riktigt leva det just av den anledningen. Jag fick leva vidare så därför tar jag tillvara på det. Även om den här gamla inpräntade domen på änkor klamrar sig kvar som en liiiiiten skugga.. tänk om... vad ska andra säga?! Ja, vem bryr sig. Egentligen. Inte jag.

Många anhöriga jag möter i jobbet som kurator hamnar förr eller senare i den här frågan. Får man leva vidare, gå vidare, kanske träffa någon ny? Jag mötte en man vars fru var svårt demenssjuk och hade bott länge på ett särskilt boende. Han hade mött en ny kärlek och även tagit klivet in i relation med den kvinnan. Samtidigt fortsatte han regelbundet besöka sin sjuka fru som inte längre kände igenom honom. För honom var den nya kärleken nyckeln till att orka vara en god stödjande make för frun under resten av hennes liv. En annan valde skilsmässa för att inte gå under i den destruktiva relation som uppstod till följd av mannens personlighetsförändring av sjukdomen. Många är de som inte tillåter sig att gå vidare, av skuld, av kärlek, av att inte vilja vanhedra partnern och relationen, allt som varit. Vad är rätt, vad är fel? Vem ska döma? 

Men oavsett hur svårt det är att gå, så gynnas ingen av att den som behöver få gå vidare istället stannar kvar. 

Vem är "jag" som är fullständigt fri att gå vidare i livet? En fråga att kontemplera. Triggas något? Eller känner du samma expansion av glädje och frihet som jag gör just nu? 
 

Jag är på en bra plats i livet just nu. En bra plats i mig själv. Jag ser framåt med öppet hjärta och tillit till att livet vill mig väl ändå.
Med djup tacksamhet för det som varit och för den resa jag gjort ser jag nu fram emot Livet 5.0, med eller utan kärleksrelation. 

 

Tänk om jag fattat att de vakna nattliga timmarna är till för att skriva då hade jag nog hunnit skriva flera böcker vid det här laget. 

Men en ny blogg har det blivit. 

Titt som tätt trillar det in kallelser till olika undersökningar. Årliga tandläkarkoller, mammografi, cellprovstagning och snälla påminnelser om vaccinationer mot det mesta.
Fokuset är att lokalisera fel på vår människa. Att hitta felen, upptäcka sjuka delar i tid så vi ska slippa bli sjuk och framförallt slippa dö i förtid.
Är det ens möjligt att dö i förtid?! Vem bestämmer det?
För mig blir det ganska motsägelsefullt, att förebygga sjukdom genom att leta efter den.

Människan alltså. Människolivet. Detta sökande vi håller på med. Sökande efter karriär, partner, boplats och vem är jag egentligen?! Sökande efter lösning på livssituationen.

Jag vet, jag höll på precis så. Sökte efter den som kunde hjälpa mig med.... ja med vad? Vad var det egentligen jag ville ha hjälp med? I början tror jag inte ens jag visste, det var något som fattades mig. Som ett tomt hål inuti som jag försökte fylla med alltifrån sötsaker, bekräftelse, saker, upplevelser, sex och alkohol. Tillfälliga kickar som gav mer baksmälla än njutningen var värd. 

Du måste älska dig själv först fick jag höra. Du måste ha tillit. Du måste släppa taget. Vad känner du egentligen? 
Så många frågor och ett språk som jag inte förstod. 

Jag kände mig dum. Oduglig. Att något var fel på mig. Känslokall och avstängd. Och HUR skulle jag fixa mig själv och livet? 

Jag sökte mig till olika utbildningar inom terapi, hypnos, metamedicin, resan och human design. Den ena roligare och intressantare än den förra och jag fick hjälp på vägen att förstå mig själv, läka mönster och sår. Guida andra in på samma resa, få göra skillnad! Det var ett starkt driv. Men ändå, något fattades..
 

Idag vet jag att inget behöver fixas, jag är redan hel. Jag vet också att en del av detta sökande bottnar i en sårbarhet i min design som tror att lösningen finns därute. Men i själva verket är jag redan hel, fri och fullkomlig. Jag hade bara glömt bort det.

Kraschlandningen in till den här tredimensionella världsligheten skapade en minnesbläcka som innebär att kontakten och minnet av den gudomliga själ vi är tappades bort. Istället började vi lära och präglas av en omgivning som gått vilse in i identifikationen av den här världen. 
Likt en gran som plockats in för julen börjar vår process att dölja vår själ genom olika varianter av pynt som tar oss längre och längre bort från sanningen, in till en identifiering med allt vi kan se och ta på. En identifiering med allt vi kan och gör, med vad vi tänker och känner, med vad vi upplever. Allt sådant som är förgängligt, flyktigt och föränderligt. Sådant som har en fram och en baksida, ett ljus och ett mörker, ett rätt och ett fel. 

Tills vi så börjar längta efter något bortom, inom, överallt. Något börjar vakna och så är sökandet igång. 

Ett sökande efter den rätta formeln, det rätta pyntet så granen bara får bli en gran igen. Så vi söker oss till nya tankesätt, nya program och nya beteenden för att hitta det rätta. Det som ska leda oss hem till våra sanna jag. Men det vi gör är att byta ut ett pynt mot ett annat. Kanske tiden av självrannsakan och inre processande gör pyntet mer transparant så granen syns bättre, men det är likväl ett pynt. 

Till slut kommer vi till en punkt när det inte finns mer att byta ut och ändra på, vi inte kan söka längre helt enkelt. När vi inte kan ändra på mer tredimensionella upplevelser eller gå någon fler utbildning. Det går inte att välja mer hälsosamt leverne helt enkelt. Och ändå! Ändå så finns längtan kvar där inom oss..  

Det enkla och ändå så svårbegripliga svaret är att vi inte kan fixa oss själva. Lika lite som vi kan fixa någon annan heller. För det finns inget att fixa eller laga, i själen är vi hela och har alltid varit.