inte bara ett sorgeår
Människan alltså. Människolivet. Detta sökande vi håller på med. Sökande efter karriär, partner, boplats och vem är jag egentligen?! Sökande efter lösning på livssituationen.
Jag vet, jag höll på precis så. Sökte efter den som kunde hjälpa mig med.... ja med vad? Vad var det egentligen jag ville ha hjälp med? I början tror jag inte ens jag visste, det var något som fattades mig. Som ett tomt hål inuti som jag försökte fylla med alltifrån sötsaker, bekräftelse, saker, upplevelser, sex och alkohol. Tillfälliga kickar som gav mer baksmälla än njutningen var värd.
Du måste älska dig själv först fick jag höra. Du måste ha tillit. Du måste släppa taget. Vad känner du egentligen?
Så många frågor och ett språk som jag inte förstod.
Jag kände mig dum. Oduglig. Att något var fel på mig. Känslokall och avstängd. Och HUR skulle jag fixa mig själv och livet?
Jag sökte mig till olika utbildningar inom terapi, hypnos, metamedicin, resan och human design. Den ena roligare och intressantare än den förra och jag fick hjälp på vägen att förstå mig själv, läka mönster och sår. Guida andra in på samma resa, få göra skillnad! Det var ett starkt driv. Men ändå, något fattades..
Idag vet jag att inget behöver fixas, jag är redan hel. Jag vet också att en del av detta sökande bottnar i en sårbarhet i min design som tror att lösningen finns därute. Men i själva verket är jag redan hel, fri och fullkomlig. Jag hade bara glömt bort det.
Kraschlandningen in till den här tredimensionella världsligheten skapade en minnesbläcka som innebär att kontakten och minnet av den gudomliga själ vi är tappades bort. Istället började vi lära och präglas av en omgivning som gått vilse in i identifikationen av den här världen.
Likt en gran som plockats in för julen börjar vår process att dölja vår själ genom olika varianter av pynt som tar oss längre och längre bort från sanningen, in till en identifiering med allt vi kan se och ta på. En identifiering med allt vi kan och gör, med vad vi tänker och känner, med vad vi upplever. Allt sådant som är förgängligt, flyktigt och föränderligt. Sådant som har en fram och en baksida, ett ljus och ett mörker, ett rätt och ett fel.
Tills vi så börjar längta efter något bortom, inom, överallt. Något börjar vakna och så är sökandet igång.
Ett sökande efter den rätta formeln, det rätta pyntet så granen bara får bli en gran igen. Så vi söker oss till nya tankesätt, nya program och nya beteenden för att hitta det rätta. Det som ska leda oss hem till våra sanna jag. Men det vi gör är att byta ut ett pynt mot ett annat. Kanske tiden av självrannsakan och inre processande gör pyntet mer transparant så granen syns bättre, men det är likväl ett pynt.
Till slut kommer vi till en punkt när det inte finns mer att byta ut och ändra på, vi inte kan söka längre helt enkelt. När vi inte kan ändra på mer tredimensionella upplevelser eller gå någon fler utbildning. Det går inte att välja mer hälsosamt leverne helt enkelt. Och ändå! Ändå så finns längtan kvar där inom oss..
Det enkla och ändå så svårbegripliga svaret är att vi inte kan fixa oss själva. Lika lite som vi kan fixa någon annan heller. För det finns inget att fixa eller laga, i själen är vi hela och har alltid varit.
Det enda vi kan göra är att ta emot Livet och Se Livet i andra. Allt som livet är. Bjuda in känslor, tankar, upplevelser och reaktioner till hjärtat. Överlämna oss till Livet med en bön om att finna friden i varje upplevelse. Överlämna beslut och utmaningar till Livet med en bön om vägledning igenom och vidare. Möta allt med öppet hjärta och en vilja att förlåta och välkomna vad än som du upplever. Stilla dig, lyssna till hur Livet kommunicerar med dig genom din intuition, dina känslosensationer och det gensvar du får genom kroppen och dina sinnen. Ibland vill Livet att du agerar, ibland vila i tillit till att allt är som det ska, och ibland vill Livet att du sätter ner foten och hedrar dina gränser.
Men Livet dömer aldrig. Livet strävar aldrig. Livet vill aldrig att du ska vara någon annan än du eller någon annanstans än du är just nu. Livet ser inte det ena som bättre än det andra. Livet vill bara att du ska älska dig själv nu. Oavsett vad.
Livet vill leva genom din människa, vill uppleva sig själv genom din människokropp. I kärlek till Livet själv.
Är du öppen för just det emottagandet, i att vara kärleksfull och tillåtande? Eller drivs du av försvar, är i attack av rädsla och fördömande?
surrender
När jag överlämnade mig till Livet i fullständig surrender vilket skedde i samband med att min man dog, då började en ny slags process av avprogrammering från görande och fixande av mig själv. Efter många år av inre sökande har jag släppt och läkt ut mycket redan men idén om att det är jag som ska lösa min situation, mina problem, mitt liv och gärna även se till att mina nära och kära också har det bra, den har funnits med. Inte minst blev den påtaglig när min man fick cancer.
Men att under det här sorgeåret överlämna mig helt och fullt till Livet har givit mig livet. Jag kan nu tillitsfullt vila in i Livets trygga famn (eller Guds famn om man så vill) för jag vet och känner att oavsett vad som händer så är jag älskad och hållen.
Det jag oxå sett i den här avprogrammeringen senaste året är att det som tidigare varit mitt mål och mitt driv har fallit bort. Jag som tex hade min fasta tjänst bara för att ha en stabil inkomst tills jag kunde leva på min firma har ingen tanke om det längre. Jag som gått utbildning efter utbildning, av glädje ja, men även med tanken att kunna leva av det på sikt har inget sådant mål längre. Jag har inget "egopresterande vill" längre. Jag bara Är. Jag går till mitt jobb och ÄR, bortom görande och prestation. Och jag har aldrig varit bättre på mitt jobb än nu. Och jag är mer levande än någonsin.
Vad det leder till vet bara Livet och jag har full tilltro att Livet vet vad som är det bästa att uppleva genom min människa.
Kanske det är vad som är mitt bidrag till den här världen. Att vara levande. Inte "att göra skillnad för andra" som jag tidigare trott.