att leva tills vi dör

Inom kvantfysiken har man länge vetat att när vi observerar något, vad som helst så påverkar vi händelseförloppet. Det vet man säkert överallt vid det här laget det har jag ingen koll på men utifrån det perspektivet vet vi alltså att bara genom att observera så påverkar vi utgången. 

De flesta av oss vet också att det vi fokuserar på tenderar att få ökad proportion, det växer. Ändå så springer de flesta människor på alla dessa kallelser och kontroller för att säkerställa att man upptäcker sjukdom i tid. 

Och nu förstår jag att det finns många många exempel på att man upptäckt något "i tid" och blivit frisk vilket bekräftar tesen. Men vi vet ju faktiskt inte. Det hade ju också kunnat bli en självläkning så personen aldrig ens behövt veta att den varit "sjuk". Med metamedicinen som grund, som med stöd av forskning visar på sjukdomars naturliga förlopp i ett holistiskt perspektiv, kan det mycket väl vara så att många människor går igenom sjukdomsprocesser utan att ens "bli sjuk" för det upptäcks inte. Kropp, själ och ande klarar själv att ta hand om obalansen. Men det är en helt annan blogg.

Jag slutade i alla fall för 15-20 år sen att gå på dessa kallelser. Efter att ha sökt för ett symtom upptäcktes en cellförändring på livmoderhalsen som skars bort, har jag inte varit på någon ny koll. Jag förstod den bakomliggande orsaken, läkte ut den inom mig och sen fick det vara bra. Jag slutade gå på regelbunda koller hos tandläkaren för 18 år sen och någon mammografi har jag aldrig varit på. 

Varför gå om jag inte har symtom eller problem? Efter 10 år fick jag ilningar i en tand som kom och gick så då bokade jag en tid. Jag sa inget om det utan bokade en vanlig koll. Jag fick beröm för mina fina tänder som hon förstod att jag borstade noga med flourtandkräm (har inte använt flour särskilt mkt senaste 15 åren), sen skrapades lite tandsten bort och det var klart. I den ilande tanden hittades ingenting och den verkar ha självläkt sen dess för det var nu ca 5 år sen.

Jag förstår om detta väcker reaktioner hos många, att jag är galen. Kanske är jag det, eller inte och andra får tycka precis vad de vill men jag kan helt enkelt inte se poängen. Jag checkar av med min inre kompass och litar på den helt enkelt.

Varför måste livet handla om att undvika döden? Vi ska ju alla ändå dö.

Min man dog 49år ung/gammal trots att han gjorde ALLT rätt enligt vår samhälleliga mall. Vad jag fick betrakta under hans sjukdomstid var hans känslor av skuld, att han borde ha gjort något tidigare. Att han borde gått till doktorn redan vid första hostningen, eller egentligen ännu tidigare, när han fick ont i axeln efter att ha skruvat många kvm trall. Skulden att han kanske själv var skyldig till att cancern var så utbredd och aggressiv. 

Är inte det sjukt så säg?! Vad är det vi skapar för inre klimat i denna stress och hets efter att förhindra och söka efter minsta tidigt tecken på sjukdom?!