får man gå vidare?
Förr i tiden skulle en änka eller änkling bära svart under hela sorgeåret för att visa sin vördnad mot den döde. Som om sorgen inte syns på utsidan så finns den inte. Ett sätt att bevisa för omvärlden att jag minsann har älskat min livskamrat.
Det här är något vi bär med oss kollektivt genetiskt tror jag. Inpräntat i vårt varande som så mycket annat. I tsunamin i Thailand förlorade Pigge Werkelin sin fru och två barn och blev ensam kvar av vad som varit en hel familj. Ganska snart efter (ur samhällets mått mätt) så mötte han en ny kvinna och om jag inte minns fel så bildade de familj tillsammans. Förfärande!
Jag kommer ihåg min egen reaktion när jag läste om honom. Det var faktiskt nära förfäran över att han så snart "bara glömde sin förra familj". Om jag inte minns fel så skrevs det även en hel del om just det också. Som om han gjorde något fel och hemskt när han i själva verket tog vara på livet han hade i behåll och dessutom fick ynnesten att uppleva kärlek och barn på nytt. Idag blir jag helt bestört att jag kunde tänka och känna som jag gjorde då. Och bara för att det inte syns utåt innebär det inte att någon blir glömd, någonsin. Men det betyder inte att man heller ska bära med sig förlusten som ett slags bihang som definierar vem man är.
När jag tittar tillbaka på de 14 månader som gått sedan min man gick vidare ser jag att det faktiskt är något som skiftar efter ett år. Om det beror på den gamla seden eller inte låter jag vara osagt.
Jag upplever att mitt inre sår är helt läkt. Det följde en vanlig läkningsprocess som vilket sår som helst. Först kraftigt blödande, till skör skorpa som lätt lossnade och började blöda igen. Så småningom satt skorpan där ganska stabilt om jag inte var där och pillade. När han skulle fyllt 50 i jan så såg jag hur skorpan lossnat och det fanns bara ett vitt ärr kvar. Sen när sorgeåret hade passerat så hade inte bara ärret bleknat utan det öppnades också som en väg och jag kände hur blicken lyftes. Mot framtiden. Fri. Utan tyngden av att bära på sorg. Snarare en djup känsla av tacksamhet över tiden vi fick.
hur går man vidare relationsmässigt då?
Eftersom jag står på tröskeln så har jag inga klara svar ännu. Jag tänker att det första steget är att känna in när man är redo och då säga JA till sig själv.
För mig handlar det inte om att i första hand jaga något i det yttre. Som vanligt handlar det mest om den inre processen, att öppna mig för livet fullt ut. Blomstra utan restriktioner. Att jag får bara stå här och blomma ut i min fulla prakt och låta det hända om det ska det. Att våga blomma med allt jag är i min sårbarhet och styrka. Det är inte längre ett alternativ att gömma sig bakom dimslöjor och fasader. Ta mig som jag är liksom. Läskigt, ja men fullkomligt nödvändigt.
Att istället för att tappa meningen med mitt liv för att han dog, ta tag i livet och på riktigt leva det just av den anledningen. Jag fick leva vidare så därför tar jag tillvara på det. Även om den här gamla inpräntade domen på änkor klamrar sig kvar som en liiiiiten skugga.. tänk om... vad ska andra säga?! Ja, vem bryr sig. Egentligen. Inte jag.
Många anhöriga jag möter i jobbet som kurator hamnar förr eller senare i den här frågan. Får man leva vidare, gå vidare, kanske träffa någon ny? Jag mötte en man vars fru var svårt demenssjuk och hade bott länge på ett särskilt boende. Han hade mött en ny kärlek och även tagit klivet in i relation med den kvinnan. Samtidigt fortsatte han regelbundet besöka sin sjuka fru som inte längre kände igenom honom. För honom var den nya kärleken nyckeln till att orka vara en god stödjande make för frun under resten av hennes liv. En annan valde skilsmässa för att inte gå under i den destruktiva relation som uppstod till följd av mannens personlighetsförändring av sjukdomen. Många är de som inte tillåter sig att gå vidare, av skuld, av kärlek, av att inte vilja vanhedra partnern och relationen, allt som varit. Vad är rätt, vad är fel? Vem ska döma?
Men oavsett hur svårt det är att gå, så gynnas ingen av att den som behöver få gå vidare istället stannar kvar.
Vem är "jag" som är fullständigt fri att gå vidare i livet? En fråga att kontemplera. Triggas något? Eller känner du samma expansion av glädje och frihet som jag gör just nu?
Eftersom jag har min övertygelse om att själen inte dör så har jag naturligtvis haft ett litet snack med han, som jag från och med nu får kalla min förra man, om detta. Hans budskap var kristallklart. -Min kärlek har du för evigt men mannen du minns som Anders ska du nu släppa taget om. Det är dags nu Helena, kliv fram, blomstra och välkomna den man som klarar att se och hedra allt som är Du. Nöj dig inte med mindre än så! Sen puffade han ut mig på en gudomlig blomstrande magnifik äng. (Den jag försökte gestalta här gör den inte riktigt rättvisa haha)
Nej jag valde inte att lämna min man, att bryta upp. Precis som inga anhöriga som fått relationen kraschad av en demenssjukdom har valt att tappa bort den person de förälskat sig i en gång. Jag vet idag inte vad just det kan innebära men jag kan inte låta bli att tänka att det perspektivet måste påverka från andra hållet med. Att våga närma sig någon som inte själv valt att lämna eller skilja sig. Att kliva in i kölvattnet efter en älskad partner. Det kräver nog ganska mycket mod och trygghet i sig själv tänker jag.
Jag är på en bra plats i livet just nu. En bra plats i mig själv. Jag ser framåt med öppet hjärta och tillit till att livet vill mig väl ändå.
Med djup tacksamhet för det som varit och för den resa jag gjort ser jag nu fram emot Livet 5.0, med eller utan kärleksrelation.
Kram
Drygt 2,5 år sedan han dog nu. Trodde första året, det sk sorgeåret, skulle vara det svåraste och att det skulle bli lite lättare sedan men för mig blev andra året tuffare. Har dejtat en del men ännu inte hittat någon ny kärlek. Är det meningen att jag ska träffa någon så gör jag väl det. Vill inte ha någon bara för att ha någon utan det ska vara kärlek och passion annars har jag det bättre själv.
Lycka Till!