Tidigare i sommar meddelade jag på mina sociala medier att jag skulle dra ner på aktiviteten där för att göra mig själv mer medveten om vad syftet var med att ständigt dela mina upplevelser. Jag insåg att många gånger handlade det om att visa att jag finns, andra att dela härliga upplevelser för att visa att de existerade. Ibland för att få hjälp eller för kul bara. 

När jag slog mig till ro här i stugan mitt ute i naturen på Åland för fem veckors vistelse, insåg jag att det låg en underliggande rädsla för att bli osynlig och bortglömd när jag inte syns. Låter kanske märkligt men testa själva att plocka ur dig ur vardagen och alla de mänskliga ekvationer du ingår i för en längre tid. Ett ganska intressant experiment. Vem behöver en dyr retreat?!

Eftersom mina veckor var ganska varierade med egna utfärder och besök av nära och kära så hade jag inte riktigt förberett mig på att det var ganska lång tid med fem veckor hemifrån. 
Nu har jag en knapp vecka kvar här och både bävar för och längtar efter att få komma hem. 

Den här tiden har varit läkande för mig. På så många sätt. 
Tänk er en solglänta långt inne i en havsvik, strandnära med ängsmark, skog och klippor omkring. Stugan är fullt utrustad men enkelt byggd av timmer. 

Man kan säga att jag bokstavligen har bott i ett träd i en naturens livmoder. Inget brus som stört. Bara sällskap av fjärilar, havsörn, rådjur, räv, korpar, svanar och en mängd andra små djur. Förutom mina mänskliga besök då. Som ett fem veckor långt avsnitt av programmet Ett med naturen.

 

Så jag drog ner på aktiviteten på sociala medier och öppnade dörren för de känslor som ville uttryckas. Befriande.

När jag så fick möjlighet att ta en healingsession inne på fastlandet fanns ingen tvekan. Det var längesen jag kände för att ta någon form av behandling och den här kvinnan hade jag haft lite koll på en tid.

I min värld finns ingen slump, allt är gudomligt synkroniserat och när man har förberett sig, gjort det inre jobbet och är redo att ta ett kliv till nästa nivå så märks det även i den yttre fysiska världen.
Med det sagt så upptäcker jag samma morgon som jag är på väg till färjan att mitt konto blivit hackat på facebook. Jag kom inte in och både mail och lösenord var utbytta av någon annan. Efter lite stök för att identifiera mig så fick jag tillslut tillgång till kontot igen och städade bort allt i form av terrortema hackern haft för sig.

Sen fick jag en ljuvlig kristallhealing med flera aktiveringar som
förberedelse för nästa fas i livet.

 

Inte så farligt kan man tycka. Men kopplat till min privata facebook finns de slutna grupper jag har för kursdeltagare och de som följer min livsåskådning. Så också företagssidorna som innefattar även demensteamet. Alla konversationer på messenger. Allt försvinner. Utan att jag har en chans att informera eller vägleda vidare. Eller ens påverka. 

Men eftersom inget sker av en slump så förstår jag att det någonstans vilar en gåva även i detta. 

 

Dessutom så bad jag ju uttryckligen om att få dra ner på sociala medier, men jag glömde förtydliga att de inte skulle stängas ner. 
Jag har känt en tid att det kan vara dags med en förändring och att det kanske till och med vore bra att kliva av facebook, men rädslan för att förlora följare, kunder och kontakter har stått i vägen. Hade jag lyssnat in och följt den inre vägledningen så hade jag kunnat skapa en smidig övergång för de som vela fortsätta följa mig till nästa steg. 

Det verkar som att där vi är i evolutionen låter inte Livet oss vela längre. Det går inte kompromissa med vår inre sanning oavsett om det handlar om relationer som jag skrivit om i tidigare utskick, eller om det handlar om arbetsliv eller vardag. 

Där jag befinner mig på min livsresa verkar jag behöva släppa alla bindningar till den tredimensionella världen. Jag ska uppleva separation, fysiskt, mentalt och emotionellt. Det har handlat om min livskamrats död, risken att förlora en stor summa pengar till följd av oärlig byggfirma, förlora allt jag byggt upp via sociala medier för att nämna några av de stora exemplen. Jag behöver möta allt vad det drar upp inom mig för att till slut landa i att det inte finns någon separation. Min själ är redan hel och i full kontakt med allt. Om något försvinner är det för att ge plats för något nytt och i bättre matchning med den jag är just nu. Och när jag inte själv vågar ta steget så hjälper Livet till, enkelt men brutalt. 

Vi kan be, visualisera, affirmera, planera och önska oss allt vi vill men i slutändan vet vi inte vad som står skrivet i just mitt eller ditt manus. You just have to let go, and let God. 
 

Just nu är den enda fungerande länken till att följa mig via hemsidans blogg. Antingen genom att själv titta in då och då eller anmäla sig för att få utskicken direkt i mejlkorgen. Besök helenasoderlund.se och fyll i dina uppgifter i den pop-up som dyker upp. 

Du som läser här har ju redan hittat hit men om du känner någon som vill ta del av mina reflektioner så får du hemskt gärna dela den här länken.

Helenas Livsåskådning - Blogg

 

Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar.
Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen. 

Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta. 

Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på sig själv. Det är ju lättare att råda andra. 
 

Eftersom det är svårt att förstå hur man tar sig igenom en så totalt oväntad, akut och aggressiv cancer som ledde till döden för en fullt frisk och stark man i sina bästa år så kommer jag ta med er på en självutlämnade och smärtsam resa. Min resa. 
Jag vill visa att man visst kan använda de verktyg och den kunskap man har även på sig själv, och att man kan använda sig av en för många flummig och okonventionell livssyn även när livet utmanar som mest. 

Mina två själssystrar, boendes i andra delar av Sverige var mina ankare när jag hade slut på ork för samtal irl och fysiska möten. Våra konversationer finns kvar och där börjar min process med att skriva. Jag letar mig tillbaka i våra samtal till hösten -21

Några månader in i den första konversationen börjar känslor bubbla upp och jag fick ta en promenad för att möta dem. Plötsligt befinner jag mig på kyrkogården vid min svärfars grav. Jag känner Anders närvaro och tårarna vill aldrig sluta rinna. Men det är inte sorgen över honom jag nu får möta. Det är en djup medkänsla och kärlek till hon som var jag. Sorgen som bubblar fram är sorgen över allt jag behövde gå igenom, över hur mycket jag kämpade och hur ensam jag kände mig trots alla nära och kära som hovrade runt mig, under dessa intensiva månader. 

Jag förstår att det här inte är en snabbskriven bok. Det är många och långa konversationer och gå igenom och strukturera upp. Sen har jag mina dagböcker som väntar därhemma. Men jag har ingen brådska, det får ta sin tid. 

Om du läst mina bloggar under de här 19 månaderna som gått sen jag först delade och om du har någon fråga, reflektion eller önskemål till den här boken så vore jag så tacksam om du skriver till mig på info @ helenasoderlund.se

Med kärlek,
Helena

 

Av allt jag betraktar och utforskar i livet är det relationer som jag verkligen kan nörda in mig på. Som jag beskrivit förr så har min livsprofil (enl Human design) tre faser och temat genom dessa faser har för mig varit just kärleksrelationer. Nyligen hörde jag någon säga att vi upplever tre olika kärlekar genom livet. Det är ett generellt påstående som man såklart behöver kontemplera själv. Men för mig tror jag det stämmer fint. 

Han menade att en av relationerna handlade om starka känslor och att möta svårigheter med mycket slitningar och smärta, en slags tvingande utveckling.
En andra handlade mer om trygghet och lugn utan så mycket dramatik, där man kanske till och med undrar om det ens kan ha handlat om riktig kärlek, det går ju så lätt.
Och den tredje är en kärlek som kommer till en utan att man ens söker, som att livet orkestrerar den och man har ingen möjlighet att värja sig.

Lite rolig teori, särskilt när jag ser över mitt egna trefasiga liv. 
 

När jag tittar runt på andras kärleksrelationer ser jag vad otroligt mycket kompromissande och anpassning som finns. Från att i förälskelsens psykos inte uppleva ett enda problem, till att förväntningar och krav smyger sig på för varje steg djupare in i relationen. Oro och rädsla för att bli lämnad, för att bli begränsad, för att inte duga. Besvikelse över att den där första nyfikenheten, närvaron och fokuset övergår till mer ouppmärksamhet. Och vardagen som äter upp magin med "vad blir det för mat" och "hur vore det om någon annan oxå...." -konversationer om oviktigheter. 

De som går in i relation med en medvetenhet om hur man själv fungerar och vilka behov man har för att må bra kan lättare vara vaken på när det uppstår skav. Oftast handlar skav om att man själv inte värnat de egna behoven men med omedvetenhet så skyller man gärna på varandra och söker orsaker i symtomen istället för det som egentligen ligger till grund för att det blir skav.

Vad jag också ser är att det ofta är en av parterna i relationen som har en medvetenhet medan den andre inte har det. Det kan fungera strålande ett tag när den ene gör det inre jobbet och den andre liksom kan åka snålskjuts på energihöjningarna men på sikt kan det ta stopp. Kommunikationen kan också bli utmanande. Man pratar inte samma språk och det som sägs passerar förbi varann och det är svårt att nå förståelse.