relation - en förutbestämd institution eller frihet?

Min första vuxna stora kärlek bottnade i en stark fysisk attraktion, utmanande känslor och där jag tvingades att öppna upp både mitt hjärta till fullo men även att börja kommunicera. En relation jag trodde var för livet men som tog slut i svek, uppslitande lögner och smärta.

Min andra kärlek var tryggheten själv, pappan till mina barn. En kärlek med botten i ömsesidig respekt och kamratskap men där passionen avtog efter barnens ankomst. Istället växte en djup kärlek och teamkänsla fram. Ett utrymme att växa och utvecklas i, att odla intressen och bygga karriärer. En relation jag visste skulle vara för evigt men där evigheten visade sig bli i olika dimensioner.

Jag står på tröskeln inför min tredje fas. Att kanske få möta min tredje kärlek. Mer vet jag inte just nu. Men jag vet att det sista jag vill är att bli intryckt i någons förutbestämda bild av vad en relation är. Eller dra med mig egna gamla föreställningar om vad en kärleksrelation är. Jag älskar mitt liv. Jag har allt jag behöver. Bokstavligen. Jag är stark, kompetent och full av liv och egna intressen. Min familj och mina vänner är mitt fundament och ger mig allt jag kan önska. Det dom inte kan ge finns det dessutom en uppsjö av effektiva leksaker att ta till, så en man behövs inte för den sakens skull heller, hehe.

 

Det är i kärleksrelationer och när man får barn som saker och ting utmanas inom oss. Det är lätt att tappa sin egen riktning och inre kontakt för att dessa relationer är så viktiga i sig. De flesta av oss har så mycket lättare att ställa de egna behoven åt sidan för att gå sin partner till mötes, "för husfridens skull". 

Det här är beteenden som vi behöver förändra. Många är vi som märker det redan nu, att det skaver och skriker inombords när vi tvingas kompromissa och följa med partnern på grejer man inte har lust med. Eller när vi inte känner fullt commitment. Eller vi tappar lust och tålamod med partners som lovar och lovar bot och bättring utan att förändring sker. Eller det går inte längre att acceptera och leva kvar i en okej relation bara för man inte bråkar och skriker på varann. 

Jag har vänner och bekanta som vågar bana ny väg när det kommer till kärlek och relationer. Som vågar leva i sär trots små barn för att alla mår bättre av det under en period. Som vågar separera men skapa en gemensam dubbelbostad för att barnen och dom själva ska få lugn trots all förändring en separation innebär. Andra som har modet att bryta upp trots att det inte finns uppenbara fel på relationen, särskilt inte i andras ögon. Tittar vi vidare ut i världen så är det så många som väljer nytt, annorlunda, bryter normer och regler när det kommer till kärlek och relation. Helt fantastiskt.

Med Human design-termer handlar framtiden om att den bakomliggande frekvensen som format det samhälle och den värld vi lever i ska och håller på att förändras. Förändringen handlar enkelt uttryckt om att vi går ifrån behovet att systematiskt beskydda flocken/gruppen/familjen. Blodsbanden blir helt enkelt mindre viktiga. Hela den samhällsstruktur som byggts på den gamla energin ska förändras. Storebror har inte vår rygg längre, det finns inte "någon annan" som ska lösa våra problem.

Istället aktiveras frekvensen av individualitet och samskapande. Blodsbanden byts ut för att vi mer och mer naturligt kommer dras till likasinnade eller till de som fyller delar man själv saknar. Det räcker inte längre med en gemensam nämnare som att vi alla gillar Hammarby eller håller på med knyppling för att vi ska trivas. Vi kommer bygga våra egna communitys där var och en bidrar med vad den är designad för. Den här förändringspeaken sker år 2027 och drog igång med buller och bång ungefär samtidigt med pandemin.