walk the talk och början till en bok
Jag får en hel del kommentarer när jag delar mina reflektioner och alla är stöttande och ur medkänsla för vad jag gått igenom. De allra flesta som svarar mig förstår och uppskattar det perspektiv jag delar som inspirerar.
Men jag ser även många överidentifiera sig med mig, och ger då uttryck mer för sin egna reaktion om man stått i mina skor, än att man verkligen tagit till sig det jag skriver om. Andra kan komma med goda råd eller ge antydningar om att det jag skriver såklart är ur ett terapeutiskt perspektiv men Helena som privatperson borde rimligtvis känna annorlunda, egentligen.
Jag får även inbjudningar till personliga möten för att prata om det jag skriver om där man hintar om att det är privatpersonen man skulle vilja möta.
Det här är spännande tycker jag för redan när Anders blev sjuk så kunde jag få medkännande kommentarer som, att jag förstår att du har både kunskap och verktyg men det är ju inte så lätt att använda dem på sig själv. Det är ju lättare att råda andra.
leva som jag lär
Stor skillnad på de kommentarer jag fick av mina nära vänner som uttryckligen sa att, är det någon som kommer ta sig igenom det här på ett sunt sätt så är det du.
Den här mentala och intellektuella världen vi lever i har verkligen skapat ett märkligt förhållningssätt till livet. För mig är det självklart att det jag utgår ifrån, säger och använder när jag vägleder och coachar andra är detsamma som jag använder själv. Det gjorde jag långt innan Anders blev sjuk, långt innan han dog. För mig är det en livsstil.
Men jag har förstått att det inte är så för alla. Många som jobbar med coachning tex är helt ointresserade av att titta på sig själv när livet utmanar. Andra som håller på med healing och energiarbete kan vara helt avstängda och nästintill destruktiva när det kommer till dem själva.
Men jag tänker att det är väl ingen som söker sig till en personlig tränare som aldrig själv rör på sig?
Jag tänker att om jag är missnöjd med min livssituation, eller ofrivilligt hamnar i en kris så räcker det inte med att jag teoretiskt och intellektuellt förstår varför jag mår dåligt. Det räcker heller inte att byta jobb eller lämna relationen. Det kanske löser problemet och måendet tillfälligt men har vi inte tittat in djupare på den bakomliggande orsaken och verkligen vågat möta oss själva där, då är jobbet ogjort och förr eller senare kommer något annat dyka upp i liknande tema. Ja det här har jag skrivit om i många bloggar tidigare. Nu till vad jag egentligen vill berätta.
en bok i sin linda
Jag har länge känt att jag kommer att skriva en bok och många har påpekat det och önskat att jag skulle göra det. Problemet har varit att jag inte vetat riktigt vad jag vill berätta. Att det ska vara en om livet och inspiration till utveckling har ju varit självklart men hur och på vilket sätt?
I vintras kände jag starkt att den här sommaren skulle jag tillbringa fem veckor minst här i stugan på Åland. En vän sa direkt att såklart, det är ju nu din bok ska bli till! Men jag hade fortfarande inte bilden helt klar för mig. Det finns ju så mycket jag vill förmedla, var börjar jag?!
Så efter en hel del förhalande, några dagars roadtrip och nära och kära på besök så lyfter jag frågan med en annan vän som direkt säger - du ska skriva om din väg genom sorgen. Låt dina läsare få följa dig nästan dag för dag. Där hade jag den, riktningen som kickar igång motivationen och kreativiteten. Men sen vill tydligen bloggandet också ha sin plats så här gäller det att balansera energin.
processen
Eftersom det är svårt att förstå hur man tar sig igenom en så totalt oväntad, akut och aggressiv cancer som ledde till döden för en fullt frisk och stark man i sina bästa år så kommer jag ta med er på en självutlämnade och smärtsam resa. Min resa.
Jag vill visa att man visst kan använda de verktyg och den kunskap man har även på sig själv, och att man kan använda sig av en för många flummig och okonventionell livssyn även när livet utmanar som mest.
Mina två själssystrar, boendes i andra delar av Sverige var mina ankare när jag hade slut på ork för samtal irl och fysiska möten. Våra konversationer finns kvar och där börjar min process med att skriva. Jag letar mig tillbaka i våra samtal till hösten -21
Några månader in i den första konversationen börjar känslor bubbla upp och jag fick ta en promenad för att möta dem. Plötsligt befinner jag mig på kyrkogården vid min svärfars grav. Jag känner Anders närvaro och tårarna vill aldrig sluta rinna. Men det är inte sorgen över honom jag nu får möta. Det är en djup medkänsla och kärlek till hon som var jag. Sorgen som bubblar fram är sorgen över allt jag behövde gå igenom, över hur mycket jag kämpade och hur ensam jag kände mig trots alla nära och kära som hovrade runt mig, under dessa intensiva månader.
Jag förstår att det här inte är en snabbskriven bok. Det är många och långa konversationer och gå igenom och strukturera upp. Sen har jag mina dagböcker som väntar därhemma. Men jag har ingen brådska, det får ta sin tid.
Om du läst mina bloggar under de här 19 månaderna som gått sen jag först delade och om du har någon fråga, reflektion eller önskemål till den här boken så vore jag så tacksam om du skriver till mig på info @ helenasoderlund.se
Med kärlek,
Helena