en oväntad reatret för förändring

Tidigare i sommar meddelade jag på mina sociala medier att jag skulle dra ner på aktiviteten där för att göra mig själv mer medveten om vad syftet var med att ständigt dela mina upplevelser. Jag insåg att många gånger handlade det om att visa att jag finns, andra att dela härliga upplevelser för att visa att de existerade. Ibland för att få hjälp eller för kul bara. 

När jag slog mig till ro här i stugan mitt ute i naturen på Åland för fem veckors vistelse, insåg jag att det låg en underliggande rädsla för att bli osynlig och bortglömd när jag inte syns. Låter kanske märkligt men testa själva att plocka ur dig ur vardagen och alla de mänskliga ekvationer du ingår i för en längre tid. Ett ganska intressant experiment. Vem behöver en dyr retreat?!

Eftersom mina veckor var ganska varierade med egna utfärder och besök av nära och kära så hade jag inte riktigt förberett mig på att det var ganska lång tid med fem veckor hemifrån. 
Nu har jag en knapp vecka kvar här och både bävar för och längtar efter att få komma hem. 

Den här tiden har varit läkande för mig. På så många sätt. 
Tänk er en solglänta långt inne i en havsvik, strandnära med ängsmark, skog och klippor omkring. Stugan är fullt utrustad men enkelt byggd av timmer. 

Man kan säga att jag bokstavligen har bott i ett träd i en naturens livmoder. Inget brus som stört. Bara sällskap av fjärilar, havsörn, rådjur, räv, korpar, svanar och en mängd andra små djur. Förutom mina mänskliga besök då. Som ett fem veckor långt avsnitt av programmet Ett med naturen.

 

Så jag drog ner på aktiviteten på sociala medier och öppnade dörren för de känslor som ville uttryckas. Befriande.

När jag så fick möjlighet att ta en healingsession inne på fastlandet fanns ingen tvekan. Det var längesen jag kände för att ta någon form av behandling och den här kvinnan hade jag haft lite koll på en tid.

I min värld finns ingen slump, allt är gudomligt synkroniserat och när man har förberett sig, gjort det inre jobbet och är redo att ta ett kliv till nästa nivå så märks det även i den yttre fysiska världen.
Med det sagt så upptäcker jag samma morgon som jag är på väg till färjan att mitt konto blivit hackat på facebook. Jag kom inte in och både mail och lösenord var utbytta av någon annan. Efter lite stök för att identifiera mig så fick jag tillslut tillgång till kontot igen och städade bort allt i form av terrortema hackern haft för sig.

Sen fick jag en ljuvlig kristallhealing med flera aktiveringar som
förberedelse för nästa fas i livet.

 

Inte så farligt kan man tycka. Men kopplat till min privata facebook finns de slutna grupper jag har för kursdeltagare och de som följer min livsåskådning. Så också företagssidorna som innefattar även demensteamet. Alla konversationer på messenger. Allt försvinner. Utan att jag har en chans att informera eller vägleda vidare. Eller ens påverka. 

Men eftersom inget sker av en slump så förstår jag att det någonstans vilar en gåva även i detta. 

 

Dessutom så bad jag ju uttryckligen om att få dra ner på sociala medier, men jag glömde förtydliga att de inte skulle stängas ner. 
Jag har känt en tid att det kan vara dags med en förändring och att det kanske till och med vore bra att kliva av facebook, men rädslan för att förlora följare, kunder och kontakter har stått i vägen. Hade jag lyssnat in och följt den inre vägledningen så hade jag kunnat skapa en smidig övergång för de som vela fortsätta följa mig till nästa steg. 

Det verkar som att där vi är i evolutionen låter inte Livet oss vela längre. Det går inte kompromissa med vår inre sanning oavsett om det handlar om relationer som jag skrivit om i tidigare utskick, eller om det handlar om arbetsliv eller vardag. 

Där jag befinner mig på min livsresa verkar jag behöva släppa alla bindningar till den tredimensionella världen. Jag ska uppleva separation, fysiskt, mentalt och emotionellt. Det har handlat om min livskamrats död, risken att förlora en stor summa pengar till följd av oärlig byggfirma, förlora allt jag byggt upp via sociala medier för att nämna några av de stora exemplen. Jag behöver möta allt vad det drar upp inom mig för att till slut landa i att det inte finns någon separation. Min själ är redan hel och i full kontakt med allt. Om något försvinner är det för att ge plats för något nytt och i bättre matchning med den jag är just nu. Och när jag inte själv vågar ta steget så hjälper Livet till, enkelt men brutalt. 

Vi kan be, visualisera, affirmera, planera och önska oss allt vi vill men i slutändan vet vi inte vad som står skrivet i just mitt eller ditt manus. You just have to let go, and let God. 
 

Just nu är den enda fungerande länken till att följa mig via hemsidans blogg. Antingen genom att själv titta in då och då eller anmäla sig för att få utskicken direkt i mejlkorgen. Besök helenasoderlund.se och fyll i dina uppgifter i den pop-up som dyker upp. 

Du som läser här har ju redan hittat hit men om du känner någon som vill ta del av mina reflektioner så får du hemskt gärna dela den här länken.

Helenas Livsåskådning - Blogg