Men jag sökte avlastning.
Sen jag blev änka har jag skannat av omgivningen med ett par 'lämplig-som-partner?-glasögon' på.
Jag har märkt det hos mig själv, och jag har sett det hos andra.
Vi söker. Även när vi inte vill. Även när vi är nöjda ensamma. För förväntan om relation sitter så djupt.
Det finns en underliggande förväntan om att man borde träffa någon. Titta bara på alla dejtingprogram på TV, alla dejtingappar som triggar vårt sökande och som dessutom lämnar oss med känslan av att det kanske finns nån bättre matchning längre fram.
Så vi fortsätter söka. Frågan om man träffat någon fortsätter dyka upp.
Känslan av ett liv utan partner är på något sätt ofullständigt, tillfälligt, och något som ska lösas.
Jag har märkt att jag burit en väntan inom mig. Tankar som säger att "när jag träffar någon, då..." Och jag har inte ens känt lust att träffa nån, men föreställningen sitter så djupt.
Vi säger att vi söker kärlek.
Men vad söker vi egentligen?
Trygghet? Gemenskap? Någon att dela besluten med, ekonomin med, vardagen med? Någon som kan lätta bördan när allt känns för tungt att bära ensam?
När sorgen och saknaden lagt sig efter Anders så hade jag landat i att jag behövde en ny typ av relation. Ingen där fokus var att bygga familj, involveras i varandras släkter, inte ens leva ihop.
Jag trodde verkligen att jag var redo för en fri, självständig relation mellan två hela människor.
Och ändå gick jag in i de gamla mönstren. När vi möttes, och han ville flytta in hos mig, och jag sa ja... så trodde jag att jag gjorde ett medvetet val. Men egentligen gjorde jag det jag alltid gjort. Jag la mig själv åt sidan. Hans vilja blev vår vilja. Inte för att han tvingade mig utan för att föreställningarna om hur en relation "ska" vara satt så mycket djupare än den medvetna övertygelse jag kommit fram till.
Dessutom var jag trött. Omställningen från att ha varit ett team som burit vardagens beslut, ekonomi och praktiska sysslor tillsammans, till att stå själv med allt hade påverkat mig mer än jag förstått.
Jag sökte inte sann kärlek. Jag sökte avlastning. Någon att dela ansvar med. Få stöd av.
När vi söker något utanför oss, som inte är hjärtats sanning - då får vi motsatsen.
Livet är obevekligt där.
Så jag fick mer ansvar, mer tyngd. Inte den avlastning jag trodde jag behövde.
Så tänk om frågan inte är
"hur hittar jag rätt person?"
Tänk om frågan är "Vad är det jag egentligen söker? Och kan jag ge mig det själv först?"
För om svaret är trygghet... kan du skapa det i ditt eget liv?
Om svaret är gemenskap... kan du bygga det med vänner, gemenskap, community?
Om svaret är att inte bära allt ensam... kan du be om hjälp, dela ansvar på andra sätt, skapa strukturer som håller för DIG?
Och om du GÖR det... vad blir då den efterlängtade relationen? Den blir inte längre nödvändig. Inte längre en räddning.
Kanske är den istället grädden på moset. Önskad. Njutbar. Fri.
En relation som handlar om glädje, djup, äventyr, närhet, lust, skratt.
Istället för att upprepa en gammal relation.
Jag tänker att om jag skapar en hållbar situation för mig, där jag orkar bära min egen vardag. Där jag klarar att leda mig själv, hålla mig själv med lätthet. Då är jag fri att ta emot en partner utifrån en sann önskan, i frihet.
Om jag nu absolut måste ha en vill säga 😉
Så jag vill skicka med dig frågan;
- Vad är det du söker? Och är det sanningen?
Om du redan lever i relation kanske vågar du ställa dig frågan;
- Vad gör att du stannar? Och är det sanningen?
Jag vet inte vad ditt svar är. Men jag vet att frågan i sig kan förändra allt. Det gjorde den för mig.
Om du vill utforska det här djupare, i ett tryggt rum där du får landa i det som rör sig inom dig så håller jag speglande samtal. Skriv till mig så utforskar vi om jag kan vara av hjälp.