Det finns nyanser av sorg som dyker upp när du minst anar det.
Jag trodde jag hade sörjt min man helhjärtat. Eller, jag vet att jag har det. Men kanske blir man aldrig "klar"... Förra helgen, på en helt fantastisk dansmara, full av glädje, så aktiverades en ny nyans. En man som pratade så varmt och kärleksfullt om sin fru, sina barn, sina hundar. Inga konstigheter. Bara vardagsliv. Hans barn var i mina barns ålder och vi står i ungefär samma skede i livet. Och kanske var det det som drog efter.
För det var så det skulle ha sett ut om Anders fått leva. Det var så han skulle ha pratat om oss. Det var som att en ny nyans öppnades när jag hörde en annan man prata utifrån sitt perspektiv. Jag kunde känna Anders sorg över att inte få vara med här som en fysisk pappa.
Och det smärtade mer än jag var förberedd på.
Hans perspektiv öppnade också en sorg jag inte riktigt fått fatt i tidigare, konstigt nog. Sorgen över familjen som inte längre finns. Formen av mamma, pappa, son och dotter. Kärnfamiljen. Tryggheten. Teamet.
Vi kommer aldrig mer vara komplett. Den gör ont.
Oavsett vilka andra kommande familjemedlemmar som kliver in så kommer det alltid fattas en viktig kugge i vårt familjehjul.
Vår dotter tog nyss studenten med fina betyg och säsongsjobbar i sommar, och klarar det strålande, trots lite oro innan.. Och vår son klarade de nya fystesterna inom försvaret nyss, som han varit lite orolig för.. Ni vet sånt man som förälder både bär och känner sån stolthet över... så finns det ingen att dela det med. Inte på det sätt jag en gång tog för givet att det alltid skulle finnas.
Nya nyanser av sorg är inte tecken på att man gått fel eller inte tagit sig an sorgen. De är tecken på att man LEVER. Att man rör sig genom livet. Att livet fortsätter även när man önskar att allt kunde stanna kvar.
Och det här... det här att våga stanna kvar i det som känns, att inte fly, att inte analysera bort det... det är själva kärnan i allt jag erbjuder.
Då får jag också leva det fullt ut. Det är så jag vet att även du klarar det... vad än du ställs inför. 🌸
Om du känner igen dig och behöver stöd att stanna kvar i det som rör sig, att få det speglat så du ser klarare... skriv till mig så bokar vi ett samtal.
Och om du är en Projektor som känt dig annorlunda, osedd, som lärt dig att lägga dig själv åt sidan... då vet jag att du också känner igen det här. Att det finns nyanser av saker du inte har satt ord på än. Att det finns känslor du har skjutit undan för att det inte fanns tid eller förmåga just då.
Projektorcirkeln öppnar den 26 augusti. Ett rum där du får stanna kvar i det som rör sig, där du får känna utan att behöva "fixa" det, där du får se dig själv klart.
Läs mer om den här.
Dela gärna med dig om dina tankar om det här, om du också har nyanser du inte satt ord på än... Skriv gärna i kommentarerna eller direkt till mig.. tillsammans är vi mindre ensam❤️