Jag tror på riktigt att det är det svåraste vi gör, vi människor, att välja oss själva. Det som borde vara enkelt och självklart är laddat och ofta läskigt. För det gör oss sårbara och kanske ensamma för en tid.
Jag pratar inte om att sköta sig själv och skita i andra. Nej, jag pratar om att lyssna till och våga följa de inre signalerna. Den lågmälda, viskande inre rösten, förnimmelsen om vad som känns sant. Ofta något som sinnet inte kan förstå för det kanske inte är det mest logiska valet. Sinnet vill ställa för- och nackdelar mot varandra för att fatta ett logiskt korrekt beslut.
Det här blir tydligt när det kommer till frågor om karriär, boende, familj och framförallt relationer. Det är ju i relationer vi ställs inför känslornas kraft, våra anknytningsmönster triggas, gamla erfarenheter lägger sig i och dolda trauman aktiveras.
När det är som viktigast att vi är autentiska och ärliga med oss själva ställs vi inför förväntningar, behov, kompromissande och värderingar.
Så hur navigerar man?
Nyligen stod jag själv i den här frågan. Jag mötte någon som väckte upp något djupt inom mig, och samtidigt blev det tydligt att vi sökte friheten i två olika riktningar.
Vi möts, känner kontakt, nyfikenhet, spänning. En energi som öppnar upp.
Två sinnen börjar dansa, kommunicera, dela och ta del av berättelser. Det flödar. Går djupt. Vi skrattar, lyssnar och efter ett tag fyller vi i varandras meningar som om vi redan vet vad som ska sägas.
En inre glöd vaknar och snart brinner elden i och mellan två hjärtan som söker varandra.
Ögon som vilar i varandras djup. Vill inte falla. Men vill falla. Faller.
Är vi samma själ, eller två som smälter samman?
Hon som söker inåt, öppnar upp, in till den gudomliga frihet hon lever i. Han som söker utåt, till de valmöjligheter som är hans nyckel till frihet.
Två perspektiv. Två motsatser. En med foten i en högre dimension, den andra i den fysiska. Inget är mer rätt eller fel än det andra. Men krocken är brutal.
Hon backar, väljer sig själv för första gången. För om hon inte gör det blir hon för evigt ofri. Han står kvar, oförmögen att välja bland alla valmöjligheter. Den bedrägliga friheten.
Att backa var så himla svårt. Men det var också det ärligaste jag gjort. För första gången valde jag mig själv fullt ut, inte för att jag ville straffa honom, utan för att jag insåg att om jag inte gjorde det nu, skulle jag för evigt vara ofri.
Om du också står i det här just nu, om du känner igen dig i att längta efter att bli vald men samtidigt veta att du måste välja dig själv först... skriv gärna till mig. Jag ser dig. Du är inte ensam.💕
Lägg till kommentar
Kommentarer